Tio kartonger torkat kött

Jag åker alltså till Bakouma och Bangassou, och med mig har jag tio kartonger torkat kött att dela ut till olika myndighetspersoner. Köttet kommer från djur som är skjutna i vårt jaktområde, det är buffel, vårtsvin, eland och hartebeest i en salig blandning.

Den första kartongen ger jag till Chef de Cantonnement des Eaux & Forêts, den lokale chefen för Eau & Forêt i Bakouma. Eftersom det är söndag hittar jag honom hemma i hans hus, som ser nästintill förfallet ut. Han är full och ser ungefär lika ovårdad ut som huset, men bjuder mig att sitta ner under ett litet tak på gårdsplanen medan han själv går och hämtar en dunk innehållande en rosa vätska. Han ställer fram två plastmuggar, en till sig själv och en till mig, och häller upp.
– Var så god, drick lite saft, säger han.
Jag tittar misstänksamt på dunken, men etiketten – “US aid, Cooking oil” – ger mig inga ledtrådar om innehållet. Eftersom jag inte vill verka oartig tar jag en klunk. Det smakar faktiskt saft, eller egentligen mest socker och färgämnen, men jag vill helst inte veta varifrån den kommer, och inte heller varifrån vattnet är taget som den är utspädd med. När jag har smakat vill Chef de Cantonnement att även Theo ska dricka saft. Mot bättre vetande ger jag honom en klunk. Theo är överförtjust, och jag får vara mycket bestämd för att han inte ska tömma resten av muggen.Chef de Cantonnement pratar på, frågar hur det går med arbetet, om de första jägarna har kommit än och om vi skjutit några djur. Sedan säger han att han skulle vilja göra en liten ändring i våra arbetsrutiner. Tidigare har vi ju betalat alla våra fällavgifter i slutet av säsongen, men vore det inte bättre om vi kunde betala dem lite allteftersom under året? Jag säger att det är en mycket bra idé och att jag ska framföra den till Erik – av erfarenhet vet jag att detta är det bästa sättet att avfärda dåliga idéer på ett fint sätt.

Den andra kartongen ska ges till Monsieur le Sous-Prefet, det högsta hönset över Bakouma kommun. Han är dock inte hemma, men jag träffar hans fru, som ser mycket ung ut. Hon får köttet och tackar blygt innan hon försvinner tillbaka till det lilla köket bakom huset.

Den tredje kartongen går till Madame le Maire, Bakoumas borgmästare. Det tar ett tag att leta sig fram till hennes hus, men till slut kommer vi rätt. Även hon ber oss att sätta oss en stund under taket ute på gårdsplanen, men någon saft har hon inte att bjuda på, och lika bra är väl det. Vi utbyter de vanliga artighetsfraserna och konstaterar att ingenting speciellt har hänt sedan senast. Theo avbryter samtalet tvärt när han ramlar framstupa och skrapar näsan i marken. Han skriker rakt ut, men vi konstaterar snart att han mest blivit rädd, och snart har han lugnat sig igen. När vi reser oss för att åka vidare säger borgmästaren att hon tror att nästa barn blir en flicka. Hon vinkar glatt hejdå och säger att hon hoppas få träffa oss snart igen.

Den fjärde kartongen ska jag ge till den nye Contrôleur des Impôts, skattekontrollanten i Bakouma. Det visar sig dock att han rest till Bangui, så vi får åka därifrån med outrättat ärende. Efter en snabb måltid bestående av gozo och tupp i tomatsås far vi vidare mot Bangassou med resten av vårt kött. Vi kommer fram i skymningen. Jag och Theo lyckas få ett rum på katolska missionen, och de andra killarna som är med, Alhadji, Hissene och Joseph, tar in på ett vandrarhem. Vi önskar varandra god natt och stämmer
träff tidigt nästa morgon.

Först ut på måndag morgon är OCSS-gubbarna. OCSS är den myndighet som ska tillhandahålla barnbidrag, pensioner och sjukpenning till alla som arbetar i RCA, en sorts motsvarighet till den svenska Försäkringskassan alltså. Som arbetsgivare betalar man varje månad in en summa motsvarande 19 % av alla utbetalda löner till OCSS-kontoren. Arbetstagarna själva lägger till 3 %, och dessa pengar ska sedan finansiera de bidrag som OCSS betalar ut. Tyvärr fungerar systemet bara i teorin. Jag vet fram till idag ingen som faktiskt fått ut de bidrag som han eller hon har rätt till.På OCSS-kontoret i Bangassou arbetar två personer, en chef och hans assistent. Oftast är det bara assistenten som finns där. Han har befogenhet att ta emot betalningar, men får däremot inte lämna ut kvitton, så jag brukar få med mig provisoriska kvittenser med löfte om att de senare ska bytas ut mot originalkvitton. Idag har jag tur. Chefen finns på plats i Bangassou. Dock har han inte kommit till arbetet än, säger assistenten när han tar emot mig. Kan jag komma tillbaka lite senare? Sedan frågar assistenten om köttet är till honom eller till chefen. Jag säger att de får dela på det, och assistenten ser uppenbart besviken ut.

Min vän arbetsinspektören tar emot mig den sjätte kartongen torkat kött med ett leende. Han frågar hur länge jag ska stanna i Bangassou. Kan han kanske få bjuda på lunch? Jag tackar ja. Inspektörens ropar på sin fru och ber henne att ta hand om Theo en stund, så medan vi går igenom några arbetskontrakt får Theo ett bad, och när han kommer tillbaka luktar han afrikansk välparfymerad hudlotion.

Så far vi vidare till Inspecteur des Impôts, skatteinspektören, som ska få den sjunde kartongen kött. Hans sekreterare, en välbyggd kvinna i femtioårsåldern som ser riktigt söt ut trots en stor glipa mellan
framtänderna, sitter bakom ett tomt litet skrivbord och tittar längtansfullt på den åtråvärda presenten när hon visar in mig till sin chef. Skatteinspektören kör på skrämseltaktiken för att sätta sig i respekt. Han ser mycket bister ut och säger att vi minsann har en del skatter att betala. När jag försäkrat honom att jag inte bara kommer med kött utan även med en hel del pengar tinar han upp lite. Vi skriver de papper som behöver skrivas, och efter en dryg halvtimme går jag därifrån, fyra och en halv miljon CFA
fattigare än när jag kom.

Kartong nummer åtta och nio ska gå till Inspecteur des Eaux & Forêts och DR des Eaux & Forêts, de båda herrarna Eau & Forêt-inspektören och Eau & Forêt-direktören (fråga mig inte om vad som är skillnaden mellan dessa två.). Till deras egen olycka har båda rest till Bangui. Deras underhuggare
sitter och pratar på några stolar framför kontoret, men jag bedömer inte dem som tillräckligt viktiga för att ödsla något kött på, så jag behåller mina kartonger.

Kartong nummer tio, den största av dem alla, är en gåva till Monsieur le Prefêt, han som står högst i hierarkin i vårt län, Mbomou. Men han finns inte heller på plats. Hans mor har nyligen dött, och han har därför åkt till hennes hemstad för att sörja henne.

Av mina tio kartonger kött finns alltså fortfarande fyra kvar. En ger jag till OSCC-assistenten när jag åker tillbaka för att hämta ut mina kvitton. På så sätt slipper han och chefen dela. Nästa kartong ger jag till Guys mamma. Guy är CAWAs sjukvårdsansvarige, och när jag lämnade Kocho bad han att få ta lite kött och skicka till sin mor. Eftersom vi inte hade så mycket att avvara sa jag nej, men nu är alltså situationen en annan. Mamman, en skelögd och mycket trevlig kvinna, blir glad och ber mig att hälsa så mycket
till Guy.

Sedan har vi inte så mycket mer att göra i Bangassou, så efter lunch hos arbetsinspektören och ytterligare ett parfymdoftande bad för Theo, tar vi vägen tillbaka till Bakouma. De två återstående kartonerna med kött ger jag till Monsieur le Commandant de Brigade, Bakoumas polischef, och Monsieur le Secretaire Generale, Sous-Prefetens generalsekreterare. (Om det ännu inte har framgått av denna text så kan jag berätta att centralafrikaner älskar titlar!)

Sedan är mitt uppdrag slutfört. På tisdag förmiddag lämnar vi Bakouma på väg tillbaka mot Kocho, dit vi anländer ungefär ett dygn senare. Den sista biten åker vi tillsammans med Erik, som lyckas skjuta två babianer och ett vårtsvin längs vägen. Men denna gång är köttet inte tänkt som människoföda. Det ska bli leopardbeten, för leopardjägarna har ännu inte lyckats med sin jakt. Men mer om detta en annan gång. Själv ska jag återgå till mitt skrivbord och min dator.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.