Stök i mitt kök eller Ju fler kockar…

Jag har fyra anställda som jobbar för mig i köket. Inte för att jag egentligen behöver så många när vi bara är vår familj och ett par personer till (det är en helt annan grej sedan när vi har safarikunder!) men för att det är så svårt för folk att hitta jobb. Jag kan helt enkelt inte med att säga nej till dem som vill jobba. Vi har alltså först och främst Elisa, en äldre dam som nästan hör till inventarierna här i huset i Berberati. Sedan har vi Saint, en av de kockar som kommer att följa med ut i jaktområdet och laga mat under säsongen. Vidare är det Olivier, som diskar och går upp till torget varje dag för att handla, och Adolphe som tar hand om tvätt och städning. Allt jag behöver göra är att peka och bestämma, och lämna ut pengar till inköp. Ja, och så peka och påpeka lite till vartefter jag upptäcker saker som inte fungerar som de ska, och det händer ganska ofta. Den centralafrikanska kulturen uppmuntrar inte direkt folk till att tänka själva. Här är det en dygd att lyda order, BARA lyda order. Den som tar egna initiativ är en potentiell bråkmakare, och således händer det ganska ofta att jag, när jag frågar varför ingen slängt de gamla matresterna i kylen eller gjort sig av med de tomma matförpackningarna som samlats på kökshyllan, får svaret:
”Men Madame, ni sa ju ingenting om det.”

Hur som helst. På söndagen är alla lediga, och jag, Frida och Alexis ger oss för en gångs skull själva i kast med disk och matlagning. Till en början är allt frid och fröjd, men det dröjer inte länge förrän en viss irritation smyger sig på. Först hittar jag en gammal gurka i kylen som är så rutten att den känns som en vattenfylld ballong när jag plockar ut den och slänger den i papperskorgen. Därefter dyker det upp ett tiotal matbananer som är mer svarta än gula, och när jag sedan får öppna fyra havregrynsburkar med olika innehåll innan jag hittar vad jag söker så bestämmer jag mig för att här måste bli en ändring.

Följande måndag är det således dags att städa. Allt gammalt och dåligt ska bort, och alla burkar ska märkas så att man vet vad de innehåller!
Oui Madame, bra idé! Det behövs verkligen!”

Hela dagen städas och plockas det, och på eftermiddagen, när alla gått hem, kommer jag in i ett nytt kök. ALLT har fått etiketter! Inte bara de fem havregrynsburkarna med olika innehåll, utan också plastburkar, hyllkanter, ja, till och med konservburkar! Allt är staplat i prydliga högar, och längst upp står en vit plastburk med etiketten ”vide”, tom. Så bra. Då vet jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.