Samtal i CAR som en väg mot fred och försoning

För några dagar sedan publicerades den här artikeln på IRIN News. Den handlar om de försoningssamtal, eller “gräsrotskonsultationer”, som nu hålls på många håll i CAR som en förberedelse för det fredsforum som sedan ska hållas i Bangui. Detta forum skulle, enligt vad jag har hört, ursprungligen hållas i mars, men har nu skjutits upp till månadsskiftet april-maj.

Jag har tidigare länkat till det här inlägget (på engelska) från amerikanska missionärer som var med på ett sådant här samtal i Gamboula. De har skrivit en detaljerad redogörelse för hur samtalen gick till där: Man delades in i grupper och fick diskutera olika frågor som till exempel om avväpning bara bör gälla rebellgrupper eller hela befolkningen, och om man behöver förlåta för att kunna gå vidare. Sedan samlades grupperna och delade vad de hade kommit fram till.

Jag tycker att det är fantastiskt att dessa samtal hålls. Det är ett bra initiativ och helt rätt sätt att gå vidare. Samtidigt har jag svårt att helt komma ifrån en känsla av att det inte räcker. Att det inte är bra nog.

Jag vet att initiativet till samtalen har tagits av president Samba-Panza och övergångsregeringen, och jag vet att FN är med och arrangerar dem. Nu har även före detta Seleka-rebeller som tidigare motsatt sig samtal på flera platser i landet gått med på att delta. Det finns alltså en bred uppslutning kring detta, och en god kompetens genom inte minst FN borde man kunna anta.

Men. Ibland undrar jag om det är tillräckligt. Om det verkligen kommer att leda någonstans. När jag var i Gamboula hade det redan passerat någon månad sedan samtalet. Inte mycket hade hänt. Åtminstone inte konkret. Och många pratade just om detta: att man hade samlats för att få dela sina tankar men sedan hade inget mer hänt från Bangui.

I Berberati var det likadant. Samtalen hade varit bra, sa man. Men sedan då? Och egentligen, la någon till, så saknades något i samtalen också. För eftersom det fanns beväpnade FN-vakter med som skulle garantera säkerheten för de muslimer som var med så vågade inte Balaka säga vad de verkligen tyckte.

Vad jag är rädd för är att det hela i slutänden bara blir löst prat. Att de som leder samtalen inte riktigt vet hur de ska hantera allt som kommer fram. Jag har varit på så många samtal i CAR i andra sammanhang där “konsultationer med gräsrötter”, till exempel med anställda, har blivit mest tomma ord. Någon framför ett klagomål, förklätt till en fråga, och får ett svar som är ett icke-svar. Typ att “den frågan kan du inte riktigt ställa, du förstår väl att det är så här det ligger till?”

Ett offentligt samtal i CAR är mycket av ett spel. Man säger det man förväntas säga. Man håller sig till sina roller. Man ser till att hålla konflikten under ytan, för att öppet visa att man blir känslomässigt påverkad och arg är för många ett tecken på dålig karaktär. Om de här fredssamtalen ska ge något tror jag att de mer måste arrangeras som personliga samtal. Kanske lite som det i Gamboula, när deltagarna delades in i grupper. Men sedan måste det också finnas en återkoppling från Bangui inom rimlig tid. Människor har redan så lågt förtroende för regeringen. Om det ska brytas måste denna regering nu visa handlingskraft och kompetens i att faktiskt göra mer än att bara lyssna och prata.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.