Resan börjar

En tidig morgon i februari 2006 lämnar vi alltså Berberati i en nyinköpt sandfärgad Nissan Pick-up. Bilen är lastad med tält och sovsäckar, grytor och tändstickor, socker och sardiner, maniokmjöl, tomatsås och annat som man kan tänkas behöva under några månader i vildmarken. Morgonen är kylig, vi kör med stängda fönster och vi lyssnar på BBC World Service på en knastrig bilradio. I min mage fladdrar några fjärilar och om sanningen ska fram känner jag mig lite som ett påhäng. Erik, med sin erfarenhet från åren som lärling och sedan som professionell safariguide, är den av oss som är hjärnan bakom expeditionen. Själv har jag oändligt mycket att lära om bushen och om att arbeta i RCA. Men här, i det disiga morgonljuset på vägen mellan Berberati och Carnot, börjar vår gemensamma resa, som ska ta oss båda till nya upplevelser och erfarenheter.

Vi sover första natten i Bangui och fortsätter morgonen därpå först norrut. Där asfalten slutar i Sibut tar vi av åt öster. Vi passerar platser som jag hittills aldrig sett: Grimari, Bambari, Ippy. Erik berättar om när han som barn reste här tillsammans med sin far då han var ute och borrade brunnar. När den andra dagen skymmer stannar vi i en liten by strax utanför Bria. En äldre dam låter oss sova under mangoträdet på hennes röddammiga, välsopade gårdsplan. När jag frågar om det finns något ställe där vi kan tvätta av oss lite skickar hon iväg en pojke i tioårsåldern som en stund senare kommer tillbaka med en hink klart, kallt vatten. Vi värmer en burk ravioli i tomatsås på vårt lilla gaskök och äter direkt ur grytan innan vi kryper ned i våra sovsäckar.

Följande morgon möter vi upp Baba och Housseini vid färjan som ska ta oss över floden i Bria. De är våra första anställda och har lämnat Berberati en dag innan oss i en annan bil. (Detta för att Baba, som har släp, kör långsammare än oss, och Erik avskyr att ligga och sega i en konvoj.) Housseini är upprörd för att Baba under natten har skaffat sig en wali temporaire, en ”tillfällig fru”. Jag blir också lite arg, men tids nog ska jag lära mig att detta tyvärr är mer regel än undantag för centralafrikanska män på resa.

Med hjälp av färjekarlen och ett gäng unga killar som ser en chans att tjäna lite pengar skeppar vi våra båda bilar och släpkärran över floden på den gamla färjan med rangliga påkörningsramper som är lagade flera gånger om med brädstumpar och träslanor. Sedan fortsätter vid österut mot Yalinga på nästintill obefintliga vägar. Vi hoppas kunna komma fram till kvällen, men riktigt så enkelt blir det inte. Vid middagstid ska vi köra över en bro som endast består av två tjocka järnbalkar. Vi kör först och det är inga problem, men när sedan Baba ska följa efter går det så här:

Det är på håret att bilen, med släp och allt, dråsar ned i bäcken under bron, och det tar ett helt dygn innan vi lyckligt och väl kan rulla vidare…

Till slut kommer vi i alla fall fram till Yalinga, civilisationens sista utpost. Därifrån har vi ytterligare några timmars körning till Safari de la Haute Kotto’s safaricamp, från vilken vi sedan ska utgå för att rekognoscera i vårt eget tilltänkta framtida safariområde. När vi kommer fram har det redan blivit mörkt, och vi bjuds på enkel kvällsmat vid ett lite rangligt bord under ett grästak intill floden Ndji. Vi inkvarteras i ett kundhus med blå myggnät och blommiga lakan i sängen, får duscha i ett litet separat duschrum utan tak och går och lägger oss med drömmar om hur mycket finare vår camp ska bli. Några dagar i Ndji, och sedan ska vi vidare ännu längre österut, mot hjärtat av det stora gröna. Chinkofloden är vårt mål, bara namnet andas äventyr…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.