Problemet ligger just i att #CAR alltid beskrivs utifrån

Jag fick en kommentar på det förra inlägget, som jag tyckte var väldigt bra. Därför tänkte jag svara på den i ett nytt inlägg, inte bara i kommentarsfältet. Kommentaren lyder:

“Läste också artikeln i SvD och tyckte att den var ett bra exempel på hur landet och det som sker kan uppfattas av någon utifrån, någon från väst. Jacobs främsta målgrupp är knappast Centralafrikaner utan de som är utanför och inte tidigare hört/brytt sig om det som händer i landet. Ja, han missar säkert nyanser men tror knappast han är ensam om känslan att situationen kan verka hopplös.”

Nej, Jacobs främsta målgrupp är knappast centralafrikanerna själva. Men oavsett vem målgruppen är, och oavsett hans syfte med artikeln (jag är helt övertygad om att han skrivit den med goda intentioner, för att uppmärksamma den kris som ingen uppmärksammar!), så siktar och landar den fel.

Många gånger i CAR har jag hamnat i situationer där jag velat ta foton av människor, deras hus, deras mat… Och jag har mötts av motstånd. Man vill inte bli fotograferad. Varför? En kvinna på torget uttryckte sin rädsla i mycket tydliga ordalag: “Jag vill inte att ni sedan ska titta på dessa bilder hemma i Europa och skratta hos oss.” Vi som läser artikeln i SvD skrattar knappast, snarare förfasar oss. Men resultatet blir ändå på något sätt detsamma: en objektifiering.

Beskrivningen av mormor Bernadette som serverar sina barnbarn kvällsmat inför journalisten fyller mig med en obehagskänsla, och jag försöker göra mig en bild av hur det faktiskt gick till när de träffade Jacob. Maten i skålen. Barnbarnen som ställer sig på rad och tvättar händerna (det är klart att man tvättar händerna innan maten, aldrig någonsin har jag varit med om att man inte gjort det i CAR, oavsett om det finns “sanitära faciliteter” – vad nu det innebär – i närheten!). Alla som sätter sig på pallar och mattor och äter tillsammans. Allt inför en journalists ögon… Ni som vet hur det är i CAR måste känna hur onaturlig hela situationen är. Äta inför en gäst, utan att bjuda in att dela måltiden? En gäst som sedan berättar för oss “hemma i Europa” att maten var förfärlig.

Problemet är självklart inte att man berättar om de förhållanden som råder i CAR. Att man skildrar problemen, hopplösheten. Problemet är just på vilket sätt man gör det. Hur man väljer sina ord. Om man framställer människor som människor, eller som offer.

Vid tiden för den europeiska erövringen av Afrika skildrades afrikaner ofta som “vildar” som levde ett fruktansvärt liv i skuggan av “blodtörstiga svarta tyranner” och eviga krig på kontinenten. Den västerländska civilisationen skulle komma med räddningen. Resultatet blev i många fall ett förakt mot det egna, det afrikanska och en övertro på det västerländska. Hur ser det ut idag, mer än hundra år senare? Ordvalen är kanske inte riktigt desamma, men det som beskrivs i artikeln av smuts, illaluktande mat (som barnen dessutom inte äter, utan slurpar i sig med händerna), maktmissbruk och ett antal icke namngivna väpnade grupper ligger ändå lite för nära berättelserna om vildar och svarta tyranner för att jag ska vara helt bekväm med dem.

Man kan vrida och vända på detta länge. Man kan argumentera för och emot denna typ av publicitet. Det är ju trots allt så att viktig uppmärksamhet riktas mot CAR i och med en sådan här artikel. Uppmärksamhet som kan generera hjälp, som behövs för att ta sig ur hopplösheten. Det finns helt enkelt inga enkla lösningar, inga enkla svar. Men hur illa de yttre förhållandena än kan te sig, får vi aldrig glömma att centralafrikaner också är helt vanliga människor, precis som du och jag, som tänker och känner och som, trots fattigdom, svält och död, inte för världen vill framstå som smutsiga, outvecklade, inkapabla offer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.