Imorgon

Jag vet inte hur många som följer detta, men tänkte i alla fall berätta vad som händer. Harouna lever fortfarande, har fått i sig lite vätska under dagen och har kunnat prata lite under eftermiddagen, vilket han inte kunde igår kväll. Två av de andra killarna där uppe har under dagen arbetat med att trycka ner gräset på flygplatsen med hjälp av en bil, och tidigt imorgon bitti är ett flygplan klart att flyga upp dit och tillbaka till Bangui.

Det som ni kan få fortsätta att be för är dels att Harouna överlever natten, dels att det ska gå bra för flyget att både landa och lyfta på vår lilla landningsbana. Piloten är väldigt erfaren och har varit uppe hos oss många gånger förut med olika jägare, så han vet hur landningsbanan ser ut. Han vet också hur kan vara här på regntiden med högt gräs och blöt, mjuk mark, men han tror att det ska gå och är beredd att göra flygningen, så vi får lita på att han vet vad han gör.

Tack än en gång ni som är med och ber. Jag berättar imorgon hur det går.

Föda barn på sjukhus? Glöm inte pengar till barnmorskans handskar!

En eftermiddag för några dagar sedan kom en vän hit. Vi satt i flera timmar och pratade om allt och ingenting, blandade små vardagsfunderingar med stora tankar om situationen i det här landet. Vi kom in på hur det är att vara gravid och föda barn i ett land som detta, där den gamla sociala strukturen på många sätt har slagits sönder, men inte ersatts av en fungerande statlig organisation. Min vän berättade följande historia:

”En granne till mig fick barn för några veckor sedan. Jag följde med henne till sjukhuset när det var dags eftersom hennes man var ute på resa. Vi är egentligen inte släkt, men hon tillhör samma stam som min man, så jag var den granne som stod henne närmast. När vi kom till sjukhuset och in på förlossningsavdelningen blev vi mottagna av en kraftig barnmorska som vresigt sa åt min granne att lägga sig i förlossningssängen. ’-Ge mig pengar till handskar!’ fräste hon medan hon gjorde sig klar för att undersöka hur långt den blivande mamman var öppen. Min granne bad om ursäkt och sa att hon inte hade några pengar med sig. Hon hade tänkt köpa egna handskar, sa hon, men förlossningen hade kommit igång tidigare än väntat och hon hade därför inte hunnit. Om de bara kunde använda ett par av sina handskar nu så skulle hon betala så snart hon kunde. Barnmorskan drog muttrande fram en handske som bara täckte två fingrar och gjorde sin undersökning. ’Tre centimeter,’ sa hon. ’Det kostar 1000 CFA för handskarna (ungefär en dagslön för ett arbete utan krav på utbildning, min anm), och så kan ni gå och sätta er ute i väntrummet.’

Vi gick ut och satte oss, men värkarna tog snart i ordentligt, och plötsligt tog min granne tag i mig och skrek: ’Barnet är på väg!’ Jag hjälpte henne tillbaka till förlossningssalen och kallade till mig barnmorskans uppmärksamhet. ’Vad gör ni här?’ frågade hon surt. ’Det är inte dags än!’ Men mammans plågade skrik och mina envetna böner om att hon skulle släppa in oss fick henne till slut på andra tankar: ’Nå ja, upp i sängen då, skynda dig!’ Jag fick inte komma in, med stod kvar i dörren för att hålla ett öga på vad som hände. ’Nu kommer barnet!’ skrek min granne, och i en enda lång värk gick först vattnet, och sedan kom barnet ut. Det var en flicka. Barnmorskan tog emot barnet med en hand och la det på ett bord bakom sig. Sedan vände hon sig till mamman igen. ’Där har du din unge!’ muttrade hon. Men jag, som stod i dörren, såg att något var fel med den nyfödda. Hon andades inte. Jag kunde inte längre bara stå där och se på, jag gick in i rummet och fram till barnet. ’Hon andas inte,’ sa jag till barnmorskan. ’Ni måste göra något, fort!’ Men barnmorskan bara tittade på mig, så jag vände och sprang till salen bredvid för att kalla på hjälp. En annan barnmorska följde med mig tillbaka. Snabbt klippte hon navelsträngen, bad mig om ett tygstycke att svepa in barnet i, och sedan sprang hon iväg med den nyfödda till rummet där man kunde koppla in syrgas.

Vi hade tur, barnet överlevde, och nu är de hemma igen och mår bra. Men innan vi fick lämna sjukhuset beordrade de mig att städa förlossningssalen. Jag gjorde som de ville. Jag gjorde det inför Gud. Han kommer att ge mig min belöning en dag.”

Jag satt alldeles tyst när min vän berättat klart, önskade att historien inte var sann. Kanske var den överdriven, kanske var det inte så farligt egentligen. Men faktum är att även om man tar bort de värsta detaljerna, även om man slätar ut och försöker snygga till, så är det ingen vacker historia. Någonting är fruktansvärt fel om det är så här det går till. Det må vara ont om resurser, det må vara svårt att få tag på material, men det ger inte människor rätt att bete sig illa mot andra, i synnerhet inte de människor som genom sitt arbete ansvarar för andras liv.

Men det som berör mig allra djupast är ändå inte barnmorskans likgiltighet över ett barn som håller på att dö. Det som stannar kvar och mal i mina tankar är det där tysta accepterandet. Att handskarna ändå betalades. Att rummet ändå städades. Och att min vän efteråt visserligen för historien vidare, men att hon ändå avslutar med att uppgivet slå ut med händerna och säga att det gick ju bra, och en dag kommer nog Gud att belöna dem som handlat rätt.

Det finns mycket gott i att ställa upp och göra saker som man inte måste göra, men om alla bara ställer upp, vem ska då någonsin resa sig och säga ifrån? Säga att vi accepterar inte detta, det räcker inte att ett barn har räddats till livet, vi vill se en förändring och vi vill att den börjar här och nu.

Men nästan alla som jag träffar accepterar bara tyst. Säger att det ändå inte går att ändra på något. Säger att det måste till hjälp utifrån, att det måste komma fler vita och investera i landet, att det behövs pengar, bilar, skolor, fabriker, vita chefer som lär centralafrikanerna hur man ska arbeta. Men behövs det inte först och främst en vilja och en tro? Måste det ändå inte vara de som lever hela sina liv här, som är beroende av att landet fungerar, som måste ta det första lilla steget? Sedan kan saker rulla igång. Sedan kan det kanske skjutas till pengar, arbeten, företag som investerar. Men det måste börja här. Och vem ska sätta stenen i rullning? Vem?

Reklaminslag

Jag undrar om reklamen som sitter under det översta inlägget på något sätt är kopplad till det man har skrivit. Det är ganska träffande i alla fall att det idag står att en gravid kvinna dör varje minut och att Amesty vill ändra på det. Det verkar nästan som att det finns någon som har tänkt till lite…

Storm

Ikväll, en stund innan vi skulle äta, kom det ett regn- och åskoväder som var i en klass för sig. Det var inte helt överraskande; vi hade sett att himlen var olycksbådande mörk åt “regnhållet” till. Men när regnet till slut kom så kom det hastigt, och med en ursinnig kraft. Det dånade mot plåttaket så att man knappt kunde höra sin egen röst, och små vattendroppar trängde in överallt genom de nätförsedda fönstren där fönsterglasen bara sitter i långa lodräta skivor som går att vinkla som persienner, beroende på hur mycket luft man vill släppa in. För det mesta är skivorna öppna på vid gavel, och det var inte helt enkelt att stänga igen dem i alla hast. Och medan vi sprang omkring och försökte rädda datorer, soffkuddar och skor från att bli blöta så märkte vi inte att badrummet redan hade förvandlats till en smärre sjö av regnvatten…

Theo, vars mat redan stod på bordet när stormen började, fick äta med hörselskydd för att inte få ont i öronen av dånet, och kocken, som precis hade varit på väg hem, satte sig i köket med en kopp te för att vänta ut ovädret.

Nu, några timmar senare, är lugnet återställt. Det regnar fortfarande, men nu är det bara ett lätt duggregn. Luften är fräsch, och det här blir nog en sån där natt när man får sova med täcke. Skönt. Men min planerade joggingtur imorgon bitti, den blir nog inställd. Vägen lär vara en enda lervälling, och jag har inte lust att komma hem med en stukad fot och rödlera i baken…

Tandborstning

Det finns risk att den här bloggen blir alltför dominerad av bilder på Theo, men jag kan inte låta bli att visa den här: morgonens tandborstning.

Jag har jättemycket som jag vill skriva om, men just idag har jag också väldigt mycket annat att göra, för imorgon ska vi skicka iväg första bilen österut, och det är en hel del som måste ordnas inför det. Det är en lastbil full med mat, bränsle och tomma tunnor att bygga färjor av som snart står klar för avfärd. Lasten ska köras till Bakouma, det sista lite större samhället innan man kör ut i bushen på väg mot jaktcampen, och sedan kommer bilen tillbaka hit för att lasta mer grejer. Några killar ska följa med upp och stanna i Bakouma för att börja öppna upp vägen därifrån in till den första floden som det ska byggas en färja över. Det är samma väg som vi använt tidigare, men förmodligen har inte en enda bil kört på den sedan vi lämnade i våras, så det finns en del fallna träd att rensa bort och en del broar att fräscha upp. Av färjan från förra året finns heller inte mycket kvar, så det är bara att börja om från början där också. Om en dryg vecka räknar vi med att Erik Nyman och vår amerikanske lärling, Adam, i sin tur ska åka upp till Bakouma för att arbeta vidare med färje- och vägbygget. Ytterligare någon vecka senare åker Erik (min Erik alltså, det är lite besvärligt det där med två Erik…), men jag och Theo väntar nog i Berberati eller Bangui tills vägen är öppnad hela vägen fram till campen.

11 månader

Igår blev Theo 11 månader. Det firade vi med att åka upp en sväng på torget och köpa ett par skor. Jag har tänkt ända sedan jag kom hit att han borde ha ett par sandaler, så det var på tiden. Vi tog bilen upp eftersom vi hade lite bråttom. Kocken hade nämligen bestämt sig för att laga kyckling och potatis i ugn till middag, och därför behövde vi få tag på en tupp. Medan kocken gick för att köpa tupp, potatis och bröd, tog jag Theo på ryggen och gav mig in bland klädstånden. Givetvis väckte vi stor uppmärksamhet. Det är alltid lika roligt att höra hur folk pratar, som om de inte tror att jag förstår sango: “Titta, en vit som har satt sitt barn på ryggen.” “Vad bra hon har knutit fast honom.” “Nej, hon har knutit för hårt.” “Titta, det ser ut som en docka!” Några dristar sig till att prata med en också, liksom bara för att testa om jag förstår eller inte: “Varför går du så fort?” “Är det där ditt barn?” Och så alltid, det klassiska: “Mbunzuuu, zo voko abara mo!” med den där typiskt fåniga, sjungande rösten. “Viting, en svart hälsar på dig.” Vart man än åker i det här landet finns det alltid någon som häver ur sig samma fåniga ramsa. Alltid med samma barnsliga intonation, alltid med den där löjliga sjungande rösten. Jag undrar varifrån det kommer från början, vem som myntade uttrycket. Vem det än är skulle jag ha ett och annat att säga den personen om jag någon gång träffar honom eller henne.

Åter till marknaden. Jag och Theo hittade snart en försäljare som hade en mängd skor uppställda på ett bord framför sig. Det fanns inga som passade Theo, det såg jag ganska snart, men de försökte ändå pracka på mig alla möjliga sorter, allt ifrån rödblommiga tjejsandaler till flip-flops som var mer än dubbelt så stora som Theos fötter. “Han måste ju ha något att växa i.” Jag gick vidare, och snart fann vi vad vi sökte: ett par blå plastsandaler som passade perfekt. Och som pricken över i så hade de den lilla roliga extrafinessen att de pep när man trampade ned foten. Theo tyckte att de var perfekta. När vi kom hem, givetvis i sällskap med både kock och en olyckssalig tupp vars sista stund var kommen, gick vi på upptäcktsfärd i trädgården, och för varje steg sa det pip-pip-pip om Theos fötter.

Sedan hade vi en trevlig dag tillsammans: lekte med klossar, tittade på hundarna och badade i baljan två gånger, och, förstås, vandrade runt runt runt med de nya skorna… Och resten får bilderna berätta:

Theo med sin flodhäst

Matdags

Utslagen

På pottan med de nya skorna

Stödköp

Det kommer en kvinna som säljer apelsiner. Det är inga fina apelsiner, jag vill egentligen inte ha dem, men jag känner igen kvinnan. Hon har varit här många gånger tidigare, brukar kanske komma en gång i veckan.  Hon har alltid med sig något att sälja: halvdåliga tomater, omogna apelsiner, några små torra passionsfrukter. Jag vet egentligen inte mycket om kvinnan, men jag förstår att hon inte lever ett enkelt liv. Hon är mager och ser tärd ut. Sist hon var här – då med en hel korg omogna avokado – sa hon att hennes barn var sjukt och att hon inte hade pengar till att köpa medicin. Jag vet inte om det var sant, men det är i alla fall en fullt trolig historia, som bara är alltför vanlig här.

Nej, jag vill inte ha några apelsiner, men jag frågar ändå vad de kostar. Hon ser lite förnärmad ut. Det är samma pris som vanligt, så klart: tre stycken för 50 CFA. Tror jag att hon ändrar sina priser? Nej, så klart. Jag ler lite ursäktande, går in i huset och hämtar en korg. Hon börjar lägga över apelsinerna i min korg, tre och tre, räknar: ”femti, hundra, hundrafemti, tvåhundra…” Antalet apelsiner i min korg fortsätter att växa, och jag har inte ork att säga stopp. Det känns trots allt bättre att hjälpa genom att köpa något, än genom att bara ge. Till slut är alla apelsinerna mina, till ett pris av 1350 CFA, ca 20 kr. Jag betalar, kvinnan tackar, frågar om hon får hålla i Theo litegrann, och det är klart att hon får.

Så står det alltså en korg omogna apelsiner på min diskbänk, och imorgon när de som arbetar i köket kommer hit så kommer de att tycka att jag gjort ett dåligt köp, att jag slänger mina pengar i sjön, och jag kommer att säga att jag vet det, men jag ville så gärna hjälpa den där kvinnan, och de kommer att titta lite på mig och le, och jag vet att mitt handlande bara befäster bilden av att jag är väldigt väldigt rik och har råd att slänga bort mina pengar på sådant som inte är värt någonting. Och därmed uppmuntra kvinnan med apelsinerna att fortsätta sälja saker som jag inte vill ha.

Hur man än vänder sig…

Just nu

En ögonblicksbeskrivning. Det är lördag kväll, klockan är kvart i nio. Theo sover sedan ungefär en och en halv timme. Jag, Erik och Erik har precis avslutat kvällsmaten med lite te och morotskaka, och snart är det dags att gå och lägga sig. Jag sitter vid skrivbordet inne i sovrummet. Fläkten surrar bredvid Theos säng, och jag kommer just på att jag glömt att hänga över honom myggnätet. Ska göra det alldeles strax.

Tittar jag ut genom fönstret framför mig ser jag huset där Erik vuxit upp: en bred veranda som är sparsamt upplyst av några lysrör och en glödlampa, horn som hänger överallt på de vitkalkade väggarna. En tavla som syns dåligt på det här avståndet men som jag vet föreställer ett lejon.

Svagt hör jag några syrsor spela, men annars är natten påfallande tyst. Inga dödsvakor eller fester i kvarteret runt omkring oss inatt verkar det som. Skönt. Då kan man hoppas på en god natts sömn.

Datakurs

Jag är på en datakurs. Det är egentligen inte jag som ska lära mig, utan två av våra anställda, David och Guy, men jag följer med för att se hur undervisningen går till, så att jag senare under året kan hjälpa dem att bygga vidare på sina kunskaper. Kursen ges på kvällstid, och håller på under en vecka. Ikväll är den andra kvällen, och vi håller på och går igenom grunderna i Word och textformatering. Lektionssalen är ett dåligt upplyst rum på Centre Culturel Catholique här i Berberati, ett utbildningscenter som drivs av den katolska kyrkan. En fläkt står och går i ena hörnet och blåser bort alla papper som man inte sätter fast under datorn. I rummet intill övar en kör. På svarta tavlan (som är grön) kan jag urskilja resterna av ett skolschema som någon ritat upp, och på de vitkalkade väggarna finns överallt dammröda handavtryck.

Läraren för kursen arbetar egentligen på hjälporganisationen ICDI, men extraknäcker som datalärare för att dryga ut hushållskassan. Eller alkoholkassan. Eller vilken kassa han nu behöver mest pengar till. Kursen kostar 30000 CFA, ca 500 kr, en kostnad som CAWA givetvis står för. Igår gick vi igenom de olika delarna på en dator. För mig var det bra att få alla termer på franska. Tyvärr pratade dock läraren så tyst att det var svårt att uppfatta vad han sa. Eftersom vi skulle koppla upp oss mot internet under den lektionen höll vi till på internetcafét, där det också satt ett 10-tal andra internetanvändare. Antagligen ville läraren inte störa dessa, så han viskade i princip fram det han hade att säga. Vi fick fråga och fråga om. Sedan, när Guy och David precis hade öppnat varsitt mejlkonto och skulle skicka mejl till varandra försvann internet, och vi fick avbryta lektionen. Jag misstänker ibland att det hela inte är så välplanerat… Idag när vi kom hit fick läraren leta i ett bra tag efter nyckeln innan han kunde låsa upp lektionssalen. I Sverige skulle jag nog ha klagat och sagt att jag faktiskt betalat en del för den här kursen och att jag inte vill att hälften av tiden ska försvinna på att internet lägger ner och att nycklar försvinner, men i den här delen av världen förväntas tålamodet räcka lite längre. Man ska inte alltid kräva sin rätt. Man ska ”kanga be”, stänga hjärtat, stå ut en stund och hoppas på det bästa. Och faktum är att det är lättare att göra det här. Hakuna matata, inga bekymmer, det ordnar sig alltid. Till slut får vi nog upp dörren, och i slutet av veckan kommer Guy och David i alla fall att kunna lite mer om datorer än vad de kunde tidigare.

Och till alla er som undrar: nej, jag tycker inte alltid att man ska stå ut. Ibland ska man kräva sin rätt. Men ibland kan man också låta saker passera. Inte stressa upp sig så. I vissa lägen mår man bättre av att luta sig tillbaka, låta någon annan hålla i trådarna och nöja sig med att vara en tyst betraktare.

Bea

Eriks gamla barnflicka, Bea, kom förbi för att träffa oss och titta på Theo. Vi drack kaffe tillsammans och hon förundrade sig över att senast hon såg Erik var han tre år, och nu var han gift och hade barn.

Theo kallade hon för sin “ata”, sitt barnbarn, liksom så många andra som kände mig eller Erik som barn. Trots att större delen av vår släkt bor många hundra mil härifrån har vi en stor familj omkring oss.

Bea och Erik, våren 1986

Bea och Erik, våren 1986

Bea och Theo, hösten 2009

Bea och Theo, hösten 2009