Musiken i mitt liv

Jag är inte så bra på att lyssna på musik. I alla fall inte på det sättet som många andra i min ålder lyssnar numera, via streamingtjänster som Spotify och med långa listor av favoritlåtar och favoritmusiker på lager. På högstadiet och gymnasiet blev jag ibland förhörd på populära artister och låtar av välmenande kompisar, som tyckte att jag behövde lite allmänbildning i ämnet för att inte verka så bortkommen. Ändå blev jag helt ställd när jag några år senare fick frågan i en radiointervju vilken som var min favoritmusik. Det enda jag kunde komma på i stundens hetta var det maliska paret Amadou och Mariam, vilket förvisso visar lite på inriktningen på min musiksmak. Det är mycket afrikanskt, även på det hållet.

Men även om populärmusik kanske inte är min grej (för jag erkänner, jag är fortfarande helt bortkommen på detta område – jag vet inte ens om det låter töntigt att använda uttrycket populärmusik) så är musik ändå en viktig del i mitt liv. En av mina personliga höjdpunkter under resan till CAR var till exempel att få sjunga med min gamla kör, Echo des Anges, i Berberati. Och många av “guldkornen” jag kan se tillbaka på mitt liv har någonting med musik att göra. Jag minns en dans under månen på en skolavslutning för hushållskolan i Gamboula, där mamma var lärare, någon gång när jag inte var mer än sex år. Och jag minns en gospelhelg i västernärke när jag var tonåring, då jag tappade rösten och mimade under hela finalkonserten men ändå fick beröm efteråt för att jag såg så glad ut när jag sjöng. Och när mamma och pappa fyllde femtio för några år sedan ordnade vi syskon en konsert med godbitar från deras liv – en fantastiskt rolig uppgift som vi gick in i med stor entusiasm, kanske nästan lite för stor eftersom vi inte hann hjälpa till med så mycket andra festförberedelser…

Den här musikglädjen har jag förstås försökt ge vidare till våra barn, och idag har vi tagit ett stort steg när jag varit med storpojken på hans första fiollektion, en hett efterlängtad händelse! Och med en violinist i familjen (om nu intresset håller i sig) kanske vi så småningom kan få till en egen version av det som jag kommit att se lite som “the soundtrack of my life”, en perfekt fusion av svenska Gärdebylåten och zimbabwiska/sydafrikanska Shosholoza. Fast ok, jag vet, Sydafrika ligger väldigt långt från CAR och musiktraditionerna är inte helt lika. Så istället för att nöja oss med detta stycke får vi kanske skapa en egen fusion av svensk folkmusik och kongopop. Det kanske vore något att fundera på?

Kör Bethanie

 

Kör Bethanie 2

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.