Kontorsassistent sökes

I vissa situationer blir det så tydligt att det här landet inte har haft något fungerande skolsystem under de senaste decennierna. Jag ska göra ett register för alla våra anställda. Det är egentligen ingenting komplicerat. I en pärm ska jag sätta in registerblad, ett blad för varje anställd, för att sedan kunna sortera in arbetskontrakt och andra viktiga papper på ett överskådligt sätt. Eftersom jag inte har några riktiga registerblad så får jag använda vanliga A4-papper och sedan klistra fast små flikar på långsidorna, på vilka jag skriver de anställdas namn. Lätt som en plätt. Det är bara att med nästan 100 anställda så tar det hela lite tid, och jag har ingen lust att ägna en hel dag åt att klippa och klistra. Jag skulle alltså behöva en kontorsassistent. I tanken går jag igenom tänkbara kandidater. Det bör ju helst vara någon som inte är upptagen med andra väldigt specifika arbetsuppgifter. Ingen kock, servitör, mekaniker eller arbetsledare, utan hellre någon av alla de killar som bara är här för att hugga väg, barka av slanor, slå sten eller bära tegel till husbyggen. Arbetet som jag vill ha gjort kräver ju inga djupare kunskaper. Man behöver bara kunna hålla i en penna. Men det är just det. Vem av de här killarna, som är uppvuxna i Bakouma och aldrig har varit längre bort än Bangassou, vem av dem har gått så pass länge i skolan att man kan ge honom en lista med namn och be honom att texta dessa namn på varsitt A4-papper? Och vem har så pass mycket finmotorik att man kan be honom sätta fast små klisterlappar på 1×2 cm på kanten av dessa papper, och sedan skriva alla namn igen med pyttesmå bokstäver på klisterlapparna? Jag frågar Housseini, som är den som ansvarar för att delegera ut arbetsuppgifter. Han ler lite.
-Någon som kan skriva? Jag ska se vem jag kan hitta.

Egentligen är det sorgligt. Jag vet att min syster Elise, som är tio år gammal, redan skulle kunna vara en utmärkt kontorsassistent åt mig. Hon skulle kunna fixa mina registerblad, hjälpa mig att räkna ihop långa rader av siffror, till och med skriva in information i Excel om jag bara visade henne hur hon skulle göra. (Men oroa dig inte Elise, jag ska inte be dig att komma hit och jobba, det är bäst att du går färdigt skolan först.) För att hitta en centralafrikan som kan göra samma jobb skulle jag behöva leta bland de högutbildade, de som tagit studenten och kanske till och med fortsatt studera på universitetet. Det har inte att göra med att de är mindre smarta än Elise. Det är bara det där med skolan som inte fungerar.

Det är faktiskt mer än sorgligt. Det är förödande. Det är större delen av min generation som går ut i livet utan de grundläggande kunskaper som behövs för att möta den stora världen, för att konfronteras med verkligheten bortom Denguiro, bortom Bakouma, bortom Bangui. En dag, inom en inte alltför avlägsen framtid, är det dessa människor som ska ta över makten i landet. Vad händer då?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.