Föda barn på sjukhus? Glöm inte pengar till barnmorskans handskar!

En eftermiddag för några dagar sedan kom en vän hit. Vi satt i flera timmar och pratade om allt och ingenting, blandade små vardagsfunderingar med stora tankar om situationen i det här landet. Vi kom in på hur det är att vara gravid och föda barn i ett land som detta, där den gamla sociala strukturen på många sätt har slagits sönder, men inte ersatts av en fungerande statlig organisation. Min vän berättade följande historia:

”En granne till mig fick barn för några veckor sedan. Jag följde med henne till sjukhuset när det var dags eftersom hennes man var ute på resa. Vi är egentligen inte släkt, men hon tillhör samma stam som min man, så jag var den granne som stod henne närmast. När vi kom till sjukhuset och in på förlossningsavdelningen blev vi mottagna av en kraftig barnmorska som vresigt sa åt min granne att lägga sig i förlossningssängen. ’-Ge mig pengar till handskar!’ fräste hon medan hon gjorde sig klar för att undersöka hur långt den blivande mamman var öppen. Min granne bad om ursäkt och sa att hon inte hade några pengar med sig. Hon hade tänkt köpa egna handskar, sa hon, men förlossningen hade kommit igång tidigare än väntat och hon hade därför inte hunnit. Om de bara kunde använda ett par av sina handskar nu så skulle hon betala så snart hon kunde. Barnmorskan drog muttrande fram en handske som bara täckte två fingrar och gjorde sin undersökning. ’Tre centimeter,’ sa hon. ’Det kostar 1000 CFA för handskarna (ungefär en dagslön för ett arbete utan krav på utbildning, min anm), och så kan ni gå och sätta er ute i väntrummet.’

Vi gick ut och satte oss, men värkarna tog snart i ordentligt, och plötsligt tog min granne tag i mig och skrek: ’Barnet är på väg!’ Jag hjälpte henne tillbaka till förlossningssalen och kallade till mig barnmorskans uppmärksamhet. ’Vad gör ni här?’ frågade hon surt. ’Det är inte dags än!’ Men mammans plågade skrik och mina envetna böner om att hon skulle släppa in oss fick henne till slut på andra tankar: ’Nå ja, upp i sängen då, skynda dig!’ Jag fick inte komma in, med stod kvar i dörren för att hålla ett öga på vad som hände. ’Nu kommer barnet!’ skrek min granne, och i en enda lång värk gick först vattnet, och sedan kom barnet ut. Det var en flicka. Barnmorskan tog emot barnet med en hand och la det på ett bord bakom sig. Sedan vände hon sig till mamman igen. ’Där har du din unge!’ muttrade hon. Men jag, som stod i dörren, såg att något var fel med den nyfödda. Hon andades inte. Jag kunde inte längre bara stå där och se på, jag gick in i rummet och fram till barnet. ’Hon andas inte,’ sa jag till barnmorskan. ’Ni måste göra något, fort!’ Men barnmorskan bara tittade på mig, så jag vände och sprang till salen bredvid för att kalla på hjälp. En annan barnmorska följde med mig tillbaka. Snabbt klippte hon navelsträngen, bad mig om ett tygstycke att svepa in barnet i, och sedan sprang hon iväg med den nyfödda till rummet där man kunde koppla in syrgas.

Vi hade tur, barnet överlevde, och nu är de hemma igen och mår bra. Men innan vi fick lämna sjukhuset beordrade de mig att städa förlossningssalen. Jag gjorde som de ville. Jag gjorde det inför Gud. Han kommer att ge mig min belöning en dag.”

Jag satt alldeles tyst när min vän berättat klart, önskade att historien inte var sann. Kanske var den överdriven, kanske var det inte så farligt egentligen. Men faktum är att även om man tar bort de värsta detaljerna, även om man slätar ut och försöker snygga till, så är det ingen vacker historia. Någonting är fruktansvärt fel om det är så här det går till. Det må vara ont om resurser, det må vara svårt att få tag på material, men det ger inte människor rätt att bete sig illa mot andra, i synnerhet inte de människor som genom sitt arbete ansvarar för andras liv.

Men det som berör mig allra djupast är ändå inte barnmorskans likgiltighet över ett barn som håller på att dö. Det som stannar kvar och mal i mina tankar är det där tysta accepterandet. Att handskarna ändå betalades. Att rummet ändå städades. Och att min vän efteråt visserligen för historien vidare, men att hon ändå avslutar med att uppgivet slå ut med händerna och säga att det gick ju bra, och en dag kommer nog Gud att belöna dem som handlat rätt.

Det finns mycket gott i att ställa upp och göra saker som man inte måste göra, men om alla bara ställer upp, vem ska då någonsin resa sig och säga ifrån? Säga att vi accepterar inte detta, det räcker inte att ett barn har räddats till livet, vi vill se en förändring och vi vill att den börjar här och nu.

Men nästan alla som jag träffar accepterar bara tyst. Säger att det ändå inte går att ändra på något. Säger att det måste till hjälp utifrån, att det måste komma fler vita och investera i landet, att det behövs pengar, bilar, skolor, fabriker, vita chefer som lär centralafrikanerna hur man ska arbeta. Men behövs det inte först och främst en vilja och en tro? Måste det ändå inte vara de som lever hela sina liv här, som är beroende av att landet fungerar, som måste ta det första lilla steget? Sedan kan saker rulla igång. Sedan kan det kanske skjutas till pengar, arbeten, företag som investerar. Men det måste börja här. Och vem ska sätta stenen i rullning? Vem?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.