Dålig dag

Vissa dagar känns det som att man aldrig borde ha gått upp. Det hade varit bättre att ligga kvar i sängen och låta timmarna passera, och hoppas att morgondagen har något bättre med sig. Idag är en sådan dag. Klockan är bara nio på förmiddagen, men ett antal saker har redan gått fel.

Det börjar med att jag igår kväll glömmer att säga till i köket om att Fred har bett att få en termos med te till sitt hus när de väcker honom på morgonen. När jag sent omsider kommer på mitt misstag är det förstås redan för sent. Fred har för länge sedan vaknat och är redan ute på jakt tillsammans med kunderna. Jag går upp och äter frukost tillsammans med Theo, och när jag säger till i köket om att Fred i fortsättningen ska ha te på morgonen precis som de andra kunderna, så får jag veta att Ali helt enkelt  struntat i den obligatoriska tebrickan utanför varje kunds hus den här morgonen. Jag frågar varför och får till svar att kunderna ju lika gärna kan dricka sitt te vid frukostbordet.

Sedan kommer en bil från Ngoy. Någon idiot där har reglerat gasen till kylskåpet fel så att en hel gastub har tagit slut på fyra dagar! De behöver en ny. Dessutom kommer en lång beställningslista från köket. Bland annat behöver de vinglas, för de har slagit sönder tre stycken. Vi har redan dåligt med vinglas, och när jag frågar i köket om vi kan avvara något får jag veta att det även här har slagits sönder fyra stycken de senaste dagarna. Fortsätter det så här får vi snart dricka vin i champagneglasen.

Jag öppnar mejlen och ser att en kund har avbokat i sista minuten. Han har blivit kallad som vittne till en rättegång och kan därför inte komma ifrån. Att hitta en ersättare som kan komma med endast två veckors varsel är i det närmaste omöjligt. Sedan ringer jag till svärföräldrarna i Berberati och frågar om de hört något om lastbilen som är på väg hit, men även där är det problem. Igår eftermiddag var bilen i Alindao, vilket betyder att den borde ha kommit fram till Kongbo innan kvällen, men chauffören har inte ringt. Ingen vet någonting alltså. Dessutom frågar jag om de hört något från Eriks syster i Bangui, för jag har inte haft kontakt med henne på flera dagar. Då får jag veta att mejlen inte fungerar i Bangui. Vill vi något måste vi alltså ringa, och de är inte billigt!

Sedan kommer tre personer och klagar på att dricksen från kunderna inte delats rättvist mellan de anställda. Detta är bara en fortsättning på ett problem som började redan i förrgår. I stort sett varenda anställd – utom de som tagit de stora pengarna – har kommit och klagat. Egentligen kan jag inte göra något. Dricksen ges från kunderna till de anställda, och jag har ingenting med det att göra. Det är de själva som måste bestämma hur den ska delas upp. Men ingen köper det argumentet. De vill att jag ska bestämma, och jag upprepar än en gång det jag sagt till alla andra: Om det skrivs ett papper som undertecknas av majoriteten av alla anställda, där de ger mig rätt att bestämma hur dricksen ska fördelas, då ska jag ta hand om det.

Egentligen finns det ännu mer saker som inte går som de ska idag, men jag ska sluta skriva nu. Sluta klaga och försöka göra något bra av dagen istället. Hur är det man säger? Man har det inte värre än man gör sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.