Världsdagen för social rättvisa

Tidigt i morse när jag körde hem från Arlanda efter att ha lämnat svärfar vid flyget, hörde jag på radio att det idag är världsdagen för social rättvisa, en dag som instiftades av FN för ett år sedan för att uppmärksamma “vikten av att bekämpa fattigdom, uteslutning och arbetslöshet för att kunna främja solidaritet, harmoni och lika möjligheter inom och mellan samhällen” (Svenska FN-förbundet).

Jag hade ingen aning om att det fanns en sådan dag. På Svenska FN-förbundets hemsidakan man läsa mer om den.

Som ni säkert förstått är fattigdomsbekämpning något jag gärna funderar över och skriver om. Som Svenska FN-förbundet skriver på sin hemsida, hänger fattigdomen förstås ihop med annan social orättvisa. I why poverty-serien, som sändes på SVT i höstas presenterades en så bra bild av människors olika förutsättningar. Tänk er ett parti monopol, där en deltagare har fått hundra gånger så mycket pengar som de andra och dessutom äger de tio dyraste gatorna när spelet börjar. De andra är ju från början dömda att förlora! Om jag hade varit den gynnade spelaren hade jag lätt delat med mig och jämnat ut förutsättningarna, annars är det ju inget roligt. I verkliga livet är den en helt annan sak. Usch så svårt det är att göra avkall på sin egen bekvämlighet för att någon annan ska få det bättre! Men jag frågar mig om det största hindret egentligen är bekvämligheten, eller om det snarare är en misstro mot systemet. Det är så lätt att tänka att det ändå inte spelar någon roll. Om jag avstår från något, är det ju inte alls säkert att de värst drabbade tjänar på det. Och om jag ger pengar till något välgörande ändamål, hur ska jag kunna veta att hjälpen verkligen kommer fram? Och framför allt att den gör nytta!

Hur säker man än är på att problemet med social orättvisa måste uppmärksammas, är det lätt att ifrågasätta de insatser som görs. Det finns helt enkelt inget facit.

Under den kristna fastan, som infaller nu före påsk, har jag bestämt mig för att göra en liten skillnad i mitt eget liv genom att äta huvudsakligen vegetariskt (vilket blir nästintill veganskt om man dessutom ska undvika mjölkprodukter!), och se kött som den lyxvara det faktiskt borde vara. Det kan vara ett sätt, dels att påminna mig själv att merparten av jordens befolkning faktiskt inte har obegränsad tillgång till mat, men också att minska mitt överutnyttjande av jordens resurser en aning och bidra till en lite större rättvisa.

Why poverty? – Kampen om jorden

Ännu en film från Why poverty-projektet. Denna gång Kampen om jorden, om hur mark som tillhört lokala bönder i Mali säljs till utländska investerare. En svår fråga, detta om på vilket sätt utvecklingen ska ske i Afrika. Fungerar den västerländska modellen? Eller kostar den för mycket i form av mänskliga uppoffringar? Och vem tar egentligen hem vinsten.

För övrigt bjuder filmen på en ypperlig illustration av krocken mellan västerländska och afrikanska idéer om ekonomi, affärsverksamhet och effektivitet. Man kan riktigt känna båda parters frustration när den västerländska investeraren säger: “Vi måste ha en tidsplan, vi måste veta på ett ungefär när vi kan komma igång!” och den afrikanske ämbetsmannen svarar: “Vi kan inte ge några exakta tidsplaner. Vi håller er informerade.”

Why poverty? – Myrornas krig

Mitt i alla uppdateringar om Selekas framfart lägger jag in en liten länk till ännu en av Why poverty-filmerna. Denna gång Myrornas krig, om svårigheten för unga kineser att få en bra utbildning och därefter ett jobb. Skriver man dåligt på inträdesproven till universtietet i Kina är det nästan omöjligt att komma in på ett bra universitet, och ju lägre ner man kommer, desto dyrare blir avgifterna. Och när man till slut ändå lyckats skaffa sig en utbildning, ja då är det ändå inte alls säkert att man lyckas få något jobb.

Jag ser filmen och känner mig lyckligt lottad som tillhör den förmodligen mycket lilla andelen av världens unga som har möjlighet att välja utbildning och arbete utifrån intresse, utan att behöva vara alltför fixerad vid hur arbetsmarknaden ser ut.

När jag var i RCA nu i oktober var vi på en utflykt till ett vattenfall en bit utanför Bangui, och träffade där en kille som utnämnde sig till vår privata guide. Han berättade om sina framtidsdrömmar. Han skulle studera för att kunna få ett jobb. Målet med jobbet var att få en bil. Målet med att få en bil var att han skulle bli “någon” i sin by. Erik frågade vilken typ av utbildning eller arbete han ville satsa på. “Vad som helst,” sa han. “Militär. Skogsvaktare. Kontorsarbetare. Eller kanske tjuvjägare. Vad som helst som jag kan få tag på. Bara det ger pengar.”

Själv sitter jag som bäst och funderar på utbildning, och även om jag givetvis väger in framtida möjligheter att få arbete, så väljer jag till mycket stor del efter intresse.

“Ljusets mödrar”

Bara en liten länk till fjärde dokumentären i Why Poverty?-serien. Ljusets mödrar handlar om hur en helt vanlig kvinna från en by i Jordanien får åka till Indien och utbilda sig till soltekniker under ett halvår. Det är lite feelgood-känsla över hela filmen.

Fast jag undrar ju förstås hur det gick sen, egentligen. För kvinnan vi följer i dokumentären och för alla de andra kvinnorna från olika delar av världen. Är det så bra som det låter? Det verkar nästan lite för enkelt. Eller kanske snarare lite för okritiskt skildrat. Men kanske det är det som är meningen, att man ska tänka positivt.

Avsnitt 3 i Why Poverty? – Kopparkuppen

Har ni sett den? Kopparkuppen handlar om hur stora företag investerar i fattiga länder med rika naturresurser, och sedan genom skatteflykt lurar de fattiga länderna på skatteintäkter. Jag tittar och vill inte riktigt tro att det är sant. Vill inte tro att människor kan vara så ruttna. Det är ju ren stöld.

Enligt den här dokumentären kommer allt bistånd som ges från den rika delen av världen inte närheten av de summor som de rika länderna tjänar på sina industrier i de fattiga länderna. Något är fel kan man tycka.

Och samtidigt kan man ju undra varför de fattiga länderna går med på arrangemangen. De har inget val, kan man hävda, och visst, det ligger nog något i det. Men dokumentären nämner också problemet med korruption. Någon i det fattiga, utnyttjade landet tjänar också på det hela. Det finns alltid kryphål. Det går alltid att göra upp om saker under bordet. Även allvarliga saker som miljöföroreningar och miljontals kronor i förluster för ett redan fattigt land.

Men även om jag självklart tycker att utländska investerare ska göra rätt för sig och betala sina skatter, ska jag också erkänna att man ibland önskar att man hade sluppit. Inte i första hand för att tjäna mer pengar själv, men för att systemet är så ruttet. Så mycket av det som betalas in kommer ändå aldrig landet till del, utan gynnar bara dem som sitter på sina höga poster och tar emot pengarna.

Det är inte så väldigt uppmuntrande att betala arbetsgivaravgifter när mannen som tar emot dem i Bangassou skiner upp som en sol när jag kommer, och säger “Nu kommer du! Nu vet jag att jag kommer att få äta och dricka gott ikväll!” Det är då man önskar att man istället hade kunnat ta alla dessa pengar som man betalar in varje månad, och sätta undan dem i en fond som man själv kan använda för att betala ut barnbidrag och pensioner till sina anställda.

Det är en fråga som är värd att fundera över: Ska man hjälpa de enskilda människor som behöver det bäst, eller ska man hjälpa stater att få ordning på sitt land och i sin tur erbjuda hjälp och stöd till sina medborgare?

Humanitär katastrof, ja, men extremt farligt…?

Idag publicerades en artikel i DN med rubriken Få känner till världens näst värsta katastrof. Där kan man dels läsa om att RCA räknas till världens näst värsta humanitära katastrof, efter Somalia, men också att landet är så farligt att man släpper ner mat från flygplan och att allt utanför huvudstaden är laglöst land.

Och det är jättebra att det skrivs! Det är jättebra att någon i alla fall försöker uppmärksamma den tysta humanitära katastrofen som pågår i RCA just här och nu. (Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg som går att läsa här.)

Men när man säger att RCA är så farligt att man inte vet om man kan åka från en stad till en annan utan att bli överfallen, och när allt land utanför Bangui beskrivs som laglöst land där fem lokala och två internationella rebellgrupper slåss om landets naturtillgångar, då är det något som känns fel. Jo, jag förstår varifrån informationen kommer. Det är inte fullständig osanning. Men jag kan ändå inte skriva under på att RCA är ett farligt land. Inte om man känner till det och vet vad man gör.

Vi människor är rädda för det vi inte känner till. Har man aldrig varit utanför Bangui förstår jag om det känns obehagligt att resa på vägar där man stoppas av beväpnade militärer i vägspärrar. Och jag förstår att det är olustigt att röra sig i områden där det finns rapporter om att rebellgrupper härjar. Och visst finns det ställen i RCA dit man inte bör bege sig. Men något allmänt krigstillstånd överallt utanför Bangui är det då sannerligen inte fråga om! Om man framställer landet så, tror jag att man snarare förvärrar den kris som redan idag är allvarlig.

I artikeln står det att “stora utvecklingsaktörer som världsbanken ‘står och stampar’”. RCA behöver dessa aktörer. Centralafrikaner behöver få ett hopp om framtiden. Det behövs utveckling, sjukvård, utbildning, investeringar. Alltför många centralafrikaner har idag tappat tron och hoppet om sitt eget land. Man litar inte på sin egen regering. Och än värre, man tror inte att man själv kan göra någon skillnad. Så många jag pratar med uttrycker uppgivenhet och en känsla av att de inte har kontroll, att någon annan styr och att de inte kan göra något åt vad som händer. Och tror man inte på att något ska bli bättre, är det lätt att sluta att ens försöka.

Jag tror inte att någon kan komma utifrån och ställa allt tillrätta. Men jag tror att uppgivenheten idag är så stor att det måste komma insatser utifrån för att vända den uppgivenhet som så många centralafrikaner brottas med idag. Och så länge omvärlden framställer landet som en krigszon så kommer det inte att bli något av dessa insatser. Att släppa ner mat från flygplan kan förvisso förhindra att människor svälter ihjäl, men det vänder knappast känslan av att det är någon annan som styr. (Jo, jag vet, även i artikeln påpekas att detta med att släppa mat från flygplan är en förlegad metod.)

Den som upplever att det är obehagligt att bege sig utanför Bangui ska givetvis inte behöva göra det. Men i så fall bör hjälporganisationer hitta medarbetare som känner till landet, och som inte bara vill sitta på sina kontor i Bangui och vända papper. Det står i DN att ingen vet hur många i RCA som våldtas, lemlästas och dödas av rebeller. Vill ni veta? Fråga lokalbefolkningen. Jag kan genom mina kontakter kolla Bakouma med omnejd. För den som kan landet är det inte svårare där än på många andra ställen i världen. Och jag tycker nog att både FN och världbanken tillsammans med partners som har bra lokalkännedom borde kunna komma på något mer innovativt sätt att hjälpa än sitta tryggt och säkert i ett flygplan och släppa ned matpaket till de människor där nere som lever mitt i krisen och inte har möjlighet att flyga därifrån.