Arbetsinspektören

Arbetsinspektören från Bangassou ringer mig i Bangui. Han är en bra kille, en av de få som faktiskt försöker att sköta sitt arbete någotsånär korrekt. Han frågar sällan om pengar under bordet, och försöker inte, som många andra, lura av oss mer avgifter än vi behöver betala enligt lag. Han har varit arbetsinspektör i Bangassou ända sedan vi startade företaget, och jag tror inte att han kommer att få sitta kvar i många år till nu. De brukar bli förflyttade ganska ofta, de som har sådana positioner. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att bekämpa korruptionen, kanske beror det på något annat. Hur som helst så är det ovanligt att någon sitter på samma post i mer än fem år.

Arbetsinspektören ringer alltså mig i Bangui. Det var länge sedan jag pratade med honom, och jag känner mig lite dum när jag inser att jag glömt bort vad han heter. Vi utväxlar de vanliga artighetsfraserna: Är allt väl? Mår familjen bra? Hur är det med Theo? Har det hänt något i Bangassou sedan sist? Allt enligt det gängse protokollet. Sedan undrar arbetsinspektören om jag kan göra honom en tjänst. Han har nämligen en släkting, en bror eller en kusin eller en morbror, jag förstår inte riktigt vilket, som arbetar i Bangui men som blivit sjuk. Han är redan på bättringsvägen, men han skulle vilja komma hem till Bangassou i några veckor för att få träffa sin familj och vila upp sig lite. Jag gör en snabb kalkyl. Jo då, vi borde ha en plats över i bilen när vi åker från Bangui om ungefär tio dagar. Dessutom kan det vara bra att göra arbetsinspektören en sådan tjänst. Det kan vi tjäna på i längden. Kalla det korruption, själviskhet eller vad ni vill, men sådan är verkligheten här. Man hjälper bara någon om man senare kan ha nytta av det, såvida det inte är en familjemedlem, då hjälper man honom oavsett, för familjen måste alltid ställa upp för varandra. Att hjälpa människor av ren snällhet eller medkänsla, det är att tänka som en vit. Det händer att jag gör det också, om jag verkligen tycker att personen ifråga är i behov av hjälp, men en sjuk man i sina bästa år som redan är på bättringsvägen och som bara vill hem och träffa sin familj, han faller inte inom den ramen. Hade han inte varit arbetsinspektörens släkting hade jag låtit honom åka med en buss eller lastbil som kör passagerare mot betalning.

Men jag säger alltså till inspektören att hans bror, eller vad han nu är, kan få åka med mig. Jag förklarar var jag bor i Bangui, och ber att han ska komma hit och presentera sig så att jag kan prata med honom personligen. Jag försäkrar mig också om att det bara handlar om en person och att han inte har mycket bagage. Ja då, han är ensam. Nej då, han har inget bagage, bara en väska med sina kläder. Om detta är sant vet jag förstås inte, men då har jag i alla fall varit tydlig med att jag inte har plats för några bihang eller säckar med maniok eller levande hönor eller annat som fripassageraren kan tänkas vilja ta med till Bangassou.

Sedan frågar arbetsinspektören vad jag har tagit med till honom som present från Sverige. ”Du vet, i det här landet slutar vi aldrig att be om saker”, säger han, ”och det var ju så länge sedan vi sågs. Någonting måste du ju ha till mig.” Jag säger att han får ge sig till tåls tills jag kommer. Då ska han få någonting, men jag tänker inte tala om nu vad det är. I mitt huvud börjar olika idéer snurra. Vad ska jag ge honom? Ett pennställ? Ett skrivbordsunderlägg? En almanacka med CAWA-bilder?

”Vad vill du äta när du kommer hit?” Frågan överraskar mig. Jag förstår inte riktigt, frågar vad han menar. ”Ja, vad tycker du om för mat? Vad ska vi bjuda dig på när du kommer hit?” Jag ler för mig själv. Tjänster och gentjänster. Åtminstone väntar han sig inte bara att jag ska hjälpa honom utan att få ett tack för det. Han vill även ge någonting tillbaka. Jag säger att jag tycker om gbutu, en sorts blad som man brukar använda i olika såser. Han tycker att det låter lite ynkligt. Det är fattigmansmat. ”Vad vill du ha mer? Blir det bra med fisk?” Jag säger att fisk är utmärkt, och så är det bestämt. Om två veckor ungefär ska jag äta gbutu och fisk hos arbetsinspektören i Bangassou. Men först ska jag köra dit hans släkting. Tongana Nzapa aye da, så klart. Om Gud vill. Det är bäst att lägga in den lilla reservationen, för man kan ju aldrig veta säkert.

Snart är det dags

Nu händer allt på en gång. Gunnel och Roland, Eriks föräldrar har kommit. Det är egentligen bara det vi har väntat på de senaste dagarna. Annars är vi i det närmaste klara att åka, på riktigt den här gången. På onsdag, Inch Allah, lämnar vi Berberati för andra gången den här säsongen. Första anhalten är Bangui, och sedan fortsätter alltså Erik direkt upp till bushen. Jag tror han behövs där uppe. Adam och Erik Nyman, Jaques, Hassan och Hissene, Zero och de andra jobbar på bra med vägöppning och färjor, men det är ofta som telefonen ringer och de behöver hjälp med något.

Snart är det dags. Och nu är det massor att fixa. I sista stund, som vanligt. Varför blir det alltid så? Man tycker att man är i det närmaste färdig, men sedan kommer man ändå på 1000 saker som ännu inte är gjorda. Jag borde ha lärt mig efter alla uppbrott som jag gjort hittills i mitt liv. Men det har jag alltså inte. Hopplöst fall? Jag antar det.

Theo har amöba och måste äta äcklig medicin tre gånger om dagen, vilket han naturligtvis inte alls tycker om. Om någon har ett bra tips på hur man kan lura i honom tabletterna så tas de tacksamt emot.

Snart åker vi

Det börjar dra ihop sig för avfärd. Det är tisdag morgon och jag sitter vid skrivbordet och försöker samla ihop trådarna. Vi skulle ursprungligen ha åka imorgon, men det skjöts fram till torsdag, som senare blev fredag morgon. Det hade jag egentligen kunnat räkna ut redan från början. Det blir alltid så. Fenomenet har till och med fått ett namn: ”planning safari”, safariplanering. Det blir så för att det alltid dyker upp oförutsedda saker. För att kompressorn slutade fungera häromdagen när de skulle måla bilarna. För att en av våra väskor, som vi lämnade i Yaounde eftersom vi inte hade någon plats över i bilen och som skulle komma med Edgards bil nu i veckan, aldrig kom med, vilket gör att vi saknar en del av de saker som vi egentligen hade behövt på resan. För att det har regnat en hel del, vilket oundvikligen gör att arbetet går lite långsammare. Alla sådana här småsaker, tillsammans med en alltför optimistisk ursprunglig planering, gör att saker ofta händer några dagar senare än planerat. Det vill säga, när vi har de tidsmarginalerna. Sedan, när kundsäsongen börjar, då är det punktlighet som gäller. Då måste saker klaffa. Men än så länge är det ingen panik även om vi skulle dra ut på arbetet några dagar, och därför låter vi det bli så.

Det mesta är egentligen fixat. Bilarna är grundligt genomgångna inifrån och ut, och idag ska de sätta på nya CAWA-dekaler. Arbetskontrakten är förberedda och ska skrivas under imorgon. Det mesta av maten som våra anställda ska äta under säsongen är inköpt, bland annat 550 kg socker, 5000 burkar tomatsås, 175 kg kaffe och 30 st 20-litersdunkar med matolja. I de stora bränsletankarna som lastas på bilar och på lastbilen finns några tusen liter diesel, vilket åtminstone borde räcka till försäsongen, innan kunderna kommer.

Men några trådar är alltså kvar att samla ihop. Torrmjölk ska beställas från Douala med en handelsman vid namn Bakari. Bilarna ska packas och allt-det-där-sista ska ordnas ute i verkstaden. Skjortorna till kökspersonalen måste levereras. (Varför är skräddaren aldrig klar i tid?)  Det måste göras några hinkar med jordnötssmör så att Adam, Erik N och de andra har något att laga mat av under de första veckorna. I år har vi bestämt oss för att strunta i att köpa sardiner på burk, vilket tidigare har ersatt kött under de första månaderna i bushen, innan jakten kommer igång. Sardiner är dyrt, och dessutom brukar alla efter ett tag börja klaga på att de mår illa av smaken. (Konstigt när de inte bryr sig om att laga till sardinerna utan istället bara öppnar burken och äter dem som de är…) I år blir det istället olika torkade blad, torkade räkor och jordnötssmör på menyn. Lite mer arbete för att tillaga (vilket i och för sig är en stor nackdel för män som lever i tron att matlagning är ett genuint kvinnogöra), men i gengäld både billigare, godare och nyttigare.

Eftersom jag och Erik kommer tillbaka till Berberati en gång till innan vi ger oss av ”på riktigt” så behöver inte allt vara i perfekt ordning när vi åker på fredag, men det känns ändå som att det här är det stora uppbrottet. Det är nu som de flesta åker österut mot bushen och campen. Det är nu som den mesta packningen ska med upp. Och de sista trådarna blir definitivt inte ihopsamlade av att jag sitter här och bloggar. Dags att jobba.

Vi har gjort vad vi kan

Det är söndag kväll, och anspänningen har äntligen lättat litegrann. I två dygn har vi levt med en malande oro. Det svåraste har varit att inte kunna göra något. På sätt och vis känns rubriken fel. “Vi har gjort vad vi kan”. JAG har inte gjort någonting, mer än att gå och tänka, fråga Erik vad som händer, prata, komma med små idéer, fråga igen hur det går. Nej, jag har inte gjort mycket. Däremot finns det andra som gjort ett beundransvärt jobb. Vakterna som lyckades hålla liv i Harouna och samtidigt tryckte ner gräset på flygplatsen. Piloten som vågade flyga upp dit och landa trots den risk som det innebar. Co-piloten som själv råkade illa ut. Charlotte, Eriks syster i Bangui, som fick tag på en läkare trots att det var söndag och ingen fanns på arbetet. (Jo då, söndag är ledig dag även för läkarna i det här landet. Blir man sjuk på en söndag får de flesta vackert vänta till måndag innan de kan få någon vård.) Tack vare alla dessa befinner sig nu Harouna på ett sjukhus i Bangui. Det är inte ett av de bättre sjukhusen i världen, men det är ändå ett sjukhus. Mer än så här kan vi inte göra. Vi har lämnat över ansvaret till någon annan. Vi har gjort vad vi kan. Det känns bra.

Jag ska inte säga mycket om hur Harouna mår, för det vet jag inte, men han levde i alla fall när vi pratade med Charlotte nu ikväll. Co-piloten lever också, och hans läge är ganska stabilt. Han har brott på flera revben, men inga allvarliga inre skador.

Det är inte över. Än kan vi inte säga att allt gick bra. Men vi har i alla fall gjort vårt, och det känns så skönt, så otroligt skönt, att han åtminstone inte ligger och dör uppe i campen.

Det hela har dock inte varit riskfritt, och vi har fått några tankeställare inför kommande år. Man måste ha en plan B redan från början. Man måste försöka se till att det finns något sätt att ta sig ut, ifall någonting händer. Det är sådant vi får arbeta med under året.

Skrivbordsjobb

Jag sitter och försöker få lite ordning på saker och ting. Det känns som att det är det jag brukar göra för det mesta. Få ordning på bokföringen, städa upp i alla plastlådor där saker varit nedpackade under regntiden, sortera bort saker som inte är aktuella, göra listor över vad vi har och vad som måste köpas in… Just nu har jag suttit och häftat ihop förra årets lönespecifikationer med respektive anställningskontrakt. Lite knöligt när man ibland knappt kan se vad som står på de handskrivna blanketterna, men annars är det lugnt. Samtidigt som jag sitter vid skrivbordet är Erik x2 ute i garaget och jobbar med bilarna. Ibland är jag avundsjuk. Jag skulle också vilja arbeta med kroppen istället för att bara sitta, få lite muskler, och bonnbränna i nacken. Å andra sidan trivs jag ganska bra med min roll. Dock skulle det inte vara fel med en kontorsassistent som kunde göra de här tråkjobben med att sitta och häfta ihop papper, så att jag kunde få hålla på med något som kräver lite mer tankearbete.

Medan jag arbetar lyssnar jag på den nya barnflickan som försöker lugna ner Theo. Och kämpar mot min egen impuls att vilja gå och ta honom. Det är svårt att veta hur länge man ska tvinga honom att hålla ut. Jag vill inte att han lär sig att jag kommer bara han skriker, men jag vill inte heller att han ska bli alldeles förtvivlad. För tillfället försöker jag få honom att vara med barnflickan på förmiddagarna, och så har vi mamma-Theo-tid på eftermiddagarna. Jag är imponerad ändå över hur bra han klarat miljöombytet. Han sover på nätterna (för det mesta), har bara fått lite lätta värmeutslag en gång, har knappast varit dålig i magen alls… (Ok, nu ska jag sluta, annars blir det här en sån där småbarnsblogg, och det är inte meningen.)

Nej, åter till arbetet. Det är bäst att få saker gjorda medan man kan.

En sista gång…

Det är konstigt. När man ska åka långt bort så blir folk lite som tokiga. Eller det kanske inte är så konstigt egentligen, men ändå… Tänk om jag istället skulle åka och plugga i… säg Göteborg. Då skulle det nog inte vara särskilt troligt att jag skulle träffa vare sig vänner eller familj förrän nästa sommar. Eller jo, kanske en sväng vid jul, men i alla fall. Jag skulle ändå vara borta från Örebro, men det skulle förmodligen inte vara någon som funderade nämnvärt på det. Men nu ska vi åka till Afrika, och ibland är det nästan som om vi skulle dö. Alla vill bara träffa oss “en sista gång”. Som om man aldrig skulle träffas mer. Det är ju jättetrevligt att träffa familjen, kompisar och släktingar, det är inte det. Det är bara lite roligt, det där med “en sista gång”. För jag tänker nog faktiskt träffa de flesta igen nästa sommar.

Så det jag gör dessa sista dagar i Sverige för den här sommaren, är dels att träffa folk för sista gången, dels att handla det sista. För handlat det absolut sista har jag gjort minst fem gånger nu. Det började i förra veckan. “Nu har jag köpt allt jag behöver, nu är det lugnt…” Och sen kommer man på en grej till, och en till, och en tilll. Imorgon ska jag upp på stan igen och VERKLIGEN handla det sista. Inköpslistan: 1 almanacka, 1 deo, 2 förpackningar äggpulver, 1 bord till barnstolen Antilop, 1 tablettdelare. Gode Gud, gör så att jag inte kommer på något mer sen som jag kan tänkas behöva. Jag får helt enkelt göra som Anna och Lisa i Bullerbyn, ni vet när de ska gå och handla och bara kommer på mer och mer saker som de har glömt. Och eftersom de alltid är på samma ställe när de kommer på att de har glömt något så bestämmer de sig till slut för att springa förbi det stället, så att de inte kommer på något mer. Men inte blir det bättre för det. Visserligen kommer de inte på något mer som de ska handla just då, men sen, när de är nästan hemma, då kommer de på att de inte köpt någon falukorv. Det allra viktigaste!

Jag kommer att komma på det allra viktigaste när jag redan sitter på flyget. Men då är det redan för sent. Tur att man kan överleva även utan alla prylar som man tror att man VERKLIGEN behöver.