Elefantinvasion

Det är torsdag kväll och i Kocho är det lugnt och fridfullt eftersom alla kunder befinner sig i våra olika fly camps. Jag och Theo har ätit en tidig kvällsmat och ska just gå och lägga oss när jag hör ett konstigt ljud. Det kommer från det håll där vår gemensamma toalett ligger. Jag går ut på grusplätten framför huset och försöker få tyst på Theos prat, för att kunna höra bättre. Visst är det något som knakar? Jo, där hördes det alldeles tydligt, det är någonting på gång där borta! Hundra tankar far genom mitt huvud, mer eller mindre logiska. Kan det vara elefanter? En stor babianflock som ruskar i träden? Eller är det bara någon av våra anställda som är ute på villovägar?

Jag tar Theo på armen och börjar gå längs stigen som leder bort mot toaletten. Jag hinner inte många meter förrän jag ser att skogen är upplyst av ett orangegult sken. Det brinner! Vad är det som har hänt? Har det blivit kortslutning någonstans? Eller kan någon av de tända stormlyktorna ha ramlat ned på marken och antänt de torra löven? Stigen jag går på delar sig, går jag åt vänster kommer jag till köket och tar jag höger kommer jag till toaletten. Jag funderar ett ögonblick på att springa till köket på en gång
och hämta hjälp, men bestämmer mig för att först gå och titta vad det är som brinner. Alltså tar jag höger. Eldskenet framför mig blir starkare, knakandet och knastrandet likaså. Det är en stor brand! Mitt hjärta börjar slå snabbare.

Så ser jag plötsligt en gestalt i silhuett mot eldskenet, en människa. Jag känner genast igen Guy, vår sjukvårdsansvarige. Han har en kvast med brinnande gräs i handen. En bit bort står Jaques, personalchefen. Guy vänder sig mot mig, och plötsligt förstår jag. De bränner gräset! Det fanns nämligen en liten plätt med torrt högt gräs här som ännu inte hade brunnit, och för att undvika att det antänds på dagen när det är stor risk att elden sprider sig till de närliggande husen, så har de bestämt sig för att sätta eld på det nu på natten, när det brinner relativt lugnt och stilla.

Jag hälsar på Guy, och hoppas att min röst inte avslöjar den oro som jag nyss känt. Så står jag och Theo och tittar på elden en stund. Eldskenet speglas i hans ansikte och han är andäktigt tyst. När elden börjar avta går vi tillbaka hem till oss. Knastrandet hörs fortfarande svagt, och jag skrattar lite åt mig själv som kunde tro att det var elefanter. Nu när jag vet är det helt uppenbart att det är ljudet av brinnande gräs.

De första kunderna

När de första kunderna kommer läggs allt annat åt sidan. Under ett par dagar innan deras ankomst är det som att vi går på någon drog: vi blir inte hungriga, inte trötta, glömmer nästan bort att gå på toa. Det enda som räknas är att allt ska vara på topp när jaktsäsongen startar.

På lördag morgon är det dags. Vi har gått upp tidigt för att hinna fixa det allra sista. Erik och Anton ser än en gång över sina jaktbilar och sin utrustning och har en sista genomgång med spårarna. Jag tar kommandot i köket, vilket även innefattar kundernas hus. Deadline för campen är klockan halv tio. Då ska husen vara skinande rena, sängarna bäddade och alla saker på plats, och bordet ska vara dukat till en sen frukost. Det mesta är egentligen klart, men jag har en lista med en del småsaker som fattas:
– häng upp galgar
– soppåsar i papperskorgarna
– dukar och dekoration på de små borden i kundhusen
– prydnadskuddar på sängarna
– papperskorg under baren
– ställ fram en drickaback att ställa soda-streamen på
– flasköppnare
– stryk gardinerna igen (Den nye tvättaren Colabo har nämligen fortfarande samma uppfattning om att stryka som de flesta centralafrikaner har, nämligen att man bör göra pressveck på allt. Att släta ut eventuella skrynkliga partier är däremot mindre viktigt, och gardinerna ser också ut därefter.)

Klockan kvart över åtta åker Erik och Anton upp till vår lilla landningsbana som ligger ungefär en halvtimmes bilfärd från Kocho. Från och med halv tio kan vi alltså räkna med att de kommer tillbaka hit. När allt är klart följer ett märkligt lugn. Vi är färdiga, men stressen hänger ändå i luften, och vi vet att snart, snart gäller det. Strax före tio hör vi bilarna komma. Kunderna, A tillsammans med hans tjej Y, och R tillsammans med den mer tillfälliga bekantskapen M, har varit här tidigare, och det blir ett glatt återseende. Snart sitter vi i restaurangen och äter bröd, ost och stekta ägg, och allt är precis så fint som det ska vara.

Efter maten åker jägarna ut för att provskjuta sina bössor. Jag och Theo packar och ger oss iväg till vår fly camp i Mbari, dit A och Y ska åka nästa dag för att jaga regnskogsantilopen bongo. Det finns en del kvar där som måste ses över innan vi kan ta emot gäster, och jag är den som bäst vet vad som ska göras, alltså blir det jag som åker. Det blir en lång resa. Klockan tolv på natten är vi framme, och efter några timmars sömn är det dags att gå upp igen för att börja arbeta. Erik kan beräknas komma tillsammans med A och Y från och med klockan halv tolv. Ännu en deadline alltså.

Och så där håller det på. Det fixas och grejas och vi gör allt för att kunderna inte ska märka alla de små missar som hela tiden inträffar, som att kylskåpet inte fungerar som det ska, att vi har glömt att packa ned överkast till Mbari, eller att vattenslangen som går till toaletten gång på gång korkas igen av smuts. Det är det som är utmaningen, att aldrig behöva säga “ursäkta, det här fungerar inte än”, utan att hela tiden kunna improvisera och låtsas som att allt är som det ska, medan det bakom kulisserna kan vara
ett enda stort kaos.

Först nu, på onsdag morgon, har det lugnat ner sig så pass att jag kan sätta mig och skriva detta. Jag är tillbaka i Kocho, det mesta börjar rulla på av sig själv, och jag har åter lite tid över till andra, mindre akuta
sysselsättningar. Men imorgon kommer ytterligare en kund, som ska jaga med vår tredje guide Nicolas i vår andra fly camp Ngoy. Precis nu kom en bil därifrån med en beställning. Nicolas behöver:
– dukar och servetter
– askkoppar
– cola, mineralvatten och öl
– lite plaströr för att dra in vatten i kundhuset
– en elektriker för att dra el till kundhuset
– en skinner för att ta hand om kundens troféer
– salt
– en tunna för att värma vatten
– tvålar
– vin
– fisk
– tyg att hänga på stolar
– 6 plåtar för att bygga ett större kök

Nu är det han som är stressad och bara har en dag kvar. Ska gå och plocka ihop detta och skicka till honom omedelbart.

Hemma igen

Efter fem dagars resa, och ett spartanskt nyårsfirande i Bakouma på vägen, är vi nu hemma i Kocho igen. Resan har gått bra, utan några större överraskningar. Vi var en halv dag i Bangassou, betalade arbetsgivaravgifter och lite annat, och blev äntligen bjudna på den sedan länge planerade måltiden hos arbetsinspektören. I Bakouma, det sista samhället innan man åker ut i den riktiga bushen, bytte vi bil. Den bilen vi kommit med skulle tillbaka till Bangui för att hämta ytterligare ett lass med förnödenheter, och en annan bil skulle komma från Kocho och hämta oss. Det var bara det att bilen som skulle komma från Kocho var en aning försenad, så vi fick lov att tillbringa en och en halv dag i Bakouma.
Vi kom dit på nyårsaftons kväll, och då var hela byn redan som en enda stor bar. Folk drog runt och skrattade och sjöng, och vi, som inte var särskilt sugna på öl och palmvin utan snarare ville ha något att äta, fick nöja oss med en kvällsmat bestående av ett par friterade bullar och ett glas kaffe. Det var allt som fanns att få tag på. Vid halv tio var vi färdiga för sängen, så vi önskade varandra gott nytt år och gick och la oss. Ett par timmar senare, vid tolvslaget, vaknade jag av en skottsalva från automatvapen. Halvsovande som jag var vände jag bara på mig och somnade om igen…

Hela nyårsdagen var likadan som nyårsaftons kväll. Folk drog omkring och skrattade och ropade “Bonne année! Bonne annéeeee!”. Vi lyckades få tag på en höna att äta, och framåt förmiddagen kom även kommersen på marknaden igång så att vi kunde köpa maniok, olja, lök och lite kaffe. Dagen därpå kom så äntligen bilen som skulle hämta oss, och vi kunde ta oss de sista 25 milen från Bakouma till Kocho.

Här i campen har det lagts i en högre växel. De första kunderna kommer om fem dagar, den 9 januari, och mycket är redan klart inför deras ankomst, men det är väl så att vi aldrig är riktigt nöjda, utan så länge vi har tid så försöker vi att förbättra och bygga vidare. Det är många bollar i luften på samma gång.
Erik och Adam bygger en fly camp i Mbari, Anton jobbar på en annan fly camp i Ngoy, Nicolas öppnar vägar, Erik Nyman likaså. Och jag själv, jag organiserar utdelning av arbetskläder, skickar beställningar till Charlotte, plockar ihop köksutrustning till fly camps och fållar gardiner.

Det kommer att bli klart i tid, det är jag alldeles säker på. På lördag kväll sitter vi här med årets första kunder och äter trerätters och dricker vin, och de kommer inte att kunna tänka sig att vi, bara några timmar innan deras ankomst, har sprungit runt som yra höns och bäddat sängar, lagt ut mattor, sopat grusgångar, gjort en sista koll av bilarna, hällt fotogen i alla de stormlyktor som lyser upp campen på kvällarna…

Snart är kulisserna färdigbygda. Snart kan spelet börja.

Madame Ngangu-Li

Jag har hört ryktesvägen att jag förärats med ett smeknamn, eller kanske snarare ett öknamn: Madame Ngangu-Li. Översatt till svenska betyder det ungefär Fru “hon-som-vill-göra-allt-på-sitt-eget-vis”. (Om någon av er som läser detta har en smidigare översättning så är den välkommen!) Jag vet varför jag fått det namnet. Jag måste nämligen vara ganska besvärlig att arbeta med ibland. Som storasyster med tre småsyskon är jag ganska van att få styra och ställa som jag vill, en egenskap som har både positiva och
negativa sidor. Jag ska ge ett exempel från de senaste dagarnas arbete:

Vi håller som bäst på och packar ihop material till de olika fly camps som vi ska använda under året. Allt som allt behövs tre olika uppsättningar med köksutrustning, dukar, porslin, lakan, osv, förutom det som finns i Kocho. Kocken Saint-Claire och servitören Bertrand är ansvariga för att få arbetet gjort. Tillsammans har vi gjort upp listor på vad som behöver finnas med i varje uppsättning, och sedan är det upp till dem att plocka i ordning allting. Men det är nu som jag börjar bli besvärlig. Jag låter dem nämligen inte arbeta helt på egen hand, utan envisas med att lägga mig i och peta i detaljer som för dem säkert är helt ovidkommande. Jag vill bestämma vilka dukar som ska till vilken camp, jag vill själv dela upp termosarna så att det blir rätt termos på rätt plats, jag vill kolla myggnäten till sängarna så att de verkligen ser bra ut, jag envisas med att det ska vara röda överkast i base camp och gröna i fly camps, inte tvärt om, och definitivt inte blandat! Dessutom vill jag bestämma gardiner. (Det är väl helt onödigt,
inte kan det vara viktigt att alla gardiner i samma camp är sydda av samma tyg? Det viktiga är väl att de täcker fönstrena?) Jag vill kontrollera att tallrikarna inte är kantstötta (som om det inte gick att äta från en kantstött tallrik!) och jag vill försäkra mig om att champagneglasen som de säger att de packat ner verkligen är champagneglas och inte vinglas. Saint-Claire, som har arbetat för oss tidigare, tar det hela med ro, men jag kan inte undgå att märka att Bertrand, som tidigare arbetat för Safari de la
Haute Kotto (SHK) till slut blir irriterad.
“Man kan väl dricka whisky ur ett vattenglas!?” säger han lite surt. “Det gjorde de alltid hos SHK.”

Och visst kan man det. Visst skulle jag kunna lägga mig i mindre. Men om CAWA inte hade större ambitioner än att vara som SHK, då kunde vi lika gärna lägga ner. Säga vad man vill om min envishet, men jag tror faktiskt att det är det som är lite av vår styrka, att det finns någon som tänker på detaljerna, någon som inte tycker att det är ok att bädda med ett rosa underlakan, ett blommigt överlakan och ett urblekt brunrandigt överkast, någon som ser till att vin serveras i vinglas, vatten i vattenglas och whisky i whiskyglas. Och för övrigt är det inte bara jag. Erik är minst lika envis. Dagarna i ända håller vi båda på och petar i detaljer, och jag tror att det ger resultat. Det viktigaste under en jaktsafari är givetvis att
jakten lyckas, men det är inte alls. Vi säljer inte bara en jakt. Vi säljer en helhetsupplevelse. Ingenting kan vara perfekt, och vi kan inte på samma gång vara fullfjädrade jägare, inredningsarkitekter, kockar, vinkännare, skräddare, snickare, och så vidare, och så vidare, men åtminstone kan vi se till att det finns en tanke bakom allt. Går det att hitta duktiga medarbetare som kan komplettera våra kunskaper så ska vi givetvis göra det, men om vi inte hittar någon kan vi åtminstone se till att göra så gott vi kan, och inte lämna något åt slumpen. Och får jag sedan heta Madame Ngangu-Li så är väl det bara som det ska vara. Det är ju helt sant. Det är sådan jag är.

Ett sista regn

Det kommer ett regn – det brukar alltid komma ett i december, som om regntiden ville ta ett sista farväl. Under några dagar innan känner vi hur det liksom hänger i luften. Himlen är vit till långt in på förmiddagarna, och de senaste veckornas nattkyla ersätts av mildare väder. Så en eftermiddag glider mörka moln upp i öster. Trots att vi sett tecknen är vi inte riktigt förberedda när de första dropparna faller. Vi springer runt för att rädda saker som ligger ute under bar himmel. Sedan vräker det plötsligt ner, och jag och Theo blir under någon timme isolerade från omvärlden, ensamma i vårt hus.
Efter regnet ändrar vädret karaktär, inte mycket men ändå fullt märkbart. Torrtiden, som redan tidigare annonserat sin ankomst, blir nu än mer påtaglig. Dagarna är varma. Inte på ett obehagligt sätt, inte så att man svettas eftersom luften inte är fuktig, men det ångar uppenbarligen vätska från kroppen, för man dricker utan problem en liter vatten till varje måltid, även om man, som jag, inte kroppsarbetar särskilt hårt. Kvällarna och nätterna är till motsats kalla. Temperaturen sjunker till runt tio grader, och vi går i fleecetröja och kryper långt ned under täckena när vi ska sova. Luften är torr. Jag tvättar kläder och hänger dem på tork utomhus på kvällen, och morgonen därpå har de redan torkat. Läppar flagnar och ögon svider. Små små flugor letar efter vätska i ögonvrår och i de lite fuktiga mellanrummen mellan fingrar och tår.

Himlen täcks av ett gulvitt dis. Det är harmattanvinden som blåser ned ökensand från Sahara. Vinden är välkommen. När gräset torkat är det bara den vi väntar på innan vi kan börja bränna. Så börjar rök stiga upp i olika väderstreck, och det regnar sotflagor som vi som barn brukade kalla för afrikansk snö. Att bränna det torra gräset är en nödvändighet för att nya strån ska kunna börja spira och ge mat till djuren som lever här. På andra håll i landet har det gjorts försök där man aktivt hindrar vissa områden från att brinna, för att “låta naturen ha sin gång”. Försöken har slutat i fiasko: områdena har dött, endast blivit till en tovig härva av brunt, torkat gräs som ingen kan leva av, och djuren har gett sig av för att söka föda någon annan stans. Det ligger nära till hands att fråga sig hur det fungerade innan människan kom hit och tog med sig elden. Hur kunde livet gå vidare när ingen rensade bort det gamla för att ge plats åt det nya? Det finns två teorier. Den ena är att det torra gräset till slut fattar eld i alla fall, även om ingen människa finns där och slänger in brinnande tändstickor i havet av brungula strån. Det är så lättantänt att det nästan inte behövs någonting för att elden ska ta sig. En riktigt solhet sten eller två torra grenar som gnuggas mot varandra av vinden kan vara nog. Den andra teorin är att hela det här ekosystemet, som är i behov av en årlig gräsbrand för att kunna leva vidare, är ett resultat av mänsklig närvaro. Idag är vårt jaktområde öde, men i en avlägsen tid kan det ha bott människor här som praktiserade svedjebruk, vilket ledde till att de växter som klarade branden kom att öka i antal och till slut helt dominera. Själv är jag mest benägen att sluta mig till den senare teorin. Att de folktomma områdena i östra RCA en gång varit bebodda råder det egentligen inga tvivel om. Det händer att vi, när vi är ute och jagar, hittar spår efter tidigare civilisationer: krukskärvor, en husgrund, ett armband av järn. Vilka var de människor som en gång bodde här? Hur många var de, hur levde de, och vad var det som gjorde att de lämnade? Hur lyder början på den historia som vi nu, under några korta år, har förmånen att skriva vidare på?

Kockar

Tänk dig att du bor i ett Sverige som visserligen är ett självständigt land, med en svensk regering, men där hela affärslivet domineras av ett främmande folk, vi kan kalla dem galaner. Galanerna äger alla större affärskedjor i landet, och varje företag med mer än fem anställda. Det enda sättet att få ett arbete, om man inte är stadsanställd, är alltså att arbeta för galanerna. Tänk dig vidare att galanerna vägrar att lära sig svenska, trots att de funnits i landet i årtionden. Istället talar de sitt eget språk, galanska, och förväntar sig att alla svenskar i deras närhet också ska lära sig detta språk.

För att kunna skaffa dig ett arbete och en möjlighet till inkomst har du utbildat dig till kock för galanerna. Problemet är bara att deras matkultur är helt olik den svenska – och du tycker inte om den. De använder konstiga kryddor, blandar råvaror som du inte alls tycker passar ihop, har allmänt dålig smak. Saker som du ser som alltför enkelt, på gränsen till snålt att servera, ser de som delikatesser, medan sådant som du tycker är en festmåltid för dem bara är skräpmat. Egentligen tycker du inte alls att maten som du lagar åt dem är god. Du har lärt dig recepten, pluggat in vad de gillar och inte gillar, men när du provsmakar maten som du lagat tycker du mycket sällan att den smakar bra.

Tänk dig så att du får jobb hos några galaner som driver ett gästhus. Vid en första anblick ser de ut som vilka galaner som helst, men det visar sig snart att det är något konstigt med dem. För det första talar de flytande svenska, och vägrar att tala galanska med dig, trots att du kämpat för att lära dig deras språk och tycker att du är riktigt duktig. (Till och med när du talar galanska med deras barn blir de lite förnärmade och säger att det är bättre att du pratar svenska med honom, så att han lär sig.) Som om inte detta med språket var nog så tycker de också om svensk mat. Om det är något som du lärt dig av dina tidigare galanska arbetsgivare så är det att galaner definitivt inte äter potatis, men din nye chef vill gärna att du serverar honom detta både till middag och till kvällsmat. Du tror inte dina öron när han först säger det, du måste ha hört fel, och frågan slinker ur munnen innan du hinner hejda dig:
– Äter ni potatis?!
– Det är klart vi gör, blir svaret. Vi bor ju i Sverige.
Du känner dig lite dum och nickar, lovar att koka potatis men undrar innerst inne om detta är en fälla, om du inte i själva verket riskerar att förlora jobbet om du sätter en tallrik med potatis på en galans matbord.

Privat tycker alltså dina nya arbetsgivare mycket om svensk mat. Gästhuset däremot drivs i bästa galanska ordning, och här får du äntligen användning för dina kunskaper i galansk matlagning. Du rabblar dina menyer och recept som du lärt dig utantill och hoppas att få beröm, och visst säger dina
arbetsgivare att du är duktig, men de har också åsikter som du inte väntat dig. De säger att gästhuset självklart ska servera galansk mat, men att den gärna får innehålla lite svenska influenser. Du blir förvirrad. Hur ska du kunna kombinera den smaklösa galanska maten med god svensk husmanskost? Hur ska du kunna få köttbullar och lingonsylt att passa på ett galanskt matbord?

..ja, tänk dig allt detta, och du får en bild av hur det kan vara för en centralafrikansk kock att arbeta för CAWA. Och ser du det från andra hållet kan du också föreställa dig hur svårt det är för oss att hitta bra kockar, kockar som verkligen älskar sitt arbete och som brinner för att laga god mat. För problemet med alla centralafrikanska kockar som jag träffat på är just detta, att de inte förstår sig på vår västerländska matkultur. De kan lära sig våra recept utantill, de kan veta precis hur man gör en chokladmousse eller en spaghetti bolognaise, och de kan lära sig vilka rätter man kan kombinera för att sätta ihop perfekta trerättersmenyer. Men de har ingen riktig känsla, fattas en ingrediens kan de inte improvisera, eftersom de inte kan tänka sig vad som skulle gå att använda istället för det som saknas. Och om de ändå försöker att hitta på något nytt blir det allt som oftast fel. Vi har till exempel ätit omelett med brödkryddor, chokladmousse med jordnötssmör, sparrissoppa kryddad med enbär. Visst kan det råka dyka upp en ny oväntad smaksensation, men. nej. oftast gör man ändå klokast i att hålla sig till de recept som finns och som man vet fungerar. Men om det finns någon som känner en kock (gärna fransktalande) som skulle ha lust att komma ner hit några månader och hitta på lite nya spännande recept utifrån de råvaror som vi alltid har tillgång till: viltkött i alla former, ris, pasta och olika rotfrukter, så skulle vi kunna vara väldigt
intresserade!

Hallå världen!

Vi har varit nästintill isolerade i några dagar, då vi inte kunnat koppla upp mejlen sedan i torsdags, men nu på måndag morgon fungerar den igen, till vår stora lättnad. Det är inte det att man ständigt måste vara uppkopplad bara för sakens skull, men med den teknik som finns idag så gör man sig beroende av snabba kommunikationer. Den mesta av vår kontakt med kunder och försäljningsagenter sker via mejl, och i en värld där människor förväntar sig att man ska kunna svara omedelbart på deras frågar så är det stressande när dagarna går och man sitter med en hel rad obesvarade mejl. Några dagars tystnad kan ibland vara nog för att en kund ska bestämma sig för att boka hos en konkurrent istället. Men nu är vi alltså tillbaka på världskartan igen, och då kan även bloggen få sig en liten uppdatering.

Här i Kocho är allt bra. Arbetet med campen går framåt, restaurangen är mer eller mindre färdig och vi kan nu sitta och äta vid vårt matbord med utsikt över floden. I köket har vi börjat plocka upp porslin och köksredskap, Charlotte har sytt gardiner och kuddar och jag har gått igenom all mat som stått under regntiden. Ute i jaktområdet är arbetet med öppnandet av jaktvägar i full gång, och inom några dagar ska vi börja bygga en ny fly camp en bit nordväst om Kocho.

För ett par dagar sedan kom våra två jaktguider, Anton Lundkvist och Nicolas Durville, upp med bil från Bangui. Anton hade även med sig sin flickvän Lisa och sin mamma Lollo, så nu har vi fullt hus här. Det är bra för kökspersonalen att få lite “låtsaskunder” att öva på. På så sätt kan de göra eventuella misstag nu, och så hinner vi rätta till det innan de riktiga kunderna kommer.

Själv ska jag nu sätta mig och räkna på hur mycket arbetskläder vi behöver till våra anställda. Av någon anledning har vi glömt att köpa svarta byxor till kökspersonalen, så det ska beställas från Bangui. Det behövs också strumpor och en del skor. (Charlotte, jag skriver ett mejl till dig med detaljerna.)

Igår var det både lucia och tredje advent. Vi tände tre ljus och gjorde en liten ansats till att sjunga, men det blev inget av det. Istället förklarade vi traditionen med lucia för Nicolas, som kommer från Frankrike. Hans enda reflektion var att det verkade farligt med ljus i håret. Hoppas i alla fall att ni hade en trevlig dag hemma i Örebro eller Vintrosa eller var ni nu befinner er. Tack förresten för mejl som ni skickat hit! Jag ska försöka svara när jag kan.

Kocho

Som ni kanske förstått av tidigare inlägg så är Kocho alltså namnet på vår main camp, eller vårt basläger på ren svenska. Det är här som vi och de flesta av våra anställda bor under jaktsäsongen, och det är också härifrån som våra safaris utgår. När våra kunder anländer så landar de på vår lilla landningsbana som ligger ca 30 minuters bilfärd härifrån, och i de allra flesta fall körs de sedan hit. Många bor också här under större delen av sin safari, medan andra fortsätter vidare ut till andra, lite enklare läger, så kallade fly camps.
Kocho har fått sitt namn efter den större av de två floder som rinner ihop just här. Kochofloden är en relativt djup och ca femtio meter bred flod med lite brungrumligt vatten. Den andra floden, Siriri, är ganska grund, ungefär hälften så bred som Kocho, och har kristallklart vatten. Siriri betyder frid, fred eller lugn, som engelskans peace. Längs flodstränderna är vegetationen regnskogslik, med höga träd och täta buskage. Man behöver dock inte förflytta sig mer än några hundra meter bort från vattnet för att komma ut till öppnare områden med låga träd och grästäckt mark. På vissa ställen sträcker sig gräsområdena ända ner till flodstranden.
I Kocho har vi kapacitet att som mest ta emot fyra gäster, åtta om det är par som kan dela säng. De fyra kundhusen ligger utplacerade längs Kochofloden, naturligt avskiljda från varandra av vegetationen. Husen är enkla och består av en veranda, ett sovrum samt ett badrum med dusch och toalett. Rinnande vatten ordnas med hjälp av tunnor som riggats upp på träställningar bakom varje hus, som enkla vattentorn. Varje dag fylls tunnorna med vatten av vår trogne vattenbärare Bertrand, kallt vatten på dagen och varmt vatten på kvällen. Husen, liksom inredningen, är till största del byggda av material som går att få tag på i skogen. Teglet är gjort av lera från floden, murbruket likaså. Takstommen byggs av slanor huggna i skogen, och lampskärmarna är flätade av bark och lianer. Det material som tagits hit utifrån är cement till golven, plankor till sängbottnarna, palmbladsmattor till taken samt målarfärg, elkablar, duschslang, toalettstol och lite andra småsaker.
Just där de två floderna rinner ihop ligger “restaurangen”. Det är där vi äter, både då vi har kunder och då vi är ensamma. Med “vi” menar jag i detta fall alla vita som arbetar här. I Kocho är det en uppdelning som är naturlig. Ute på vägarna däremot, eller om man är ute och arbetar i området, äter svarta och vita tillsammans. Likadant är det så här i början av säsongen, när husen och restaurangen håller på att renoveras. Då äter vi i köket, tillsammans med dem som arbetar där.
Restaurangen består av ett cementgolv med ett palmbladstak över. Det finns inga väggar, bara låga staket av slanor. I ena hörnet finns en bar som, när vi har kunder här, har ett relativt stort utbud av drycker. I andra hörnet finns matbordet, med utsikt över floden. Ute i vattnet finns en stor klipphäll som man kan komma ut till via en liten träbro som vi byggt, och här ute tänds varje kväll en lägereld där man kan sitta och värma sig och titta på stjärnorna innan det är dags för kvällsmat.
Via en annan träbro tar man sig över Siriri, en bit uppströms från restaurangen, och här finns ytterligare fyra hus; ett som är vårt, två som används av våra guider och lärlingar, och ett som i år blivit hem åt vår personalchef och vår sjukvårdsansvarige. Dessa hus är byggda i ungefär samma stil som kundhusen, men estetiska dekorationer har fått ge plats åt mer praktiska lösningar. Små låga bord och vilstolar i trä har ersatts av skrivbord och kontorsstolar av plast, och i sovrummen har vi prioriterat förvaringsutrymme snarare än öppna ytor och stora fönster med utsikt över vattnet. Övriga anställda bor i enklare rum, gräshyddor eller tält. Dessutom finns en köksbyggnad, ett garage, ett hus där djurhudarna bereds, en liten verkstad, samt ett antal förrådsbyggnader. Med sammanlagt ca 75 anställda under den mest intensiva högsäsongen har Kocho nästan blivit som en liten by mitt ute i skogen. För att vi inte ska få känslan att leva på varandra, och framför allt för att kunderna inte ska bli störda av vårt och våra anställdas privatliv, är campen utbredd över ett ganska stort område. Från vårt hus tar det ungefär tio minuter att gå till det kundhus som ligger längst bort, och drygt en kvart att ta sig till huset där skinnen bereds, som ligger en bit nedströms längs Kocho. Eftersom växtligheten är tät utmed floderna har vi huggit upp gångstigar kors och tvärs, och det säger sig självt att det ibland kan gå åt ganska mycket tid till att springa och leta efter folk som man behöver få tag på… Ett tag hade vi ett system där fem olika nyckelpersoner hade varsin walkie-talkie, men det gick åt alldeles för mycket batterier till det, så vi kunde inte fortsätta.
Jag skulle gärna lägga upp lite bilder, men det är tyvärr inte möjligt på grund av vår väldigt långsamma satellituppkoppling. För er som ändå vill ha en liten känsla av hur det ser ut så kan jag tipsa om vår hemsida: www.cawasafari.com. Här får ni se Kocho från sin allra mest polerade sida. Någon gång när jag kommer till Bangui framöver ska jag försöka lägga upp lite bakom-kulisserna-bilder som visar hur det ser ut just nu: restaurangen där alla bord och stolar står staplade i högar eftersom vi just håller på att lägga nytt golv, kundhusen som håller på att målas om, gångstigarna som inte är sopade och broarna som är under konstruktion. Snart kommer Kocho att vara ett kundernas paradis, just sådant som det framställs på hemsidan, med vita lakan i sängarna, iskall cola i kylen och en lägereld under en perfekt stjärnhimmel ute på klipporna. Men än så länge är det bara vårt eget paradis, med lakan som luktar lite mögel efter regntiden, inget annat än vatten från Siriri i kylen och några små eldar i köket på kvällarna. Jag är glad att jag får se båda sidorna.

Hemma igen

Så var man hemma på ytterligare ett ställe. Sent i fredags eftermiddag kom vi fram till vår jaktcamp, Kocho, mitt ute i skogen i östra RCA. Jag tror faktiskt att det här är det ställe som känns mest hemma för mig, följt av Irisgatan i Örebro på en god andraplats. Det är här vi har vårt eget lilla hus, vårt eget liv som vi själva byggt upp. Här sover vi i våra egna sängar och äter mat vid vårt eget matbord. Här är vi inte gäster. Här är vi bara hemma.
De senaste dagarna har varit händelserika. För en dryg vecka sedan, jag tror att det var förra torsdagen, ringde Erik från campen och sa att en av våra anställda, David (han som jag skrivit om tidigare, som hade Hepatit i slutet av förra året) var allvarligt sjuk och förmodligen behövde flygas till Bangui. Eftersom David då befann sig i Bakouma, den sista större byn på vägen ut till campen, så lyckades vi få en plats till honom på uraniumföretaget Arevas flygplan som flög från Bakouma till Bangui på fredagmorgonen. Charlotte, som åkte för att hämta David på flygplatsen, sa att han såg mycket dålig ut. Hon körde honom till sjukhuset, och efter åtskilliga undersökningar och prover fick vi diagnosen: TBC, malaria, tyfoid och amöba. David själv ville bara åka hem, och eftersom det inte tjänar så mycket till att bli inlagd på sjukhuset då man ändå inte får någon vidare hjälp där så köpte vi mediciner och körde hem honom.
De följande dagarna hade vi mycket att göra, bland annat med en lastbil som skulle åka mot campen, så det var inte förrän på tisdagen som jag åkte och hälsade på David. Besöket gjorde mig rädd. David såg döende ut. Två veckor tidigare hade han åkt mot campen tillsammans med Erik, vi hade glatt vinkat hejdå och sagt att vi skulle ses i slutet av månaden. Nu var det bara skinn och ben kvar av honom. Han orkade inte prata, knappast ens lyfta handen för att hälsa. Sjukhuset orkade han inte heller åka till, sa hans fru, och jag förstod. Någon akutmottagning existerar i praktiken inte på de statliga sjukhusen, och för David hade det varit en omöjlighet att sitta och vänta på en träbänk i timmar innan han fick hjälp. Jag åkte hem med tungt hjärta. Under kvällen bestämde vi oss för att erbjuda David och hans fru att åka till Schwebbs, det bästa privatsjukhuset i Bangui, och se om han kunde få någon hjälp där. Dagen efter kördes han dit, men efter ytterligare undersökningar, som bland annat bekräftade TBC-diagnosen, fick vi veta att han inte kunde bli inlagd. Endast de statliga sjukhusen har rätt att behandla TBC. Det slutade med att en läkare från Schwebbs åtog sig uppgiften att följa med David till det sjukhus som har patent på TBC-behandlingen, köpa mediciner, och sedan ge honom behandling i hemmet.
På onsdagen ringde så Erik igen och berättade att de hade ytterligare ett sjukdomsfall i campen. Mekanikern Zero hade ett svullet ben. Svullnaden hade gått upp och ner under en längre tid, men nu såg det inte alls bra ut. Skulle jag kunna ringa till missionärsflyget SIL i Yaounde och fråga om de kunde flyga upp och hämta honom? I så fall skulle jag, Theo och Charlotte också kunna flyga upp med dem istället för att åka bil till campen. Jag och Charlotte var inte förtjusta i idén, vi hade sett fram emot bilresan, men jag ringde i alla fall och frågade. Efter en halvtimme ringde piloten, Dennis, upp mig och sa att de skulle kunna flyga oss upp på fredagen och ta tillbaka Zero på lördagen. Det var för bra för att tacka nej, och jag och Charlotte insåg att vår lust att åka bil inte gick att ta med i beräkningen. Vi bekräftade för SIL att vi ville ha flygningen, och fick veta att vi skulle lämna Bangui vid halv tolv-tiden på fredagen. Eftersom flyget inte kunde ta lika mycket bagage som bilen skulle ha tagit fick vi nu börja göra om planerna. En pick-up skulle ändå åka från Bangui till campen. Den fick ta en del av lasten. Av det som var kvar skulle vi ta det mest nödvändiga i flyget och lämna resten till senare. Vi insåg att hela torsdagen skulle gå åt till att göra de sista inköpen och sedan packa.
På torsdag förmiddag, när jag och Charlotte var och handlade mat, ringde telefonen. Det ringde bara en signal och jag hann inte svara, men jag såg att det var från Davids nummer så jag ringde upp. Det var hans fru som svarade. “David har dött…” var allt jag hann höra. Sedan bröt det igen.
Resten av dagen passerade som i en dimma. Eftersom David var anställd av oss var det vi som fick stå som ansvariga för de praktiska arrangemangen kring begravningen. Sådant måste ordnas på en gång i RCA. I värmen kan en kropp inte bli liggande mer än något dygn. På kvällen satt jag med på dödsvakan fram till klockan elva. Sedan åkte jag hem och sov några timmar, för att därefter använda fredag morgon till att packa. Klockan tio, när vi skulle åka ut till flygplatsen, var allt kaos. Vi vägde våra saker och insåg att vi hade 300 kg. SIL hade sagt att de kunde ta 290. I all hast sorterade vi ut några burkar med mat som var mindre viktiga och körde sedan som galningar ut till flygplatsen. Väl där fick vi pusta ut, eftersom planet var lite försenat. Strax efter tolv kom vi slutligen iväg, och tre och en halv timme senare landade vi på Kocho Airstrip.
Och nu är vi alltså här. Egentligen finns det mycket mer att berätta. Men idag får det vara nog så här, för just nu har jag inga mer ord, inte om tomrummet efter David och inte heller om det paradis som jag befinner mig i. Idag får både sorgen och lyckan vara ordlösa, och denna första advent ska jag ägna åt att titta igenom innehållet i diverse lådor och tunnor som stått orörda sedan i slutet av april förra året. I morse hittade jag min adventsljusstake. Kanske hittar jag även några ljus innan kvällen. I så fall ska jag tända ett och tänka på kören i Vintrosa som sjunger “Han kommer, han kommer…”. Men jag önskar inte att jag var där. Jag är just på det ställe där jag vill vara.
Glad första advent till er allihop!

Siffror, siffror

Jag sitter och sammanfattar bokföringen för oktober månad. Jag börjar bli lite stressad över det hela. Det borde ha gjorts för länge sedan, men med alla resor och förflyttningar så har det inte blivit av. Dessutom lämnade vi Passi, barnflickan, i Berberati eftersom skolan hade börjat för henne, så Theo har tagit ganska mycket av min tid här i Bangui. Det är roligt, givetvis, men lite stressande också när jag inte hinner det jag känner att jag vill hinna. Till slut har jag insett att jag kanske måste ta hjälp, så nu har jag en annan tjej här under några dagar, Beni, dotter till vår före detta kock. Theo är inte förtjust, men det går bättre och bättre.

Så nu sitter jag alltså med mina siffror, sorterar utgifter och tar reda på hur mycket Charlotte har gjort av med i telefonpengar, hur mycket Mesmin har betalat för taxi och hur mycket vi har köpt bränsle för under oktober. Jag kontrollerar att alla handkassor som lämnats ut till anställda verkligen redovisats, jag bockar för överföringar så att jag vet säkert att de pengar som skickats också har kommit fram, och jag skriver listor på alla förskottsutbetalningar av löner som blivit gjorda. Detta är något som ständigt återkommer, förskottsutbetalningar av löner. Många vita säger att afrikaner inte kan handskas med pengar, att det är ett oskick och att man borde lära dem att ta hand om sin privata ekonomi genom att vägra att betala ut lön i förskott. Men problemet är mer komplext än så. Det handlar inte i första hand om den enskilde löntagarens oförmåga att hantera sin ekonomi. Det handlar om en hel kultur, en kultur där familjen är skyldig att ställa upp för varandra. Jag ska skriva mer om det en annan gång.

Jag sköter CAWA:s ekonomi med en blandning av intresse och tristess. Jag tycker att det är tråkigt att sitta och skriva siffror, tycker att ord är mycket mer spännande. Samtidigt tycker jag att det är roligt att bringa ordning i kaos, att alla siffror i alla olika kassaböcker, som var för sig inte säger så mycket, kan sättas samman till ett mönster utifrån vilket jag kan utläsa hur det går för företaget. Och att man sedan, utifrån min sammanställning, kan fatta beslut om huruvida vi kan sätta in en annons i en sydafrikansk jattidning eller inte, eller om vi har pengar över för att köpa ett par nya tält.

För övrigt pratade jag med Erik igår. De är framme i campen nu, hemma i Kocho, och har börjat röja upp och göra i ordning efter regntiden. Jag längtar dit nu. Om en vecka ungefär ska vi åka från Bangui, och jag vill åka nu! Men först måste jag bli klar med bokföringen. Dags att jobba.