Barbapappa räddar djuren

En vän här på Irisgatan visade mig en rolig liten film om Barbapappa som räddar några afrikanska djur från elaka storviltjägare. Jag skrattade så jag fick tårar i ögonen. Ni som följt min blogg borde ha förstått att det inte är så här det går till. I alla fall inte hos CAWA. Samtidigt är det faktiskt till viss del ganska träffande karikatyrer. Speciellt gillar jag jaktguiden själv: Snygge Jim. Jag känner faktiskt några guider som inte är helt olika denne macho jägare. Kanske skriver jag mer om dem en annan gång.

Se filmen här!

I pappas fotspår?

På väggarna i lägenheten i Bangui hänger jakttroféer som Theo är mycket intresserad av. Redan den första dagen vi är här pekar han på buffelhornet, som sitter närmast matbordet, och säger något som låter som en fråga.
”Ba? Bao?”
Han är faktiskt ganska nära. Buffel heter ”ngba” på sango, och när vi upprepat det några gånger sitter det som berget. Under de närmaste måltiderna får vi finna oss i att mellan varje lass med mat bli upplysta om att det sitter en ”ngba” på väggen.

Därefter kommer hornen i vardagsrummet. Theo pekar och säger:
”Ngba.”
Men dessa horn är inte buffelhorn, utan hartebeest och sitatunga. Hartebeest heter ”kanga” på sango (och gaffelantilop på svenska, om jag inte misstar mig). Theo testar några gånger, men hans ”kanga” låter mer som ”mamma”, så vi föreslår att han ska säga ”didi” istället. Det betyder kort och gott horn. Det är enklare, och så är hornet vid matbordet alltså en ”ngba”, och de övriga hornen är kort och gott ”didi”.

Om det blir en jägare av honom en dag återstår att se, det får vara helt upp till honom själv, men intresset verkar ju finnas där, i alla fall just nu.

(Och för er som undrar om det stackars barnet inte kommer att bli fullständigt språkförvirrat av att lära sig både sango och svenska på samma gång så kan jag säga att han nog redan är det. Med så många olika språk omkring sig hela tiden är det inte lätt att hålla reda på vilka ord som hör till vilket språk. Å andra sidan växer nästan alla centralafrikanska barn upp i en mångspråkig miljö, och resultatet är att många av dem blir väldigt språkbegåvade, så jag tror inte att det är någon större fara. Theo säger visserligen inte många begripliga ord än så länge, men han förstår desto fler, både på svenska och på sango. Själv pratar jag oftast svenska med honom, men när det gäller just djurnamn så ligger de mycket närmare till hands på sango. Dessutom är det mycket enklare! Nog för att ”kanga” var lite svårt att uttala, men vad ska man då inte säga om det nästan omöjliga ”gaffelantilop”?)

Avsked

Så är vi då tillbaka i Bangui, jag och Theo. Tillbaka i den så kallade civilisationen, tillbaka i staden där man på morgonen kan gå och ta en croissant på Grand Café samtidigt som man kopplar upp sig mot Internet, tillbaka bland alla dessa människor i färgglada kläder som fyller gatorna, tillbaka till den klibbiga värmen och till de eviga strömavbrotten som punktligt infaller mellan klockan sex och kvart över sex varje kväll.

De sista dagarna i Kocho är intensiva. Det blir ganska hastigt bestämt att vi ska åka en vecka tidigare än planerat, och det blir därför mycket att ordna med i sista stund. Jag sitter på golvet hemma i vårt hus och packar ihop mina grejer och skriver listor. Får ont i ryggen av allt lyftande (jag vet, jag borde inte bära tunga grejer…) och tar en paus inne på kontoret där jag kollar igenom en del pärmar och försöker lämna någon sorts beskrivning till Erik hur han ska sköta allt när jag är borta. Den sista natten slår vädret om. Det blir kyligt, och vi sover nedkrupna under filtar. På morgonen är gryningsljuset skarpt, och himlen nästan onaturligt blå. Vi äter frukost iklädda varma tröjor medan solen går upp över Kochofloden och glittret i det forsande vattnet blir så starkt att vi måste vända bort blicken.

Planet som ska hämta oss beräknas komma mellan tolv och ett, så jag säger till Bao att en tidig lunch ska vara färdig redan vid halv elva. En av kockarna, Celestin, har åkt ut mot Bangui med bil några dagar tidigare på grund av en sjukdom som enligt honom själv är diabetes, och därför testar vi nu Saints kökshjälp för att se om han kan hoppa in som reservkock. Av det vi sett hittills verkar det lovande.

Jag tillbringar större delen av förmiddagen i vårt hus och försöker bli färdig med det sista. Går igenom personalchefens kassabok, lägger över fakturamall och uträkning av fördelningen av drickspengar på Eriks USB och sätter in tre nya arbetskontrakt i rätt pärm. Alldeles för snabbt blir klockan elva och det är dags att åka. Vi slänger i oss lite mat, och på vägen ut till bilen passerar jag köket en sista gång för att säga adjö och önska lycka till för resten av säsongen. Jag får med mig ett alldeles nybakat bröd som matsäck till Theo.

Erik sitter redan i bilen och väntar, jag vet att vi är sena och inser att jag tyvärr inte hinner gå runt och ta alla anställda i hand, vilket egentligen är brukligt. Istället lyfter jag båda händerna till en kollektiv hälsning. Doungouss kommer fram och frågar om vi inte kan ta ett foto på mig, honom och Theo. Guy står redan beredd med kameran, jag sneglar på Erik som nickar ett ”ok, bara det går fort”. Vi ler mot kameran i fem sekunder, sedan hoppar jag upp i bilen bredvid Erik och tar Theo i knäet. När vi rullar ut från campen är klockan lite efter halv tolv. Planet ska, enligt den senaste informationen, komma vid tolv, och det tar en halvtimme att köra till flygplatsen.

Under bilfärden försöker vi få sagt det sista som behöver sägas. Vi känner oss ganska klara och ändå inte. Det är tre månader tills vi kommer att ses nästa gång, och även om vi vet att det är vi själva som valt detta liv så finns det inget sätt att lindra avskedets smärta. Inga tårar fälls, inte just nu, men det ligger något hårt och naket i den kristallklara luften, det skarpa ljuset, de lysande ljusgröna nya löven mot den intensivt blå himlen.

När vi kommer upp till flygplatsen har planet ännu inte landat, och vi kör ett varv på banan för att kontrollera att den ser bra ut. När vi har kört halvvägs bort till andra änden ser vi plötsligt hur den vita caravanen är på väg in för landning. Erik svänger tvärt av mot höger och kör ut i buskarna, och vi iakttar landningen under tystnad. Sedan vänder Erik bilen och kör tillbaka mot den lilla hangaren, i ett moln av damm som tvingar mig att blunda.

Sedan går allt snabbt. 16 backar cola lastas ut, och vår packning lastas in medan Erik tar Theo och jag springer ut i gräset för att kissa. Sedan är det dags att ta plats. Ett sista ”ta hand om dig”, och så upp för stegen och in i den lilla kabinen. Jag, Theo och Eriks mamma sätter oss på ett dubbelsäte längst fram, alldeles bakom piloterna, den vite Mark från Sydafrika och hans co-pilot Fred som jag tror är centralafrikan. Vi spänner fast bältena medan planet taxar ut mot bortre änden av banan. Så tar vi sats och det bär iväg. Vi vinkar genom fönstret trots att jag vet att man inte kan se det från marken. Sedan är vi plötsligt över trädtopparna och på väg uppåt. Theo tittar storögt, det är nog första gången som han över huvud taget har någon uppfattning om att han faktiskt flyger. Snart somnar han dock i mitt knä, och jag nickar också till.

Efter drygt två timmars flygning närmar vi oss Bangui, och som alltid börjar planet guppa ordentligt i turbulensen över kullarna norr om staden. Vi landar på Bangui M’poko International Airport, och när vi rullar in mot flygplatsbyggnaden drabbas jag av den nedslående insikten att det nu kommer att dröja nio månader innan jag får återse bushen. Eriks syster Charlotte kommer och möter oss och tar oss snabbt och smidigt genom alla kontroller, och snart sitter vi i hennes bil på väg mot CAWAs lägenhet i Bangui. Theo tittar oavbrutet ut genom fönstret, pekar och säger ”Titta! Titta!”.

Ja, så är vi alltså tillbaka i Bangui. Tillbaka i staden, med allt vad det innebär. Den första natten vaknar jag ett oräkneligt antal gånger och tror att det är gryning, men det är bara gatlampan som lyser utanför fönstret. Jag antar att jag inte har något annat val än att försöka vänja mig igen. Kolsvarta nätter är en ynnest som är få förunnad. Jag har just bytt bort mina, och även om jag i gengäld fått en hel del annat att glädjas över, så kommer jag att längta till dess att jag får tillbaka dem igen.

En vanlig dag – del 2: Kocho

I september, när vi fortfarande var kvar i Berberati, skrev jag “En vanlig dag – del 1”, om hur en helt vanlig dag kunde se ut i Berberati. Tanken var sedan att det skulle komma en “del 2” om vardagen i Bangui och en “del 3” om vardagen i Kocho. Men eftersom alla dagar är så olika har det har inte varit helt lätt att sätta sig ner och sammanfatta hur en vanlig dag ser ut. Dock har jag hela tiden haft det i bakhuvudet: har jag skrivit en “del 1” så borde ju den åtminstone följas av en “del 2”. Här kommer den nu alltså, en
beskrivning av hur en dag i Kocho kan se ut för mig:

Jag och Theo vaknar någon gång mellan fem och sex. Det är rena sovmorgonen om man jämför med de flesta andra. Jägarna brukar vakna vid fyra eller halv fem, för att kunna möta gryningen ute i bushen. De tidiga morgontimmarna är viktiga för jakten eftersom det oftast är då man hittar färska spår att följa. När jag och Theo äter frukost vid sex- halv sju-tiden har jägarna alltså sedan länge lämnat campen. Frukosten består för Theos del av en stor tallrik havregrynsgröt och ett par brödskivor med jordnötssmör. Själv håller jag mig till en kopp kaffe eller varm choklad och några skivor bröd. Efter tandborstning lämnar jag Theo till någon av killarna i köket. “Barnpojken” Georges är nämligen sjuk och har varit i Bakouma sedan en månad tillbaka. Det är tråkigt, men som tur är så är det inte svårt att hitta frivilliga barnvakter. Theo är allas lille maskot. Nu är dessutom farmor här, och hon spenderar mer än gärna många timmar varje dag med det hittills enda barnbarnet.

Själv sätter jag igång med att organisera dagens arbete. Jag letar reda på Housseini, som är arbetsledare för alla som arbetar med bilar, husbyggen, väghuggande och liknande, för att gå igenom med honom vad som behöver göras under dagen. Kanske är det ett tak som läcker, några extra stolar som behöver byggas, ett golv som behöver målas om eller en bil som behöver en genomgång innan den skickas ut till Bakouma för att köpa maniok. (Om Erik är hemma och inte jagar är detta hans arbete, men när han inte har tid och möjlighet är det jag som gör det.)

När jag och Housseini är färdiga går jag vidare till köket. Saint, kocken, presenterar dagens meny och jag har för det mesta inga invändningar. Vi pratar lite om vad mer som behöver göras i köket och campen. Kanske ska någon kund komma tillbaka från fly camp, kanske behöver det göras en lista på beställningar att skicka till Bangui. Varje gång som det kommer kunder med flyg från Bangui skickas nämligen också färskvaror: smör, ost, ägg, frukt, grönsaker, osv, men för att detta ska fungera måste vi förstås tala om vad vi behöver.

Så lämnar jag köket och går till kontoret, för att ta tag i mina egna arbetsuppgifter. De första timmarnas arbete går ofta till att läsa och svara på mejl, från kunder, försäljningsagenter och andra. Sedan kan det handla om bokföring, upprättande av nya arbetskontrakt eller kanske löneutbetalningar (som egentligen ska skötas av den personalansvarige, men han har visat sig vara ganska dålig på matte, så jag behöver hjälpa honom att räkna ut semesterersättning, 3-procentiga OCSS-avdrag, osv). Någon gång mellan nio
och tio kommer Theo. Han har då ätit mellanmål, och det är dags för en liten sovstund innan maten. Jag lägger honom och han brukar somna ganska fort. Sedan fortsätter jag arbeta fram till tolvtiden, då det är dags för lunch. Ibland kommer jägarna hem mitt på dagen, och då får jag och Theo sällskap vid matbordet, ibland har de med sig matsäck och äter ute i bushen. Oavsett vilket är lunchen ett skönt avbrott då man får ta det lite lugnt under dagens varmaste timmar.

Efter maten återstår ett par timmars arbete innan det är dags att börja göra sig i ordning inför kvällen. När det mörknar, runt halv sex, får Theo bada och äta kvällsmat så att vi hinner lägga honom innan det är dags för middag med kunderna. Jägarna brukar komma hem någon gång i skymningen, med eller
utan jaktbyte. Efter en välbehövlig dusch samlas alla i baren för en drink och lite tilltugg. Två lägereldar hjälper till att skapa rätt stämning, en alldeles utanför taket som täcker baren och matbordet, och en andra ute på klipporna i floden. Middagen brukar serveras runt klockan åtta. Det är alltid trerätters, med vin om gästerna vill ha det (vilket de flesta vill), och, för att göra bilden av den afrikanska safarin komplett: servitörer i vit skjorta och bakgrundsmusik bestående av en brusande flod och kväkande
grodor.

Framåt halv tio brukar maten vara uppäten, och en efter en tackar för sig och går till sängs. På vägen hem till mig passerar jag genom köket, tackar kocken och de övriga för kvällen och ger eventuellt någon kommentar om vad som kan förbättras till nästa gång. Väl hemma tackar jag också Doungouss, som suttit och vaktat Theo medan vi ätit. Doungouss går hem till sig och jag och Erik går och lägger oss. Om vi låter bli att tända lampan i sovrummet brukar vi klara oss utan att få in alltför mycket flygande nattdjur, och kan då låta bli att stänga in oss under det varma myggnätet. Ibland hörs slamrande utifrån verkstaden om någon av jaktbilarna behöver repareras, men för det mesta somnar vi till ljudet av kväkande grodor, spelande syrsor och enstaka ylanden från hyenor. Någon gång under natten kommer Theo att vakna och vara kissnödig, men fram till dess är det bara att sova. God natt.

Oönskat husdjur

Det är söndag kväll. Theo har somnat och jag har duschat och gjort mig klar för middagen, men kunderna har ännu inte kommit tillbaka från jakten, så vi har inte så mycket annat att göra än att vänta. Jag börjar bli ganska hungrig, men eftersom ingen mat kan serveras förrän alla är hemma riktar jag istället in mig på mitt lilla hemliga förråd av nötter och torkad frukt. De åtråvärda godsakerna ligger väl gömda i en resväska i vårt hus, skyddade både från råttor och hungriga medmänniskor. Theo snusar sött, så jag smyger in med en ficklampa och försöker göra så lite väsen som möjligt för att inte väcka honom. Väskan står uppställd mot väggen. Jag tar tag i handtaget och lyfter försiktigt upp den, när jag plötsligt, mellan väskan och väggen, får syn på. en orm!

I ärlighetens namn ska det sägas att ormen ser ganska harmlös ut. Den är ungefär en halvmeter lång och tre fingrar tjock, och den verkar väldigt loj där den ligger halvt hoprullad intill väggen. Jag lyser lite med ficklampan för att försöka se vilken färg den har, men får ingen riktig klarhet i det svaga skenet. Det ser ut som någon sorts grå-svart nyans, men jag är inte säker. Nå ja, harmlös eller inte, jag tycker ändå inte att den behöver bo här i mitt hus. Ormen rör sig inte, så jag ställer långsamt tillbaka väskan på sin plats och går sedan för att hämta Erik, som sitter vid det lilla bordet bredvid baren och jobbar på sin dator. Men Erik har ingen lust att vara min stora starka ormdödar-hjälte, utan säger bara att jag ska be någon
annan om hjälp. Sedan återgår han till sitt tangentbord.

Jag går ut i köket och frågar lite försiktigt vem som har lust att döda en orm. Det blir genast fart på killarna. Bao tar kommandot. Han hämtar en machete och säger åt de andra att följa med bort till Madames hus. Saint letar rätt på sin ficklampa och en lång pinne och går med bestämda steg efter Bao. Efter honom kommer Bertrand, Olivier, Yandia, och slutligen jag själv. Väl framme vid huset visar jag bakom vilken väska jag hittat ormen. Bao ber mig att hålla mig undan. Sedan ställer fem karlar upp runt väskan och gör sig beredda. Jag själv står ute på verandan och hör dem tala lågt till varandra: “Ser du den? Där! Där är den! Försiktigt!” En smäll när macheten slår mot golvet. Sedan är allt tyst igen. Bao kommer ut med en huvudlös orm liggande på machetebladet. “Det här kan vi använda att agna med
när vi fiskar,” säger han glatt. Ormkroppen hamnar på marken utanför huset, och Bao går tillbaka in för att hämta huvudet, som fortfarande har tungan spelande utanför munnen. “Släng bort det,” säger Saint. “Släng det i floden.”

När huvudet är borta hugger Bao av den yttersta svanstippen från ormkroppen och slänger även den i vattnet. “De här ormarna gillar att vara i hus,” berättar han kunnigt. “De äter ägg, så om man har hönor brukar de vara helt hopplösa.” Med de orden börjar gå tillbaka mot köket, med den återstående mittdelen av ormen hängande över machetebladet. De andra följer efter, och snart är jag ensam kvar igen. På golvet hittar jag några blodfläckar som jag torkar bort med toapapper. Sedan plockar jag äntligen fram mina nötter, men för säkerhets skull tittar jag en extra gång så att det inte ligger någon mer orm bakom väskan. Det är en ologisk reaktion, jag vet, för det är inte större risk nu än tidigare att träffa på ormar, men under den närmaste veckan kommer jag att titta lite extra vart jag sätter fötterna.

Marsväder

Det är varmt. Varmt, varmt, varmt och fuktigt. Jag tycker egentligen inte om att klaga på värmen, att klaga på vädret över huvud taget, men just nu är det faktiskt i värsta laget. Kanske framför allt för att det inte borde vara så här nu. Vi är bara i mitten av februari. Det borde fortfarande vara torrt, med heta dagar och kyliga nätter, men istället har det redan nu slagit om till riktigt marsväder. Redan klockan åtta på morgonen är huden fuktig av svett, och på kvällen när man ska lägga sig är det så varmt att man sover utan täcke, utan kläder, helst utan myggnät också. Theo har svårt att sova. Han ligger och snurrar runt, runt, runt, och han är ännu för liten för att man ska kunna förklara för honom att ju mer han rör på sig, desto varmare blir han. Som tur är har vi en liten batteridriven fläkt som en amerikansk kund hade med sig hit förra året, och sedan lämnade här. Första gången jag såg den skrattade jag åt den. Nu är jag tacksam att vi har den.

Vi får mejl från Sverige som berättar om en rekordkall vinter med massor av snö, och det är faktiskt inte utan att jag blir lite avundsjuk. Minusgrader och snötyngda granar, det låter lockande där jag sitter på mitt kontor, fläktar mig med en liten pappersbit och lyssnar på regnfågelns eviga sång: “It-will-rain. It-will-rain.” (Tre korta toner i nedåtgående skala, som repeteras om och om igen tills jag allvarligt börjar fundera på hur mycket mer som behövs innan jag blir alldeles galen.) Men även om det egentligen
inte är dags för regn så önskar jag att fågeln faktiskt hade rätt. Eftersom det ändå hänger i luften kan det lika gärna komma, så kanske den här tryckande värmen lättar lite. Det är bara att hoppas. Och tills vidare är det bara att stå ut. Försöka ignorera. Vara tacksam att man i alla fall har vatten i obegränsad mängd. Och kanske hoppas lite på att det ligger kvar i alla fall lite snö när vi landar i Sverige om en månad.

Punkterad motorcykel, lejon och en nervös chaufför

På lördag morgon ringer Erik från Ngoy och säger att de inte har fått någon ost. Skulle vi kunna skicka det med en motorcykel? Jag går och säger till arbetsledaren Housseini att en motorcykel ska vara klar att åka till Ngoy så snart som möjligt. Sedan går jag vidare till köket och ber dem att packa en kylväska med ost. Efter någon timme är allt klart för avfärd. Eddy, en av våra mekaniker, kör motorcykeln, och Housseini följer med som sällskap. Att köra till Ngoy tar ungefär två och en halv timme, så de bör kunna vara tillbaka framåt eftermiddagen. Strax efter lunch kommer Erik Nyman hem efter att ha hängt upp ytterligare några leopardbeten, och han meddelar att han hittat motorcykeln ungefär halvvägs mellan Kocho och Ngoy, med punktering på det bakre däcket. Eddy och Housseini har han inte sett till. Jag antar att de fortsatt till fots, så jag blir inte särskilt orolig, men vi skickar i alla fall en bil för att hämta upp motorcykeln och sedan fortsätta till Ngoy och ta med sig de båda männen hem. Några timmar senare ringer Erik och bekräftar att Eddy och Housseini just kommit fram till Ngoy. Jag säger att vi redan skickat en bil för att hämta dem, så allt är under kontroll.

Sent på kvällen kommer bilen tillbaka till Kocho, med motorcykeln fastbunden på flaket. Jag tittar förvånad på bakhjulet. Det är inte bara punkterat, utan hela fälgen är böjd. Jag frågar vad som hänt, och det är Jean, chauffören som kört bilen, som svarar:
“Jo, madame, på vägen tillbaka träffade vi på några lejon på vägen. Det var fyra stycken, och de var jättestora! Ännu större än det som kunden sköt i förra veckan! De stod mitt på vägen och bara tittade på bilen, så jag stannade. Då började de komma mot oss, och jag backade undan för att inte vara i vägen för dem. Jag backade och backade, men så kom jag emot ett träd, och då tog det stopp. Jag försökte varva motorn för att skrämma bort lejonen, men de flyttade inte på sig. De bara stod där och stirrade. Jag försökte köra framåt igen, och då backade de en liten bit, men sedan kom de emot oss än en gång. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi hade inget annat val än att stanna bilen och vänta. Till slut gick de lite vid sidan av vägen, så att vi kunde köra förbi. Sedan åkte vi raka vägen hem.”

Jag tittar på Jean, tittar på motorcykelhjulet, och så på Jean igen. Hjulet ser uppenbarligen ut att ha fått en rejäl smäll, och Jean är fortfarande lite skakis efter upplevelsen.
“Hur snabbt backade du?” måste jag fråga. “Kom lejonen springande emot dig?”
“Inte särskilt snabbt,” säger Jean undvikande, “men vi höll på länge. Fram och tillbaka, jag backade och körde framåt, backade igen och körde framåt. Det var en riktig fars. De ville inte släppa förbi oss!”

Det finns inget mer jag kan säga. Utifrån allt jag sett och hört hittills om lejonen i vårt område har jag mycket svårt att tänka mig att de var ute efter att anfalla bilen eller hindra den från att åka förbi. Förmodligen var de bara lite nyfikna, men de hade aldrig kommit hela vägen fram, aldrig på
allvar utgjort ett hot mot Jean och hans passagerare. Jag låter Jean fortsätta att lasta av motorcykeln och går för att fråga Housseini vad som egentligen hänt. Han skrattar lite.
“Jean var livrädd,” säger han. “Han backade rakt in i trädet utan att tänka. Men de där lejonen, vad hade de kunnat göra oss? De var hur lugna som helst.”

I slutänden är ingen större skada skedd. Att Jean är nervös av sig visste vi redan. Motorcykelhjulet går säkert att fixa. Men det finns en sak som jag undrar över: Varför händer det så ofta att lejonen visar sig just för dem som är mest rädda för dem? Det skulle jag gärna vilja veta.

Dålig dag

Vissa dagar känns det som att man aldrig borde ha gått upp. Det hade varit bättre att ligga kvar i sängen och låta timmarna passera, och hoppas att morgondagen har något bättre med sig. Idag är en sådan dag. Klockan är bara nio på förmiddagen, men ett antal saker har redan gått fel.

Det börjar med att jag igår kväll glömmer att säga till i köket om att Fred har bett att få en termos med te till sitt hus när de väcker honom på morgonen. När jag sent omsider kommer på mitt misstag är det förstås redan för sent. Fred har för länge sedan vaknat och är redan ute på jakt tillsammans med kunderna. Jag går upp och äter frukost tillsammans med Theo, och när jag säger till i köket om att Fred i fortsättningen ska ha te på morgonen precis som de andra kunderna, så får jag veta att Ali helt enkelt  struntat i den obligatoriska tebrickan utanför varje kunds hus den här morgonen. Jag frågar varför och får till svar att kunderna ju lika gärna kan dricka sitt te vid frukostbordet.

Sedan kommer en bil från Ngoy. Någon idiot där har reglerat gasen till kylskåpet fel så att en hel gastub har tagit slut på fyra dagar! De behöver en ny. Dessutom kommer en lång beställningslista från köket. Bland annat behöver de vinglas, för de har slagit sönder tre stycken. Vi har redan dåligt med vinglas, och när jag frågar i köket om vi kan avvara något får jag veta att det även här har slagits sönder fyra stycken de senaste dagarna. Fortsätter det så här får vi snart dricka vin i champagneglasen.

Jag öppnar mejlen och ser att en kund har avbokat i sista minuten. Han har blivit kallad som vittne till en rättegång och kan därför inte komma ifrån. Att hitta en ersättare som kan komma med endast två veckors varsel är i det närmaste omöjligt. Sedan ringer jag till svärföräldrarna i Berberati och frågar om de hört något om lastbilen som är på väg hit, men även där är det problem. Igår eftermiddag var bilen i Alindao, vilket betyder att den borde ha kommit fram till Kongbo innan kvällen, men chauffören har inte ringt. Ingen vet någonting alltså. Dessutom frågar jag om de hört något från Eriks syster i Bangui, för jag har inte haft kontakt med henne på flera dagar. Då får jag veta att mejlen inte fungerar i Bangui. Vill vi något måste vi alltså ringa, och de är inte billigt!

Sedan kommer tre personer och klagar på att dricksen från kunderna inte delats rättvist mellan de anställda. Detta är bara en fortsättning på ett problem som började redan i förrgår. I stort sett varenda anställd – utom de som tagit de stora pengarna – har kommit och klagat. Egentligen kan jag inte göra något. Dricksen ges från kunderna till de anställda, och jag har ingenting med det att göra. Det är de själva som måste bestämma hur den ska delas upp. Men ingen köper det argumentet. De vill att jag ska bestämma, och jag upprepar än en gång det jag sagt till alla andra: Om det skrivs ett papper som undertecknas av majoriteten av alla anställda, där de ger mig rätt att bestämma hur dricksen ska fördelas, då ska jag ta hand om det.

Egentligen finns det ännu mer saker som inte går som de ska idag, men jag ska sluta skriva nu. Sluta klaga och försöka göra något bra av dagen istället. Hur är det man säger? Man har det inte värre än man gör sig.

25-årsdag i hemlighet

Den femte februari fyller jag 25 år. Jag vaknar strax innan det ljusnar och känner att jag är på gott humör. För en gångs skull minns jag inte vad jag drömt, men det måste ha varit något bra eftersom jag är så glad. Theo, som ligger bredvid mig i sängen, är också på väg att vakna. På Eriks plats ligger en resväska, som skydd för att inte Theo ska ramla ner på golvet. Erik själv är i vår fly camp Ngoy och jagar tillsammans med en kund. Förutom Erik finns det ingen här som vet om att det är min födelsedag idag.
Vissa kanske tycker att det låter tråkigt. Själv tycker jag att det är ganska skönt. Jag har ändå ingen lust att ställa till med födelsedagsfest tillsammans med våra kunder, utan föredrar att skjuta upp firandet till ett annat tillfälle, när jag kan vara tillsammans med vänner och familj. Till exempel har jag och min yngsta syster redan bestämt att vi ska gå ut och fika och fira våra födelsedagar gemensamt när jag kommer till Sverige. (Jag längtar redan Elise.)

Theo sträcker på sig i sängen och kommer emot resväskan. Jag kan nästan höra förvåningen i hans röst när han säger: “Pappa?” Det är fortfarande mörkt, så vi tänder ficklampan och ligger och myser en stund. Jag öppnar grattiskortet som mormor skickat med från Sverige. (Så klart att jag väntat till rätt dag
mormor!) Sedan är det dags att gå upp. Ingen varm choklad på sängen alltså, men däremot frukost på ett av de vackraste ställena på jorden. Medan jag dricker mitt kaffe och äter en hembakad “pain au chocolat” tittar jag ut över Kochofloden, där den uppgående solen glittrar i det forsande vattnet och dimslöjorna långsamt lättar. Familjen ringer från Sverige och sjunger och hurrar, och jag blir väldigt
glad! När jag öppnar mejlen får jag en massa fina grattishälsningar. Tack till er alla! Det värmer ända in i hjärtat.

Så är det dags att ta tag i dagens arbete. Föregående dag har vi fått upp sju nya kunder, och eftersom planet som flyger hit våra gäster från Bangui kan ta max åtta passagerare eller motsvarande vikt i bagage, har vi blivit tvungna att beställa upp ett extra plan idag med frukt, vin och färskvaror. Planet beräknas ankomma till vår lilla landningsbana runt halv nio, så strax före åtta tar jag bilen och åker för att möta det. Med mig har jag Theo, samt fyra killar som ska hjälpa till att bära.Vi kommer upp till flygplatsen
i god tid och får sitta och vänta i nästan en halvtimme innan planet landar. Piloten, en alkoholiserad sydafrikan som trots sin svaghet för sprit är en av de bästa bushpiloterna jag känner till, är på gott humör. Vi lastar ur och byter några ord innan han fortsätter sin flygning mot Bria, Sam-Ouandja, Birao och slutligen tillbaka till Bangui. Själva kör vi hem till Kocho med en fullastad bil. Vi får köra långsamt eftersom vi har en hel del ömtålig last, och Theo hinner bli ordentligt hungrig och trött innan vi är framme.

Jag äter lunch tillsammans med Fred, en av de nyanlända kunderna, som valt att stanna i campen idag istället för att åka ut och jaga. Egentligen är han ingen riktig jaktkund, utan en av våra försäljningsagenter som kommit hit för att få se stället med egna ögon. Det är tydligen mycket lättare att
sälja safaris om man kan tala om för kunderna att man själv varit på plats hos safarioperatören, ett argument som de flesta försäljningsagenter använder för att bli bjudna på några gratis veckor i bushen. Detta är nog sant, men jag misstänker att de flesta agenter inte kommer enbart i syfte att bli bättre försäljare. Tre veckors vistelse med helpension i en safaricamp, utan något egentligt arbete att utföra, är helt klart också en billig semester.

På eftermiddagen har jag två resor att organisera. Den första är till Erik i Ngoy. Ungefär en fjärdedel av allt som kommit upp med planet ska skickas till honom och hans kunder. Dessutom ringer Erik ungefär femtioelva gånger för att be om ytterligare saker. Listan är till slut ganska lång: handduk, skofett, en extra bössa och skott, müsli, en pajform, kaffe, te, socker, rött vin, vitt vin, amöbamedicin, maskmedicin, loperamid, några plastburkar. Choklad glömmer han att be om, men det vet jag att han vill ha, så jag
skickar med litegrann.Den andra resan är lite längre. Det är vår chaufför Ibrahim som ska åka ut till Kongbo för att möta lastbilen som är på väg hit. Där ska han betala för 2400 liter diesel som ska fyllas i en tank på lastbilen. Sedan ska han ta en del av lasten och köra den tillbaka hit. Jag förklarar noggrant hur de ska skriva en lista på exakt vad som lastas över från lastbilen till pick-upen, så att de två chaufförerna inte kan skylla på varandra sedan om det visar sig att någonting saknas. Tyvärr är det något som ständigt händer här. Man lastar tjugo säckar cement, men bara arton kommer fram, och när man frågar chauffören, som rimligtvis borde vara ansvarig för lasten, så har han alltid hundra olika ursäkter till varför de där två sista säckarna inte längre finns. Det finns ingenting man kan göra för att helt undvika detta problem, men man kan i alla fall försöka minska det så mycket som möjligt genom
kontrollsystem, packlistor, osv.

När allt äntligen är färdigt, när bilen till Ngoy har kommit iväg, när Ibrahim har fått sin handkassa på två och en halv miljon (40000 svenska kronor, som han för övrigt föredrar att förvara i en plastpåse eftersom det drar minst uppmärksamhet till sig.), när spåraren Fernand har varit och lämnat ett kuvert med pengar att skicka till hans fru i Bria och när Barthelemy, som vill sluta arbeta, har fått sin lön, då är det redan mörkt. Jag badar Theo och ger honom kvällsmat innan det är dags för honom att lägga sig. Han somnar snabbt, och jag duschar och klär upp mig lite lagom mycket inför kvällen.Gästerna vid min hemliga 25-årsmiddag är en brokig skara med en sak gemensamt: jakten. Jag är den enda kvinnan. Sedan har vi CAWA:s två jaktguider, Anton från Sverige och Nicolas från Frankrike. Erik Nyman, som
går sitt första år som lärling för att bli jaktguide, har tillbringat dagen med att hänga upp leopardbeten men har lyckats tvätta av sig lukten av rutten babianmage så att han kan sitta tillsammans med oss andra utan att skämmas. Nicolas kund, Michael, kommer från Texas och är en sådan som får en att inse att de fördomar man har om amerikaner kanske trots allt är befogade. Han pratar oavbrutet om sig själv, sitt land och sina jakter. (“I tell ya what. I went to this elephant hunt in Mou-zam-bique, and there we saw this hu-u-uge herd of elephants, I mean, they must have been like one hundred, and I mean, we saw them just at the border to Tanza-ania where they were crossing this river, and it was just ama-a-azing to see these animals, I mean, there must have been ten new world records in that herd.”) Antons kunder, José och Marcelo Sodiro, är mer lågmälda. De kommer från Argentina, där de driver ett eget safariföretag. José, den äldre av de båda, slänger då och då ur sig en kommentar om att kvinnor bara är till besvär. Dock säger han det på ett trevligt sätt, och jag tycker ändå att det finns något sympatiskt över honom. Fred, försäljningsagenten som jag tidigare åt lunch med, har stuckit in servetten under skjortkragen, som en haklapp. Han dricker flera glas whisky till maten, trots att han berättat att hans läkare förbjudit honom att dricka alkohol. Slutligen, bredvid mig, sitter Adam, ännu en försäljningsagent på gratissemester. Han är amerikan men uppvuxen i Tanzania, har ett eget safariföretag där sedan många år tillbaka men har på senare år mer och mer börjat arbeta som reseagentur snarare än safarioperatör.

Maten serveras, och först ut är förrätten, bestående av tonfiskfyllda tomater. Nicolas har sedan önskat tartarbiff till varmrätt, men ingen av oss andra är sugna på rå köttfärs, så det blir stekta biffar istället. Nicolas ser lite besviken ut när även hans mat kommer in välstekt, men han säger ingenting. Till efterrätt har kocken av en lycklig slump bestämt sig för att göra gräddtårta. Jag ler lite för mig själv och blåser ut ett imaginärt tårtljus innan jag börjar äta. Tårtan är fräsch, med en lätt smak av citron, och jag njuter lite extra eftersom Michael, amerikanen, har tackat för sig och gått och lagt sig, och därmed lämnat plats för lite behaglig tystnad. Alla är trötta efter en lång jaktdag, och klockan halv tio bryter vi upp. På väg hem till mig passerar jag genom köket, och i förbifarten tackar jag Jaques, kocken, för födelsedagstårtan.       “Vem fyller år?” frågar han. Jag ler lite och pekar på mig själv. “Ah,” säger Jaques och skrattar till. Mer än så behöver inte sägas. Min syster ringer från Island, och ett alltför långt samtal med henne, med tanke på vad det kostar att prata på satellittelefonen, blir en perfekt avslutning på min fina 25-årsdag. När jag lägger mig är jag på lika gott humör som när jag vaknade. Kan det bli mycket bättre än så? Jag tror inte
det.

Tio kartonger torkat kött

Jag åker alltså till Bakouma och Bangassou, och med mig har jag tio kartonger torkat kött att dela ut till olika myndighetspersoner. Köttet kommer från djur som är skjutna i vårt jaktområde, det är buffel, vårtsvin, eland och hartebeest i en salig blandning.

Den första kartongen ger jag till Chef de Cantonnement des Eaux & Forêts, den lokale chefen för Eau & Forêt i Bakouma. Eftersom det är söndag hittar jag honom hemma i hans hus, som ser nästintill förfallet ut. Han är full och ser ungefär lika ovårdad ut som huset, men bjuder mig att sitta ner under ett litet tak på gårdsplanen medan han själv går och hämtar en dunk innehållande en rosa vätska. Han ställer fram två plastmuggar, en till sig själv och en till mig, och häller upp.
– Var så god, drick lite saft, säger han.
Jag tittar misstänksamt på dunken, men etiketten – “US aid, Cooking oil” – ger mig inga ledtrådar om innehållet. Eftersom jag inte vill verka oartig tar jag en klunk. Det smakar faktiskt saft, eller egentligen mest socker och färgämnen, men jag vill helst inte veta varifrån den kommer, och inte heller varifrån vattnet är taget som den är utspädd med. När jag har smakat vill Chef de Cantonnement att även Theo ska dricka saft. Mot bättre vetande ger jag honom en klunk. Theo är överförtjust, och jag får vara mycket bestämd för att han inte ska tömma resten av muggen.Chef de Cantonnement pratar på, frågar hur det går med arbetet, om de första jägarna har kommit än och om vi skjutit några djur. Sedan säger han att han skulle vilja göra en liten ändring i våra arbetsrutiner. Tidigare har vi ju betalat alla våra fällavgifter i slutet av säsongen, men vore det inte bättre om vi kunde betala dem lite allteftersom under året? Jag säger att det är en mycket bra idé och att jag ska framföra den till Erik – av erfarenhet vet jag att detta är det bästa sättet att avfärda dåliga idéer på ett fint sätt.

Den andra kartongen ska ges till Monsieur le Sous-Prefet, det högsta hönset över Bakouma kommun. Han är dock inte hemma, men jag träffar hans fru, som ser mycket ung ut. Hon får köttet och tackar blygt innan hon försvinner tillbaka till det lilla köket bakom huset.

Den tredje kartongen går till Madame le Maire, Bakoumas borgmästare. Det tar ett tag att leta sig fram till hennes hus, men till slut kommer vi rätt. Även hon ber oss att sätta oss en stund under taket ute på gårdsplanen, men någon saft har hon inte att bjuda på, och lika bra är väl det. Vi utbyter de vanliga artighetsfraserna och konstaterar att ingenting speciellt har hänt sedan senast. Theo avbryter samtalet tvärt när han ramlar framstupa och skrapar näsan i marken. Han skriker rakt ut, men vi konstaterar snart att han mest blivit rädd, och snart har han lugnat sig igen. När vi reser oss för att åka vidare säger borgmästaren att hon tror att nästa barn blir en flicka. Hon vinkar glatt hejdå och säger att hon hoppas få träffa oss snart igen.

Den fjärde kartongen ska jag ge till den nye Contrôleur des Impôts, skattekontrollanten i Bakouma. Det visar sig dock att han rest till Bangui, så vi får åka därifrån med outrättat ärende. Efter en snabb måltid bestående av gozo och tupp i tomatsås far vi vidare mot Bangassou med resten av vårt kött. Vi kommer fram i skymningen. Jag och Theo lyckas få ett rum på katolska missionen, och de andra killarna som är med, Alhadji, Hissene och Joseph, tar in på ett vandrarhem. Vi önskar varandra god natt och stämmer
träff tidigt nästa morgon.

Först ut på måndag morgon är OCSS-gubbarna. OCSS är den myndighet som ska tillhandahålla barnbidrag, pensioner och sjukpenning till alla som arbetar i RCA, en sorts motsvarighet till den svenska Försäkringskassan alltså. Som arbetsgivare betalar man varje månad in en summa motsvarande 19 % av alla utbetalda löner till OCSS-kontoren. Arbetstagarna själva lägger till 3 %, och dessa pengar ska sedan finansiera de bidrag som OCSS betalar ut. Tyvärr fungerar systemet bara i teorin. Jag vet fram till idag ingen som faktiskt fått ut de bidrag som han eller hon har rätt till.På OCSS-kontoret i Bangassou arbetar två personer, en chef och hans assistent. Oftast är det bara assistenten som finns där. Han har befogenhet att ta emot betalningar, men får däremot inte lämna ut kvitton, så jag brukar få med mig provisoriska kvittenser med löfte om att de senare ska bytas ut mot originalkvitton. Idag har jag tur. Chefen finns på plats i Bangassou. Dock har han inte kommit till arbetet än, säger assistenten när han tar emot mig. Kan jag komma tillbaka lite senare? Sedan frågar assistenten om köttet är till honom eller till chefen. Jag säger att de får dela på det, och assistenten ser uppenbart besviken ut.

Min vän arbetsinspektören tar emot mig den sjätte kartongen torkat kött med ett leende. Han frågar hur länge jag ska stanna i Bangassou. Kan han kanske få bjuda på lunch? Jag tackar ja. Inspektörens ropar på sin fru och ber henne att ta hand om Theo en stund, så medan vi går igenom några arbetskontrakt får Theo ett bad, och när han kommer tillbaka luktar han afrikansk välparfymerad hudlotion.

Så far vi vidare till Inspecteur des Impôts, skatteinspektören, som ska få den sjunde kartongen kött. Hans sekreterare, en välbyggd kvinna i femtioårsåldern som ser riktigt söt ut trots en stor glipa mellan
framtänderna, sitter bakom ett tomt litet skrivbord och tittar längtansfullt på den åtråvärda presenten när hon visar in mig till sin chef. Skatteinspektören kör på skrämseltaktiken för att sätta sig i respekt. Han ser mycket bister ut och säger att vi minsann har en del skatter att betala. När jag försäkrat honom att jag inte bara kommer med kött utan även med en hel del pengar tinar han upp lite. Vi skriver de papper som behöver skrivas, och efter en dryg halvtimme går jag därifrån, fyra och en halv miljon CFA
fattigare än när jag kom.

Kartong nummer åtta och nio ska gå till Inspecteur des Eaux & Forêts och DR des Eaux & Forêts, de båda herrarna Eau & Forêt-inspektören och Eau & Forêt-direktören (fråga mig inte om vad som är skillnaden mellan dessa två.). Till deras egen olycka har båda rest till Bangui. Deras underhuggare
sitter och pratar på några stolar framför kontoret, men jag bedömer inte dem som tillräckligt viktiga för att ödsla något kött på, så jag behåller mina kartonger.

Kartong nummer tio, den största av dem alla, är en gåva till Monsieur le Prefêt, han som står högst i hierarkin i vårt län, Mbomou. Men han finns inte heller på plats. Hans mor har nyligen dött, och han har därför åkt till hennes hemstad för att sörja henne.

Av mina tio kartonger kött finns alltså fortfarande fyra kvar. En ger jag till OSCC-assistenten när jag åker tillbaka för att hämta ut mina kvitton. På så sätt slipper han och chefen dela. Nästa kartong ger jag till Guys mamma. Guy är CAWAs sjukvårdsansvarige, och när jag lämnade Kocho bad han att få ta lite kött och skicka till sin mor. Eftersom vi inte hade så mycket att avvara sa jag nej, men nu är alltså situationen en annan. Mamman, en skelögd och mycket trevlig kvinna, blir glad och ber mig att hälsa så mycket
till Guy.

Sedan har vi inte så mycket mer att göra i Bangassou, så efter lunch hos arbetsinspektören och ytterligare ett parfymdoftande bad för Theo, tar vi vägen tillbaka till Bakouma. De två återstående kartonerna med kött ger jag till Monsieur le Commandant de Brigade, Bakoumas polischef, och Monsieur le Secretaire Generale, Sous-Prefetens generalsekreterare. (Om det ännu inte har framgått av denna text så kan jag berätta att centralafrikaner älskar titlar!)

Sedan är mitt uppdrag slutfört. På tisdag förmiddag lämnar vi Bakouma på väg tillbaka mot Kocho, dit vi anländer ungefär ett dygn senare. Den sista biten åker vi tillsammans med Erik, som lyckas skjuta två babianer och ett vårtsvin längs vägen. Men denna gång är köttet inte tänkt som människoföda. Det ska bli leopardbeten, för leopardjägarna har ännu inte lyckats med sin jakt. Men mer om detta en annan gång. Själv ska jag återgå till mitt skrivbord och min dator.