Nyama – djur (eller kött) på “afrikanska”

Ni gissade rätt! Ordet jag tänkte på, som är lika på så många olika språk (läs om det här) var nyama. Det betyder djur eller kött på sango, och såvitt jag har förstått har det denna dubbla betydelse även på de andra språken jag nämnde igår.

Är det någon som vet om ordet är detsamma även på något av de övriga 1995 afrikanska språk som finns?

Talar du afrikanska?

Ibland undrar jag om jag minns fel, men jag kan faktiskt komma ihåg att jag fick den där frågan några gånger som barn, när jag berättade att jag bott i Centralafrika:
“Kan du afrikanska?”

Som om hela Afrika har ett enda gemensamt språk! Få saker kan vara mer fel än det. I Afrika ska det, enligt beräkningar, finnas över (håll i er nu!) 2000 språk! Det ni, det är i snitt sisådar 36-37 språk per land. Wow!

Men jag har hittat ett ord som faktiskt verkar vara på “afrikanska”. Åtminstone låter det likadant på alla språk jag hittills kollat:

– sango

– swahili

– lingala

– zulu

– luganda

Kan ni komma på vilket ord det är? Och kan ni hitta det i fler språk?

Afrikansk matkultur är mer än fattigdom. Och?

Jag hittar en gammal DN-tidning bland posten som kommit medan vi varit borta, från slutet av december. I den finns ett helt uppslag med en artikel om fransk matkultur. I ett hörn sitter några notiser om mat från andra delar av världen. Det är rätt så stereotypt, man skriver om alkohol i Ryssland, religion i Indien, snabbmat i USA… och fattigdom i östra Afrika. Och jag blir lite trött. Egentligen på alla fyra dessa notiser, men kanske speciellt på den om Afrika, där avsaknaden av eller tillgången på pengar helt får definiera vad som finns på de afrikanska matborden. Som om afrikaner endast och allenast skulle välja mat utifrån vad de har råd med.

Matkultur Afrika

Det är bara en liten notis och det är väl ingenting att hänga upp sig på. Den tillför ingenting men gör inte heller någon skada. Eller? Vad tycker ni, är jag överkänslig? Eller är detta ännu en av de där små subtila detaljerna som gör att Afrika behåller sin ställning i gemene västerlännings tankar som fattigt och primitivt?

Det exotiska, nordiska klimatet

Jag tänker på det varje gång jag frostar av frysen – vilket främmande material is måste vara för någon som bott hela sitt liv i ett tropiskt klimat! Och jag känner mig själv nästa lite speciell som är så familjär med denna hårda, kalla massa, som måste avlägsnas för att frysen ska bli kallare. Just det där att man tar bort is och frost för att frysen ska hålla kylan bättre, kan inte verka logiskt för någon som är främmande för allt vad iskyla heter. Mer än en gång har jag sett hur ögonbryn höjts när jag försökt förklara att isen faktiskt isolerar, gör frysen lite varmare.
”Nej, nu måste hon väl ändå ha sagt fel”, har nog mer än en person tänkt i smyg, samtidigt som de nickat och hållit med om att frysen självklart behöver frostas av för att fungera bättre.

Och medan jag står där och skrapar is med övriga i köket som publik, eftersom jag är den som är minst rädd för att ta i de kalla bitarna och således är den enda som vill sätta igång med arbetet innan allt har smält till vatten, då kan jag inte låta bli att börja berätta rövarhistorier om vintern hemma i mitt exotiska land:
”Visst, fingrarna fastnar lite på isblocken innan de tinat, men det är ingenting! Akta er vad ont det gör när man slickar på en lyktstolpe mitt i vintern och tungan fryser fast! En gång gjorde jag det när jag väntade på skolbussen…”
”Så här kallt som det är i frysboxen, så är det utomhus på vintern där! Det blir is på sjöar, man kan gå på dem! Jo, det är sant! Om det är riktigt fin is kan man se rakt igenom och se hur fiskarna simmar där nere!”

Och har jag så tur att det finns så mycket frost att det går att krama en snöboll, då måste jag ju bara visa hur svenska barn leker och kastar snöboll på varandra. Eller stoppar in snö innanför tröjan på folk, så att det rinner ner för ryggen som en iskall rysning…

Idag gör jag dock avfrostningen utan publik. Jag passar på under söndagsmorgonen, i väntan på att Theo och Axel ska vakna. När jag är nästan färdig kommer vår matgäst, läkaren, för att äta frukost. Han vet hur det funkar med avfrostning av frysar, och eftersom han bott i norra Frankrike och upplevt vintrar med både snö och is. Men när avfrostningen är avslutad, glider samtalet likväl in på de nordeuropeiska väderförhållandena, och han säger:
”När Europa kolonialiserade resten av världen gjordes de Europeiska förhållandena till norm. Tänk om det istället varit Afrika som varit kolonialmakten! Då hade era kalla, mörka vintrar och långa, ljusa sommarnätter varit det som setts som exotiskt!”

Visst är det så. Under andra förhållanden hade Norden och andra länder på samma breddgrader verkligen kunnat vara ett exotiskt hörn av världen, lite i periferin, med sin speciella natur och ett extremt och annorlunda klimat. Och människor som tycker att is och snö är ett naturligt inslag i tillvaron.

Några skärvor av Afrikas historia

Krukskärvor

Igår när jag städade hittade jag dessa krukskärvor. Jag var på vippen att kasta bort dem när Erik sa att de kommer från Lango bai, det där området med mineralrik lera som jag berättade om på nyårsafton, som tidigare var en av de viktigaste platserna för tjuvjakt på elefant här i området. Det finns ett ställe i baien som är alldeles fullt av gamla krukskärvor. Enligt turistguiderna i Lango är det lämningar från en tid när människor, precis som djur, drogs till den här typen av områden med mineralrik lera. Med hjälp av krukorna ska man ha samlat in vattnet för att utvinna salt och andra viktiga mineraler.

Och det slår mig nu att jag aldrig frågat om det här är historisk fakta, eller bara lösa spekulationer. Frågan känns relevant, inte för att jag egentligen har något speciellt skäl att misstro guiderna, men för att så lite är känt om Afrikas historia att det faktiskt verkar osannolikt att man med säkerhet skulle kunna veta anledningen till att det ligger en massa krukskärvor i ett område med lera mitt inne i regnskogen.

Det finns någonting eggande över Afrikas historia. Något som lockar till att använda den som bakgrundsdekoration i berättelsen om det moderna Afrika. Kanske är det just på grund av detta att vi vet så lite om den. Kanske är det för att den, om vetenskapen har rätt, bär på hemligheten om mänsklighetens ursprung. Och kanske är det också för att den på något sätt får det att kännas som att den avlägsna, spännande tid som vi kallar förhistorien kommer lite närmare.

Definitionen av förhistorisk tid, har jag lärt mig, är en tid då det ännu inte fanns något skriftspråk. Det handlar om en historia som vi inte kan läsa oss till, utan som vi måste försöka förstå med hjälp av arkeologiska fynd, folksägner och andra ledtrådar.

Eftersom stora delar av Afrika inte har något bevarat skriftspråk från tiden innan den europeiska kolonialismen, utan istället har haft en tradition av att muntligt föra vidare kunskap och berättelser, skulle man kunna säga att den afrikanska förhistorien sträcker sig ganska långt fram i tiden. (Även om det självklart finns undantag, i Afrika återfinns ju också några av de tidigaste kända skriftspråken!) Men här tror jag att man ibland begår en tankemässig blunder. Många, även jag själv innan jag läste en sommarkurs vid Linnéuniversitetet i modern afrikansk historia, tenderar att dela in Afrikas historia i tre perioder: Den förkoloniala tiden, den koloniala tiden och den postkoloniala tiden. Och man tänker sig lite oreflekterat att Afrika innan kolonialismen befann sig i någon sorts ”urtillstånd”. En förhistorisk tid med människor som levde ett slitsamt men enkelt liv där de livnärde sig på vad naturen hade att erbjuda. En livsstil som sedan blev raserad i och med européernas ankomst.

Men under den där kursen i modern afrikansk historia insåg jag att den där indelningen i perioder utifrån den europeiska kolonialismen, egentligen inte handlar så mycket om afrikansk historia som om europeisk. Den koloniala perioden formade visserligen Afrikas senare utveckling på ett genomgripande sätt, men kanske ändå inte så mycket som vi ibland föreställer oss. Afrika var trots allt bara kolonialiserat i ungefär femtio år. Dess historia innan denna tid är, liksom den övriga världens historia, en lång räcka av komplexa händelser och skeenden som går i varandra och för utvecklingen framåt. Och för att förstå vad som hände i de olika afrikanska länderna efter självständigheten på 60-talet, måste man också förstå det historiska skeendet under, och inte minst före den koloniala perioden.

Afrikas förkoloniala historia (ett ord som jag egentligen inte längre vill använda) är så mycket mer komplex än vad man kanske tänker sig när man hittar krukskärvor på en bai i Lango. Kanske skulle vi fundera lite mer på tidig afrikansk industri, afrikansk demokrati och afrikanska innovationer, och mindre på dekorativa historiska lämningar som krukskärvor, gamla armringar och mattslipade glaspärlor.

Out of Africa vs Kongopop

Africa is a Country är en rolig och intressant blogg som utmanar den gängse bilden av Afrika. Dess underrubrik, “Not about famine, Bono or Barack Obama”, talar sitt tydliga språk. Bloggen skapades av sydafrikanske Sean Jacobs, men har idag inlägg från en mängd olika personer från skilda sammanhang. Lite väl många inlägg kan jag tycka, man hinner inte läsa allt, utan får sålla och plocka ut det bästa. Idag hittade jag den här artikeln: God, Not Again: White People and an “Out of Africa” Wedding in Kenya. Den publicerades för några dagar sedan, och handlar om det tokiga i att försöka återskapa en bild av Afrika som det ser ut i Out of Africa, ni vet filmen som är gjord efter Karen Blixens bok Den afrikanske farm, med Meryl Streep och Robert Redford i rollerna. En film som jag förvisso tycker är väldigt vacker på sitt sätt, men som har en berättelse som måste förstås utifrån den tid och det sammanhang då den skrevs. En tid då vita faktiskt ansåg sin civilisation som helt överlägsen de svartas, och därför tog sig friheten att ta över och bestämma över deras land. Med det i bakhuvudet känns det inte rätt att alltför ensidigt använda Out of Africa som inspiration när man avbildar människor i dagens Afrika. Ändå görs det. Kanske omedvetet, men ändå. Som i exemplet i artikeln från Africa is a Country. Orkar ni inte läsa så titta i alla fall på de bröllopsfoton som bloggen i sin tur länkar till. De är jättevackra, absolut. Men de förstärker, snarare än utmanar, bilden av Afrika som en kontinent befolkad av exotiska folkslag och spännande vilda djur.

Jag har träffat många som med vemod ser tillbaka på “den gamla goda tiden” i Afrika. Kanske kan vi kalla det för Out of Africa-tiden. Den tiden, säger dessa människor, då det svarta Afrika var “genuint” och inte påverkat av moderna europeiska påfund. Då “stamfolken” sprang omkring på savannerna iklädda traditionella kläder och smycken, oförstörda av influenser utifrån. Då vita kunde bege sig ut på veckolånga safaris med ett tåg av svarta bärare efter sig…

Och jag tycker att det är sorgligt. Inte bara för att det är minst sagt problematiskt att romantisera ett “gammalt” Afrika där kontinentens egna invånare i stor utsträckning blev förtryckta. (Jo, jag vet att många, även afrikaner, hävdar att det faktiskt var bättre under kolonialtiden. Men vi kan ta den diskussionen en annan gång.) Utan också för att man romantiserar det gamla så till den grad att man glömmer att se det nya. Att man inte ser att det moderna också kan vara genuint afrikanskt. Jag har hört så många vita störa sig på kongolesisk popmusik och önska att den afrikanska natten istället skulle fyllas av mer “genuina” rytmer från trummor och xylofoner. Och nej, man behöver inte gilla Kongopop. Men man kan inte hävda att den är mindre genuint afrikansk än en trumvirvel på ett antilopskinn spänt över en urholkad stam. Faktiskt.

Feni moto

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ok, det här är ju som upplagt för att jag ska få kritik för bilderna. Vad jag än väljer för bild kommer någon kunna säga: aj aj, nu bekräftar du bara den gängse bilden av Afrika. Men jag väljer den här. Min kompis yngsta dotter får provsitta pappas motorcykel och blickar stolt ner på sin kusin. Det här är också Afrika. Precis lika genuint som aldrig så många traditionella massajer med pärlsmycken. Tycker jag.

Kommer ebola till CAR?

I skuggan av nyheterna om en befarad svensk regeringskris idag kommer ett litet instick om ebola. Det handlar om att WHOs mål att minst 70% av de sjuka ska vara isolerade i början av december inte har uppnåtts. (Lyssna här, i dagens morgoneko. Mellan 9:46 och 11:48 minuter pratar de om detta.) Enligt Tony Banbury, som leder FNs ebolainsats från Freetown, är kampen långt ifrån över, även om han menar att arbetet är på väg i rätt riktning. I vissa områden har man rätt så bra kontroll på sjukdomsspridningen, men samtidigt dyker nya fall upp på andra platser, bland annat i Mali.

Det är många som frågar om det finns risk att ebola kommer till CAR. Eller, för den delen, att vi kommer i kontakt med det när vi åker till Kongo. (Det var faktiskt till och med lite tveksamheter från skolans håll om man tyckte att vi kunde åka dit över jul.) Tanken är självklart inte helt tagen ur luften. Samtidigt känner jag lite: hallå, kolla geografin innan du frågar! För visst ligger både CAR och Kongo i samma världsdel som de eboladrabbade länderna Liberia, Sierra Leone, Guinea och Mali, men faktum är att det ändå är ungefär 300 mil mellan dessa områden, fågelvägen. 300 mil är som från Mellansverige till södra Italien. Och inte skulle vi tycka att det skulle kännas bäst att hålla sig borta från Sverige om folk var sjuka i Italien? Dessutom är det inga enorma antal människor som reser mellan Västafrika och Centralafrika. Det går få direktflyg och antagligen ännu färre reguljära resor landvägen. Det finns med andra ord inte jättemånga chanser för ebolaviruset att färdas som fripassagerare den vägen. Självklart kan vi inte prata om 0% risk, men jag bedömer ändå att risken att ebola skulle spridas från de drabbade länderna i Västafrika till CAR som mycket, mycket liten.

Ok, kanske ni invänder, men har det inte tidigare varit ett antal ebolautbrott i Kongo, alldeles oberoende av utbrottet som nu skördat 7000 offer i Västafrika? Jo, det har det. Men situationen i Kongo är lite annorlunda. Dels har man en god beredskap för ebola eftersom man haft smittan tidigare och har en plan för hur man ska göra om nya fall upptäcks. Dels är de båda Kongorepublikerna inte lika tätbefolkade som de drabbade länderna i Västafrika. Så länge man har smittan i en eller ett par byar går det mycket lättare att isolera dessa fall än om de sjuka har rört sig i en storstadsmiljö. Dessutom: människor har tidigare inte varit särskilt rädda för att resa till Kongo och CAR på grund av just ebola, så varför skulle det ha blivit mycket mer farligt nu?

För någon månad sedan lyssnade jag på ett intressant program från Konflikt i P1, Smittspridning och ryktesspridning, om ebola och hur sjukdomen påverkar och påverkas av omvärldens syn på Afrika. I den sammanfattande texten om programmet kan man läsa: “Bilden av Afrika präglas sen länge av svält, krig och sjukdom. Och precis när det började dyka upp en annan skildring, den om en kontinent på väg att resa sig,så kom ebola. I stället för berättelserna om tillväxt och framtidstro blir det åter mängder av nyhetsinslag om elände i Afrika.” Programmet är väl värt att lyssna på för den som är intresserade av de här frågorna. Och om du inte orkar lyssna på hela, scrolla ner och lyssna i några minuter på den avslutande intervjun med Mo Ibrahim (som är en del av programmet men också finns i ett eget litet utklippt avsnitt ganska långt ner på sidan). Han pratar just om det absurda i att människor ställer in resor till Sydafrika av rädsla för ebola i Liberia.

Historiskt finns det en tendens att beskylla grupper av människor som är drabbade av svält eller sjukdom för att själva ha orsakat sin olycka. Man sa att den stora svälten på Irland i mitten av 1800-talet berodde på att irländarna hade så dåliga matvanor. Man sa under kolonialtiden att “vildarna” svälte för att de inte brukade sin jord på rätt sätt. Och nu hör man de som antyder att människor får ebola för att de äter kött från apor och – ve och fasa! – fladdermöss! (Vilket är sant, men det är ju inte människornas fel att köttet är smittat.) Samtidigt sprids rykten bland de drabbade att ebolasmittan skulle vara skapad och introducerad i Afrika av den rika världen som en del i ett ondskefullt experiment.

Kort sagt: det finns mycket idéer och föreställningar om ebola som grundar sig mer på fördomar och rykten än på fakta. Men ebola måste bekämpas med kunskap. Kunskap och tillräckliga resurser. Här är några länkar med bra information om sjukdomen, bortom mediarubrikerna.

På svenska: Krisinformation.se

På engelska: Centers for Disease Control and Prevention

Nakenchock, primitiva trosföreställningar eller ickevåldsprotest i Zemio? #thursdaysinblack

Torsdag igen. Svarta kläder igen, i en tyst protest mot våld och våldtäkt. Den här veckan tänker jag speciellt på kvinnorna i Zemio i östra CAR, som i lördags samlades till en protestmarsch. Hundratals personer slöt upp, och med lövruskor knutna runt midjan och bar överkropp gick de tillsammans genom staden för att protestera mot det våld och den osäkerhet som de levt med under många år. Att protesten ägde rum just nu kopplas av många till att det varit sammandrabbningar mellan olika grupper där de senaste veckorna, grupper som definieras som kristna och muslimer. Befolkningen i Zemio har dock levt med hot om våld mycket längre än så, eftersom en falang av Joseph Konys LRA från Uganda har hållit till i dessa delar av landet under flera år. Pierrette Rodolphine Dimbetti, som kommer från samma region som de protesterande kvinnorna, citerades i Journal de Bangui (fritt översatt):

“Detta är ett rop från kvinnornas hjärtan… Det är fruktansvärt att hur försvarslös och sårbar befolkningen är. Framför allt att ingen gjort någon ansats att hjälpa oss, i de svåra prövningar vi gått igenom under hela den tid då LRA funnits här!”

Kvinna

Den här fredsmarschen har inte blivit något stor internationell nyhet, men den finns ändå med på ett antal internationella nyhetssidor. Det tråkiga är att man där framför allt tagit fasta på att någon uttryckt att detta med att gå halvnaken skulle bringa en förbannelse över dem som är ansvariga för våldet. Kanske är jag överkänslig för formuleringar, men jag tycker att det låter lite som att man försöker förklara denna nakenmarsch som något primitivt och exotiskt. Att de centralafrikanska kvinnorna skulle tro att nakenheten i sig är något magiskt som skulle dra ned en förbannelse över dem man protesterar mot. Men om jag funderar på hur man skulle säga detta på sango, så kan de lika gärna ha velat säga: “Vi gör det här för att de som är ansvariga för våldet ska skämmas.” Och det, mina vänner, skulle i sådana fall vara en solklar ickevåldsprotest. Ett sätt att försöka omtolka roller och få förövarna att tänka till över vad de egentligen håller på med. Nu kan vi ha olika åsikter om ickevåld och dess praktiska nytta, men vi kan väl i alla fall vara överens om att det inte kan klassas som några gamla religiösa föreställningar om förbannelser.

(Dessutom är nakenprotester inte så ovanligt även i andra delar av världen. Det är bara att googla. Om ni är intresserade. Själv är jag dock såpass pryd att jag även i fortsättningen håller mig till svarta kläder.)

Kannibalhistorien från mitt nuvarande perspektiv, och ett försöka att bättra på bilden av CAR

Tidigare i år, i januari skrev jag några inlägg om hur internationell media frossade i nyheten att en man i Bangui ätit människokött. Igår när jag var på väg med taxi för att hälsa på en vän på sjukhuset, satt jag och taxichauffören och pratade om hur omvärlden har fått upp ögonen för CAR i och med den nuvarande krisen. Plötsligt utbrister chauffören: “RCA, kodro ti tengo zo!” (“CAR, landet där man äter människor!”) Så börjar han prata om den där händelsen, frågar om jag hört talas om den. “Det är vad hela världen vet om vårt land,” säger han, “att det fanns en person här som åt människokött.” Det visar sig att min taxichaufför faktiskt var på plats och såg allting, då när det inträffade. Sedan dess, säger han, har har inte kunnat förmå sig att äta kött. Varje gång han försöker ser han bilden framför sig av mannen som biter en tugga av en annan människas arm.

Vi pratar om hur konstigt händelsen hanterades, att kannibalen i fråga borde ha häktats, snarare än uppmuntrats genom att få göra sin röst hörd i internationell media. “Var finns han nu?” frågar jag. Chauffören säger att såvitt han vet är han fortfarande på fri fot.

Bara en liten stund senare hör vi på den nationella radiokanalen att de pratar om just detta, bilden av CAR som nu kablas ut i världen, om att det är ett så farligt land. Att det skrämmer bort både turister och investerare, och ger människor ännu mindre att hoppas på för framtiden.

Vi pratar om ifall det finns något man kan göra för att vända trenden, och jag berättar om hastagen #thingsIloveaboutSouthSudan, som BBC skrev om i januari i år. Mitt under ett pågående inbördeskrig började människor göra en massa inlägg på sociala medier om allt saker de trots allt älskar med Sydsudan. Och jag tänker att man borde kunna göra något liknande för CAR. Inte för att på något sätt förminska problemen i landet, men för att påminna oss om att det trots allt är så mycket mer än bara ett hopplöst fall, totalt höljt i mörker och elände. Jag gör ett försök, häng på alla ni som har något att säga om varför ni älskar det här landet! Jag börjar:  #cequejaimedelarca Det faktum att en okänd taxichaufför har hunnit bli en vän innan han släpper av dig vid ditt mål.

Slutkommentar om kannibalhistorien i Centralafrikanska Republiken

Mina inlägg om TT:s och flera svenska dagstidningars notis om kannibalism i CAR orsakade en mindre läsarstorm. Nu har de allra flesta tidningar plockat bort texten, vilket jag tycker är bra. Samtidigt har den väckt en del frågor som kunde vara intressanta att diskutera vidare, men i en lite annan kontext. Bengt Nilsson ställde för några dagar sedan en öppen fråga på sin blogg, som handlade om huruvida det faktiskt förekommer kannibalism i Afrika. Han berättar att man skiljer på överlevnadskannibalism och rituell kannibalism, vilka båda existerar. Sedan finns också det som kallas för institutionaliserad kannibalism, vilket innebär att människokött används som vardagsmat, men detta existerar sannolikt inte.

I en artikel i BBC sägs det att uppemot 10% av intervjuade före detta rebeller i Kongo-Kinshasa uppgav att de hade ätit människokött, och även från CAR finns det historier om att sådant har förekommit, i fler fall än bara kejsar Bokassas. Om detta faktiskt är sant, och inte bara något som hittats på för att av olika skäl framställa människor som mer omänskliga, verkar det i så fall handla om någon sorts rituell kannibalism. Dit borde även fallet i Bangui kunna räknas. “Mad Dog”, som gärningsmannen kallar sig själv, gjorde ju detta som en sorts (felriktad) hämndaktion. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg är detta en diskussion som är otroligt svår att föra på en saklig nivå. Det är så lätt att man, istället för att studera fenomenet kannibalism som sådant, hamnar i det läget att man underbygger fördomar om Afrikas “primitiva” kultur. Därför tänker jag inte fördjupa mig mer i detta ämne här och nu.

Som en sista kommentar till kannibalhistorien måste jag också få kommentera det underliga i hur BBC:s reporter hanterat situationen. Eller i alla fall hur den beskrivs. (Läs BBC-artikeln här.) Reportern är ute och filmar när en man kommer upp till honom och säger: “Det är jag som är galningen.” Det visar sig att han står öga mot öga med mannen som gjort sig skyldig inte bara till kannibalism, men också till ett brutalt mord på en man som inte gjort sig skyldig till något annat än att ha varit fel person på fel plats, vid fel tillfälle. Detta är alltså en grov brottsling, som nu kontaktar en reporter och vill berätta sin historia. Och det får han göra. I lugn och ro, i ett hus i närheten, intervjuas han av BBC och får förklara varför han gjort det han gjort. Efteråt gratuleras han av sina vänner. Han har blivit lite av en hjälte, som får prata i internationell media. Om några rättsliga åtgärder till följd av brottet nämns inte ett ord. Kanske har “Mad Dog” faktiskt inte blivit anmäld av någon eller fått några påföljder för det han gjort. Att rättssystemet inte fungerar som det borde i Bangui är något jag är alltför väl medveten om. Men att inte ett ord nämns om detta i BBC:s artikel tycker jag är anmärkningsvärt. Det hjälper verkligen till att underbygga bilden av att kannibalism kanske ändå är något accepterat i CAR. Och det är det ju inte. Man kan invända att detta är en krigssituation, att det finns så många i CAR som gjort sig skyldiga till våldsamheter och mord att det inte finns en chans att ställa alla inför rätta. Men att uppmuntra ett brott av den här typen genom att låta gärningsmannen lugnt och sakligt förklara sina motiv och därefter gratuleras av sina vänner i internationell media, det känns ändå inte helt ok…