Inga mer barnsoldater i konflikten i Centralafrikanska Republiken?

Under helgen i Rydsnäs fick jag en fråga om huruvida de olika väpnade grupperna i CAR använder sig av barnsoldater. Mitt korta svar då var att ja, det gör de, men jag har inga siffror. Men nu har jag hittat siffror. Det uppskattas finnas mellan sex och tio tusen barnsoldater i CAR idag. Exakt vilka som ska definieras som barnsoldater är i och för sig lite oklart. Alla under arton år är barn enligt FN:s barnkonvention, men hur vet man vilka som är under arton när många inte har koll på sitt födelseår?

Hur som helst, oavsett den exakta åldern på soldaterna träffade jag många äldre personer under min resa till CAR i mars, som var väldigt oroade över att man nu förlorar en generation, som får lära sig att slåss men inte att läsa. Det ger inte hopp för framtiden.

Vad som ändå känns lite hoppfullt är att en av de första överenskommelserna som gjorts på fredsforumet i Bangui den här veckan är att alla väpnade grupper som deltar i samtalen ska avväpna och släppa alla sina barnsoldater, och avhålla sig från att rekrytera nya. Dessa barnsoldater, killar och tjejer under arton år, som har använts i regelrätta strider men också som kontrollanter vid vägspärrar, som torterare, som tjänare och som sexslavar, ska nu alltså få sin frihet åter.

Men att bli fri är förstås bara ett litet steg på vägen. Alla de tusentals barn som nu ska lämna livet som soldater behöver hjälp att komma tillbaka till ett vanligt liv. Här kommer UNICEF att spela en avgörande roll, berättar organisationens talesperson i CAR, Donaing Le Du, för den franska tidningen La Croix.

Helt klart är att också familjer och det centralafrikanska samhället kommer att spela en mycket viktig roll. Det är ju de som måste välkomna dessa barn tillbaka. “Det händer att familjer inte längre vill kännas vid sina barn”, säger Le Du. Jag studsar lite inför detta, för jag har otroligt svårt att tänka mig en centralafrikan som inte skulle ta emot sitt barn som befriats efter att ha varit barnsoldat. Jag tror att många, som inte har egna erfarenheter från Afrika, lätt tänker sig att det kollektiva samhället som finns här skulle “förbjuda” familjer att exempelvis ta emot en hemvändande barnsoldat. Att det inte skulle vara socialt accepterat.

Jag kan för min del inte se att så skulle vara fallet, åtminstone inte i CAR. Precis som för vem som helst i världen kan det helt säkert vara svårt att åter knyta band till ett barn som haft sådana upplevelser och kanske gjort saker som man inte ens vill kännas vid. Men nog kommer den stora majoriteten av centralafrikanska familjer att vilja ta emot barnen med både kärlek och förståelse. Det tror i alla fall jag.

IF

Elda för att skrämma bort onda andar!

Ikväll tänds eldar över hela Sverige och huttrande körer sjunger vårsånger och firar vårens ankomst. Så även i min uppväxtort Vintrosa, lite utanför Örebro, där jag själv ska vara med och sjunga om att Vintern rasat ut.

I år bjuder jag med min vän från Uganda, som inte sett något valborgsmässofirande trots att hon bott i Sverige i nästan två år. När hon frågar varför man firar Valborg är det enklaste svaret förstås att säga att man firar vårens ankomst. Men jag tycker att det är roligt att beskriva bakgrunden till traditionen. Här finns många teorier och spekulationer: att eldandet grundar sig i en rent praktisk uppgift att bränna upp ris som man röjt undan i markerna, att man tände stora bål för att skrämma bort rovdjur när betesdjur släpptes ut på bete, eller att det hela är en sorts nyårsfirande. Men min favoritbeskrivning är att vi från början tände eldar och förde oväsen för att oskadliggöra de onda andar och häxor som ansågs släppas loss just i brytningstiden mellan vinter och vår.

När vänner från Afrika hör om denna förklaring får jag ofta ett litet igenkännande leende till svar, och ett konstaterande: “Jaså, era traditioner grundar sig också i sådana föreställningar.” Europa kanske inte är fullt så sekulärt och rationellt och modernt som det ibland vill ge sken av. Eller har i alla fall inte alltid varit.

DSC_0343

Är det säkert att resa till Centralafrikanska Republiken?

Eftersom vi bokat vår sommarsemester under helgen och jag har haft anledning att kolla UD:s reseinformation för ställen jag aldrig tidigare besökt, passar jag på att också leta rätt på vad som sägs om CAR. Fast jag egentligen redan vet: UD avråder tills vidare från alla resor till CAR. De uppmanar även alla svenskar att lämna landet, eftersom säkerhetssituationen bedöms som “ytterst bekymmersam” med allvarlig politisk instabilitet, hög risk för kriminalitet och dessutom avsaknad av all samhällsservice.

Och det är klart att det i någon mån är sant. Jag skulle inte heller rekommendera någon som inte känner landet att på egen hand resa till CAR idag, och säkerhetsläget är dåligt på många ställen. Men det gör ändå lite ont att detta är den bild av CAR som målas upp inte bara av svenska UD, utan av alla utrikesdepartement i alla länder som jag hört talas om. Och av medier världen över, dessutom.

Min favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie gjorde för sex år sedan ett numera berömt tal om faran med en enda berättelse, The danger of a single story. Hon menar att vi alltför ofta bara hör en enda historia från vissa platser i världen, kanske speciellt många platser i Afrika. I fallet CAR hör vi nu bara historien om politisk instabilitet och motsättningar mellan kristna och muslimer. Vi hör om problemen, men inte om glädjeämnena. Vi hör om farorna, men inte om de människor som känner sig trygga. Och, menar Adichie, problemet med detta är att vi därmed missar att det finns riktiga människor bakom historierna. Vi behöver en hel bild, vi behöver mer än bara elände, för att verkligen förstå.

Det är detta jag hela tiden försöker förmedla i det jag skriver. En alternativ historia om CAR. Som inte förnekar den som kablas ut över världen, men som vill visa att kriget, vålden och instabiliteten inte är den enda verkligheten i CAR. Och att man faktiskt kan resa dit utan att riskera liv och lem.

(Kontakta mig gärna om du planerar en resa till CAR och vill bolla lite tankar. Enklast genom att skriva en kommentar på inlägget.)

IF

Fotboll i kvällssol i Gamboula. Verkligen inte bara elände.

Här är ett tidigare inlägg där jag skrivit om detta: Kannibalhistorien från mitt nuvarande perspektiv och ett försök att bättra på bilden av CAR

Mina flätor och Cultural Appropriation

Inbakade flätor löshår

Lycklig över min nya tillfälliga hairstyle googlar jag på “inbakade flätor vita kvinnor” för att hitta tips på andra modeller att göra i framtiden – och blir förvånad över att hitta flera blogginlägg som handlar om att vita kvinnor över huvud taget inte bör skaffa sådana här frisyrer!

Vad det handlar om är någonting som kallas Cultural Appropriation (CA) eller “kulturellt beslagtagande”. Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig hört uttrycket förut, men jag har nu läst mig till att det innebär att någon som tillhör en majoritetskultur “lånar” kulturella uttryck som exempelvis mode, dans, språk eller religiösa symboler från en (förtryckt) minoritetskultur. Det kan ju låta som något fint, att man intresserar sig för denna minoritetskultur, men resultatet kan tyvärr bli det motsatta, då de lånade kulturella uttrycken dräneras på sitt ursprungliga kulturella värde och i sin urvattnade form istället blir en del av majoritetskulturen.

(Här kan man läsa ett blogginlägg som bättre förklarar fenomenet, här finns en annan blogg som förklarar varför det är ett problem.)

Cultural Appropriation är ett omdebatterat uttryck, lite på samma sätt som feminism tycker jag det verkar som. Det finns de som tycker att det belyser viktiga strukturer i samhället, och det finns de som tycker att det är ett ämne som inte ens är värt att ta upp, eftersom det inte är ett “riktigt” problem. Jag tänkte dock inte gå in på just detta mer, utan känner istället att jag på något sätt vill försvara mig och mina flätor. För även om jag aldrig hört om CA förut, så trycker detta på en liten öm punkt någonstans på insidan. Jag har nästan impulsivt känt det ibland, det där att det nästan är lite fult att jag som vit vill kalla mig afrikan. Som att jag klampar in på ett för mig förbjudet område när jag gör det. För jag är ju vit. Jag tillhör den mest privilegierade klicken i världen. Kan jag inte nöja mig med det? Måste jag dessutom göra en annan del av världen till min? Vem är jag att över huvud taget blogga och ge mig själv tolkningsföreträde i ett ämne som borde tillhöra de ursprungliga afrikanerna?

Eller. Vad? Hur ska man tänka?

Så här är det för mig: Mina flätor är inte bara en snygg grej. Det är också någon sorts statement, en identitetsmarkering. Ett sätt att för en liten stund låta min afrikanska identitet synas också på utsidan. Att få chans att känna lite lite tillhörighet till detta som är mitt men ändå inte, som när en av de afrikanska tjejerna i Theos skola kom fram igår morse och sa: “du och jag har samma frisyr!”.

Afrika för mig är inte bara ett gäng kulturella uttryck som jag gillar och har gjort till mina egna. Afrika, och för att vara mer specifik: centrala Afrika, är en stor del av mitt liv och min identitet. Och när jag flätar håret i inbakade flätor eller sätter på mig en pagne (en sarong, typ) är det inte för att jag vill stjäla det gottigaste ur en främmande kultur. Jag gör det för att jag så innerligt gärna vill få känna att även jag till viss del tillhör denna kultur. Mitt utseende till trots.

Jag är väl medveten om att rasism mot svarta är ett oändligt mycket större problem än detta att en vit person känner sig lite utanför i sällskap med svarta vänner. Och jag ska inte be om att få kalla mig rasifierad trots att jag ibland uppenbart behandlas annorlunda utifrån att jag i sammanhanget har “fel” hudfärg. Men lika självklart som jag tycker att det är att en svart person ska kunna kalla sig svensk om hen känner sig svensk, lika självklart borde jag få kunna kalla mig halvt centralafrikan. Och göra inbakade flätor utan att riskera att bli beskylld för att ägna mig åt Cultural Appropriation.

(Här finns en länk till ett senare inlägg kring detta med att vara vit och förhålla sig till rasistiska strukturer.)

“Awali asala baba”

En tillfälle när kvinnor (och män) i CAR kan retas med varandra är ifall någon asala baba. Att sala baba betyder ungefär att vara fåfäng, även om jag uppfattar uttrycket som lite mer lättsamt på sango. Eller åtminstone lite mer frekvent använt än ordet fåfänga. Det har i vilket fall som helst samma dubbla innebörd som på svenska. Det är helt ok att vara lite fåfäng, men går det överstyr kan man få många sneda blickar av människor som anser att man är ytlig och självcentrerad och-allt-vad-det-är.

Idag har jag ägnat mig åt att sala baba och har tillbringat ungefär tre timmar på en hårsalong, med följande resultat:

Hårsalong

Håret

 

Tillsammans med pedikyren (läs: nagellackmålningen) jag fick på Baba Salao-torget i Berberati känner jag mig rätt fin och fixad inför återresan till Sverige.

Nagellack 2Så varför berättar jag detta, mitt bland inlägg om konflikt och flyktingar och allt sådant? Jo, för att ni ska förstå att vardagen fortgår även i CAR, trots allt som hänt och fortfarande händer. Håret har jag nu visserligen fått fixat i Kamerun, men i sällskap med en centralafrikansk kvinna som i all hast fick flytta hit tillsammans med sin man förra året när Fateb, den teologiska fakulteten i Bangui där han studerade, såg sig tvungna att (tillfälligt) använda Yaounde som studieort. Så även om konflikten är ständigt närvarande, ibland endast i samtal, ibland rent fysiskt, fortsätter ändå också andra aspekter av livet. Och kvinnor fortsätter att reta varandra för att sala baba. Det måste vi komma ihåg, och låta människor fortsätta vara människor, istället för att reduceras till att bli offer. Kanske är det också det som är tanken med filmer som den jag skrev om härom dagen. Tack för era kommentarer där, de fick mig att tänka lite längre.

Hårflätning Lolo

Hårflätning pågick även på flera håll i flyktinglägret i Lolo som jag besökte igår. Den här kvinnan får småsmåsmå inbakade flätor i hela håret. Hennes hårbotten svider och spänner nog ännu mer än vad min gör just nu. Men en variant av uttrycket “ska man vara fin får man lida pin” finns på sango också, och förmodligen även på fulata som den här kvinnan talar.

Når vårt medlidande inte längre än till våra likar?

Jag flyttar fokus från CAR en liten stund. Här finns en video som dök upp i mitt facebookflöde nu på morgonen. Det är ett försök av Save the Children att ta konflikten i Syrien lite närmare potentiella västerländska givare. På en och en halv minut får man följa en vit amerikansk eller europeisk tjej från hennes nioårsdag, då allt är frid och fröjd, till hennes tioårsdag då ett krig har slitit sönder hela hennes vardag. Slutbudskapet är “att det inte händer här, betyder inte att det inte händer.”

Jag har tidigare sett en liknande film om barn i London som måste fly till Afrika på grund av krig och blir illa behandlade där. Och varje gång gör dessa filmer mig lika arg, och förvånad. För jag vet inte hur det är med er, men jag kan ärligt talat inte förstå varför vi skulle få mer medlidande, eller ha lättare att ta in allvaret i en situation, bara för att den speglas utifrån någon som har vitt skinn och en livsstil som liknar vår.

Är det svårt att ta in att syriska eller nigerianska barn lider i krig bara för att de inte ser ut som vi? Eller vad är det egentligen frågan om? Vad säger ni?

Safari i Mörkrets hjärta?

Jag fick en fråga idag om hur vi ser på att driva ett safariföretag i centrala Afrika i förhållande till Joseph Conrad. Först hörde jag fel, tänkte på Joseph Kony och började prata om LRA. Men personen som ställt frågan insisterade: Nej, han menade Joseph Conrad och Mörkrets hjärta. Den vite mannen som bygger upp sitt eget lilla imperium långt ute i bushen. Hur ser vi på verksamhet i förhållande till den berättelsen?

Och jag blev lite ställd. Jag har inte fått frågan så rakt ut förut. Människor kan ifrågasätta jakten, gör de det brukar jag ha ett svar att ge. Men detta med Mörkrets hjärta snuddar vid något annat, detta med den Vite Mannen i Afrika. Det är något som tidvis snurrat i mitt huvud, men som jag inte riktigt rett ut ens för mig själv: Det där med vad vi egentligen har för moralisk rätt att komma in som utlänningar och bygga vidare på en tradition som har så mycket i bagaget av rasism och nedvärderande föreställningar, av våld och rodrift.

Mitt svar på frågan blev att jag ändå tror vi har lyckats gå vidare från “Mörkrets hjärta” och “Out of Africa”-tiden. Att vi som vita fortfarande visserligen är annorlunda, men att det blir en annan sak när vi är uppvuxna i landet och talar språket flytande och verkligen jobbar för att inte skapa den där “Out of Africa”- bilden. Men att det samtidigt är svårt för när man jobbar med safaris så säljer man ju just, i viss mån, drömmen om det gamla Afrika.

Vad jag också hade velat svara är detta, att det fortfarande finns en massa koder i relationer mellan vita och svarta i CAR, som verkar härstamma från kolonialtiden, och att jag och vi medvetet gjort och gör mycket för att försöka komma ifrån dessa koder, detta bagage från en annan tid. Jag hade velat berätta om alla gånger jag har fått säga till personer som vi vill anställa att verkligen läsa igenom sina kontrakt innan de skriver på dem, för att veta vad de förbinder sig till. Jag hade velat berätta om Jonas, servitören, som blivit upplärd av en gammal belgisk baron och som inte vågade ta några egna initiativ över huvud taget, men som visade sin stora potential som arbetsledare när vi gav honom fria händer och ansvar. Jag hade velat berätta om den vite guiden som inte klarade av att arbeta med våra spårare för de lyssnade inte på honom när han tog till sin invanda roll från sin tidigare arbetsplats och nästintill skrek ut order.

Jag vill inte säga att vi är så fantastiskt duktiga och har skapat en arbetsplats helt utan något arv från kolonialtidens rasism och uppfattning om den vita rasens överlägsenhet. Självklart finns det problem även hos oss. Men vi har jobbat med det, och gör det kontinuerligt. Och jag vill tänka att det bästa vi kan göra för att mota bort resterna av den koloniala rasismen i “Mörkrets hjärta” är att attackera den inifrån.

Afrofobi och diskriminering på grund av hudfärg är faktiskt ett problem i Sverige

Efter gårdagens inlägg har jag letat runt lite efter information om diskriminering på grund av hudfärg eller ras i Sverige. Att det är ett ämne som är aktuellt var jag redan medveten om, och jag har länge tänkt skriva något om hudfärg och identitet och om begreppet rasifiering som hörts allt oftare på senaste tiden. Det har dock ännu inte blivit någon konkret text eftersom det är ett svårt ämne som jag inte bara vill kasta mig ut i hur som helst.

Vad jag läst i flera artiklar idag, som jag faktiskt blev lite förvånad över, är att diskriminering på grund av hudfärg är ett växande problem i Sverige. Att det existerade visste jag, men jag hade nog trott att det blev mindre. Men enligt en alldeles dagsfärsk artikel på SVT:s hemsida är det faktiskt så att hatbrotten mot afrosvenskar ökar, samtidigt som hatbrott mot andra grupper minskar.

I en artikel i Dagens Arena från maj 2014 läser jag att begreppet ras helt togs bort ur svensk lagstiftning och officiella dokument år 2011. Tanken med detta var säkert att signalera att Sverige är ett land där ras inte ska spela någon som helst roll. Och jag kan tycka att det är en god tanke. Genom att tänka på vårt språkbruk och undvika att prata “vi och dem” kanske vi faktiskt kan minska problemet.

Men tyvärr är det inte så enkelt. Ras spelar roll i Sverige idag, och genom att ta bort ordet ras ur lagstiftningen, menar Afrosvenskarnas riksförbund, tar man också bort möjligheten att prata om de svårigheter som afrosvenskar möter i sin vardag.

Inför riksdagsvalet 2014 publicerade Afrosvenskarnas riskförbund en agenda med 15 krav på saker som bör göras för att komma tillrätta med problemet med diskriminering av svarta, eller afrofobi. Och även om jag inte håller med om precis allt så känner jag att det här är viktigt! Det handlar om mycket mer än den där fåniga diskussionen om huruvida man ska kunna säga negerbollar eller inte. Det handlar om strukturella problem som vi alla på något sätt är en del av och som vi måste arbeta för att bryta ner.

Ogästvänliga Örebro

Innan ni läser detta vill jag börja med att säga att jag är väl medveten om att jag bara känner till den ena sidan av historien jag ska berätta. Jag gör inte anspråk på att presentera en objektiv bild av situationen. Detta är mina tankar kring en specifik händelse, som kanske är unik (jag hoppas det!) men som sätter ljus på något viktigt.
     Då så. Då vet ni var ni har mig.

Som kanske framgått av tidigare bloggposter bor vi, när vi är i Sverige, i Örebro. Det är en trevlig stad, som växer och aktivt arbetar med att utvecklas och bli mer attraktiv för boende, för företag och studenter. För några veckor sedan hörde jag ett program på lokalradion om hur man ville bygga nya, fina hus längs Svartån, som rinner genom centrum, för att kunna erbjuda bostäder till inflyttande människor från de övre samhällsskikten. Örebro vill locka kunskap och kompetens, och för att göra det framhåller man gärna sådant där som man är lite extra stolt över: det rika kulturlivet, den spännande, långa historien (stan fyller ju faktiskt 750 år i år!), närheten till naturen och det nybyggda campus för läkarstudenter vid Universitetssjukhuset.

Men de senaste dagarna har en annan sida av Örebro trätt fram för mig, och jag har förstått att det är skillnad på människor och människor, och att det inte är alla som ska lockas att flytta hit till staden vid Hjälmaren.

Familjen som sedan en dryg vecka hyr två rum hemma hos oss kom hit till Örebro i början av januari, hitbjudna av en vän. Mamman hade då redan bott på en annan ort i Sverige i drygt ett år, medan de båda pojkarna var alldeles nyanlända från sitt hemland i centrala Afrika. Tyvärr visade det sig att den här vännen inte var en så väldigt bra vän, för hans löften om att hjälpa till att ordna bostad i Örebro infriades aldrig, och bara några dagar efter att familjen anlänt till staden, flyttade han härifrån. Det blev alltså lite struligt med bostad, milt uttryckt.

Fallet hamnade hos socialen, som lät förstå att de verkligen inte kunde hjälpa till med något sådant här, eftersom det var mammans eget fel att hon lämnat sin tidigare bostadsort utan att veta säkert om hon hade boende i Örebro. Vilket förvisso var sant, på sätt och vis, men det visste ju redan mamman, och hon hade redan ångrat gruvligt att hon över huvud taget flyttat hit. Det var det ingen som behövde påpeka för henne.

På sin höjd kunde socialen erbjuda boende två nätter åt gången på ett vandrarhem, men varannan dag var familjen alltså tvungna att ta med allt sitt pick och pack, lämna vandrarhemmet och bege sig till socialkontoret, bara för att få sitta och svara på frågor om varför de ännu inte lyckats hitta en egen bostad, och sedan få ytterligare två nätter på vandrarhemmet. Allt detta medan mamman skulle försöka plugga, eftersom hon kommit in på en utbildning i Örebro, och pojkarna inte önskade något hellre än att få börja skolan.

Vid mötena med socialen fick mamman gång på gång förklarat för sig att det var hennes eget fel att hon nu inte hade någonstans att bo, och att det faktiskt är olagligt i Sverige att bo på gatan när man har barn. När hon precis flyttat in hos mig frågade hon sedan flera gånger om det var så att socialen kunde ta barnen ifrån henne på grund av det som hänt. Att man vållat en mamma, som kämpat för att få sina barn till Sverige och äntligen återförenats med dem, en sådan oro är för mig helt oförståeligt. Det var ju uppenbart att hon inte ville “bo på gatan” med dem, utan sökte lägenhet med ljus och lykta!

Sedan löste det sig alltså med boende, och vi skrev hyreskontrakt på ett halvår till att börja med. Allt gott, tänkte jag. Men se där hade jag fel. För myndigheterna här i Örebro (och här handlar det dels om socialen, dels om arbetsförmedlingen, som har ansvaret för nyanlända under de första två åren) som varit engagerade i familjen, hade “hjälpt till” på sitt sätt genom att hjälpa mamman att söka lägenheter på alla möjliga orter i Sverige. Och detta trots att hon påbörjat en utbildning här som inte finns på andra orter men som ger goda möjligheter till arbete. Och nu har det dykt upp en ledig lägenhet, långt från Örebro. Och då tycker arbetsförmedlingen att det är bättre att avbryta utbildningen och flytta härifrån. Detta motiverade de på följande sätt:
“Du ska veta att det är väldigt svårt att hitta bostad och arbete i Örebro. Det finns många, även sådana som är mycket mer välutbildade än du, som letat i många år utan att hitta något alls.”

Om ni nu tycker att det här känns som ett ok förfarande, så vill jag att vi vänder lite på perspektivet. Tänk er istället att en vit man flyttat till Sverige med sina två tonårspojkar. Han har en bra utbildning i hemlandet och har arbetat inom läkemedelsindustrin (precis som mamman i familjen som bor här). Han har ännu inte lärt sig flytande svenska men pratar bra engelska (precis som mamman), och det spelar ju inte så stor roll för nästan alla svenskar kan engelska. (Eller hur?) Nu är han i Örebro, har kommit in på en utbildning efter vilken han har rätt så stor chans att få jobb. Men det strular med boende. Och tänk er nu att denne man varannan morgon får släpa alla sina väskor bort från vandrarhemmet där han fått bo på nåder, och sedan tillbaka på eftermiddagen, och hela tiden måste försvara varför han inte hittat någon lägenhet än. Tänk vidare att socialen påpekar för honom att det faktiskt inte är lagligt i Sverige att leva som han gör.

Sedan skaffar han ett boende och har därmed ordnat sin tillvaro. Men då dyker ett erbjudande om en lägenhet på en annan ort upp, varpå mannen får höra att det är bäst att han flyttar, för han har ändå mycket små chanser att hitta boende och arbete i Örebro.

Känns det troligt att en vit man skulle behandlas på det sättet? Jag tycker inte det. Istället får jag intrycket av att Örebro gärna blir av med en kvinna som de inte tror kommer att kunna bidra med något till Örebro i framtiden. Bättre alltså att skicka henne någon annan stans, så får detta “annanstans” lösa integrationsproblemet.

Jag skrev i början att jag bara känner till den ena sidan i den här historien. Därför vill jag avsluta med ett par öppna frågor till den andra sidan, närmare bestämt till Örebro kommun och mer specifikt till socialtjänsten och arbetsförmedlingen:
– Varför ska en person som har boende och en pågående utbildning uppmuntras att lämna Örebro mitt i en termin?
– Är vissa människor mer välkomna än andra till Örebro? Vad är det i så fall som definierar vem som är välkommen och inte? Inkomst? Klass? Eller (ärligt nu!) hudfärg och etnisk tillhörighet?
– Behöver Örebro bli bättre på integration? Vad kan vi göra för att lyckas med det?

Har afrikanerna sig själva att skylla för ebola?

Jag måste tipsa om en bra artikel som finns på IRIN news. Den har rubriken Ebola – is culture the real killer?  (Ebola – är det i själva verket kulturen som dödar?) och handlar om hur spridningen av ebola ofta skylls på lokala kulturella sedvänjor, som att människor äter kött från fladdermöss och att man måste röra vid den döda på en begravning.

Förklaringar av den här typen – att det är den afrikanska kulturen som gör att sådana här smittor uppkommer och sprids – kan lätt skapa en känsla av hopplöshet. För hur ska vi kunna stoppa smittan om vi först behöver ändra på en hel kultur? Och är det ens rätt att förändra en kultur?

Artikelförfattaren menar dock att problemen med ebola inte alls grundar sig i dåliga sedvänjor. De drabbade är oftast (så klart!) mycket villiga att förändra sitt beteende om det kan stoppa smittspridningen. Men problemet är att de får alldeles för lite information, och alldeles för lite hjälp. Om en människa har dött i ebola och det inte finns något begravningsteam med adekvat skyddsutrustning som kan ta hand om kroppen, vad gör man då? Till slut måste man ju göra något själv åt situationen, även om det innebär att man utsätter sig för risken att bli smittad.

Och tänk dig att ditt eget barn insjuknar, och du vet att du själv utsätter dig för en enorm risk om du tar hand om barnet, men det finns ingen annan som kan göra det för alla ebolakliniker är redan fullbelagda. Att mammor då ändå försöker vårda sina barn är knappast ett tecken på dåliga kulturella sedvänjor. Snarare är det något djupt mänskligt!

Och så detta med fladdermöss och bushmeat. Visst är det så att smittan högst sannolikt kommer från de fladdermöss som kallas fruit bats. Men det finns många olika typer av kött och annan mat som kan innehålla farlig smitta. Det handlar mer om otur, och kanske bristande kontroller, än om kulturella problem. Dessutom är det troligt att det nuvarande ebolautbrottet började med att en liten pojke lekte i ett ihåligt träd där fladdermöss också brukade hålla till, och på så vis kom i kontakt med smittan. Att barn leker på ställen där de kan komma i kontakt med bakterier och virus är knappast heller ett kulturellt problem, utan något som förekommer över hela världen.

Alltså, som jag skrivit tidigare: För att bekämpa ebola måste vi kunna se bortom alla underliga föreställningar som finns om orsakerna till smittspridning. Vad som behövs, och vad som efterfrågas även hos de drabbade, är kunskap och resurser. Då kommer de där “kulturella” problemen att lösas automatiskt.