De finns! De afrikanska barnboksförfattarna existerar!

För några veckor sedan skrev jag om hur svårt jag hade haft att hitta afrikansk barnlitteratur. Jag fick lite tips från läsare (tack så mycket!) men kände ändå fortfarande att det här är väldigt begränsat. Texter jag hittade handlade mest om hur lite afrikansk barnlitteratur det finns och hur många afrikanska barn som därmed inte får möjlighet att känna sig representerade i litteraturen.

Sen gick jag till biblioteket. Och jag kände det lite som att ha hittat den hemliga porten till ett nytt rike. Nej, det finns fortfarande inte jättemånga afrikanska barnboksförfattare. Men de finns, och de är engagerade för att de afrikanska barnböckerna ska bli fler.

Jag kom därifrån med en liten lapp med anteckningar:

Och så börjar jag leta runt med dessa som hjälp. Och där finns de ju! Här ligger en lista med porträtt av 12 afrikanska barnboksförfattare. Och där är en skrift om just afrikansk barnlitteratur som man kan beställa hem. Jippi! Det här arbetet har bara börjat…

Fredens trummor av Meshak Asare

I mars var uppgiften i bokutmaningen att läsa en spänningsroman. Eftersom jag hade fått tips om den ghananske författaren Meshak Asare (som man kan läsa mer om här) så valde jag en av hans böcker: Fredens trummor. Till skillnad från den förra boken jag läste finns denna på svenska, översatt av Peter Törnqvist. Den finns att låna på biblioteket i Örebro, och förhoppningsvis också på en del andra bibliotek i Sverige.

Som barn saknade Meshak Asare barnböcker som handlade om barn som var som han själv. Idag har han skrivit och illustrerat över 15 barnböcker, vilket blivit hans bidrag till att öka mångfalden inom barnlitteraturen.

I fredens trummor får vi träffa de två pojkarna Meliga och Billa, som bor i varsin by, på varsin sida av en bäck och ett vattenhål. Invånarna i byarna har varit i krig så länge någon kan minnas, men när Meliga och Billa träffas blir de vänner. För att inte råka illa ut måste de smyga med sin vänskap. Därför ses de bara ute i markerna medan de vaktar sina getter. Så en dag dyker en främling upp. Han tillverkar varsin trumma åt pojkarna, och tar med dem till en hemlig grotta en bit utanför byarna. Men den som spelar trumma kan ju inte smyga med det, och byarna ligger så nära varandra att trumslagen hörs från den ena till den andra…

Den här berättelsen om konflikt och vänskap känns passande till barn på ungefär 6-10 år. Trots att det är många spänningsmoment genom hela berättelsen är berättartempot lugnt. Kanske lite för lugnt för många barn idag som är vana vid att saker ska ske snabbt. Detta, i kombination med att en del miljöbeskrivningar och saker som händer i berättelsen kan vara svåra att förstå för ett svenskt barn skulle jag säga att boken passar allra bäst som högläsning. Jag har själv inte läst boken för mina barn, som är sex och åtta år, men om (när) jag gör det kommer det nog att leda till en del samtal kring vad berättelsen egentligen handlar om.

(OBS! Föräldrar till känsliga barn kan nog rekommenderas att läsa igenom texten en gång innan ni läser den högt. Det förekommer vissa detaljer, framför allt en häst som brinner upp, som kan kännas lite väl närgångna.)

Asares illustrationer är svartvita och ganska mörka. Det jag framför allt fastnar för här är karaktärernas uttrycksfulla ansikten. Jag tycker om dem, men tror samtidigt att bilder i färg hade kunnat få berättelsen att komma lite närmare.

För den som är intresserad av afrikansk barnlitteratur är det här en bok jag verkligen skulle rekommendera. Och även den som inte specifikt intresserar sig för Afrika kan läsa den här boken med god behållning.

(Här finns en lista över alla böcker jag läst 2017.)

Tikki of the Game Park – starten på min litteraturutmaning 2017

I början av januari dök en utmaning upp på Instagram som handlade om att läsa en barn- eller ungdomsbok på ett specifikt tema varje månad under 2017. Jag hakade på så klart. Och för att göra det lite mer spännande bestämde jag mig för att ge mig själv ännu lite mer riktlinjer. Förutom att följa månadens specifika tema ska böckerna jag väljer ha någon sorts koppling till Afrika.

Jag är medveten om att det är mars och att detta startade i januari. Men bättre sent än aldrig säger jag, och presenterar härmed min januaribok:

Tikki of the Game Park, av Z D Phiri.

 

I boken, som är skriven på engelska och passar till åldrarna ca 6-9 år, får vi följa pojken Tikki som lever i en park någonstans i södra Afrika. Hans pappa arbetar som parkvakt och han själv tillbringar det mesta av sina dagar med att undersöka parken på egen hand och råkar ut för det ena äventyret efter det andra.

Boken är ganska kort, 56 sidor, uppdelade på fem mer eller mindre fristående kapitel, som vart och ett är en egen liten historia i sig. Nicci Page har illustrerat med svartvita teckningar som finns på ungefär vartannat uppslag. Språket är enkelt och berättelserna är spännande och passar för högläsning. (Synd bara att mina barn ännu inte kan så mycket engelska att de hänger med.)

Jag ska erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om författaren, Z David Phiri. Han är inte heller lätt att hitta information om, men av bokens baksidestext framgår att han är född 1939, och att han, förutom att han skrivit böcker, har varit forskare och lärare på University of Malawi. Nu bor han i Sydafrika, men vilken nationalitet han har och var han egentligen är född har jag inte kunnat hitta information om. Upplys mig gärna, den som vet!

Tikki of the Game Park är välskriven och spännande, och känns genuin i sina beskrivningar av den afrikanska bushen och en pojkes äventyr där. Men jag blir nog ändå mest entusiastisk just över att det är en bok som är skriven i Afrika, om Afrika. De små berättelserna i sig är rätt vanliga äventyrsskildringar utan så mycket djup, och när jag läst ut den lämnar boken mig ganska oberörd. Jag hade jag gärna sett lite mer konflikt och utveckling. Det finns potential till detta, med Tikkis mamma som är orolig över att han ska springa runt på egen hand bland vilda djur. Med all rätt, i vissa fall. Men det hettar aldrig riktigt till, som det hade kunnat göra, och det gör att berättelsen känns lite platt.

Sammanfattningsvis är jag ändå glad att ha läst den här boken, och letar nu vidare efter mer barnlitteratur med Afrika-anknytning.

(Här finns en lista över alla böcker jag läst i år.)