Första delen av resan avklarad – etappmål Yaounde

Vi är framme i Yaounde i Kamerun, det är mitt i natten men jag slumrade lite på flyget så nu är jag rätt pigg och passar på att skriva några rader. Resan har gått bra, även om det där med att flyga flygplan totalt har förlorat det skimmer av spänning som fanns runt det hela när man var barn. Nu är det bara segt. Vi satt och pratade på vägen om andra sätt att resa, om att bila genom Sahara eller att ta sjövägen, ner längs Afrikas västkust. Och vi pratade om att man skulle göra en resa genom Afrika från missionsstation till missionsstation. Vad mycket historier man skulle få höra!

BlombukettVäl framme i Yaounde välkomnades jag, liksom alla andra kvinnor, med en blombukett. “Eeh, varför då?” måste mina ögon ha frågat, och den långa killen vid flygplansutgången förklarade: “Det är internationella kvinnodagen.” Aha.

Sedan satte kameleontprocessen igång. Så här när jag kommer till ett sammanhang jag känner till är den mycket snabb. Observationsfasen varar max några sekunder, och sen byter jag färg. Om man kan säga så. Eller går in i min centralafrikanska personlighet. Förändrar mimik och sätt att röra mig, inte mycket men likväl. Tilltalar äldre kvinnor “mama” som om jag aldrig tilltalat äldre kvinnor på något annat sätt. Och blir påtagligt mer social med människor jag inte känner, eller bara är ytligt bekant med. I taxin på väg från flygplatsen hinner jag och taxichauffören både gå igenom gemensamma bekanta, diskutera konflikten i CAR och prata om hur Boko Haram ska stoppas från vidare attacker i Kamerun.

Och så sitter jag nu på sängen på gästhuset i Yaounde, hör dunkande musik lite på avstånd och känner luften, fuktig och sval, mot huden. Och det är nog faktiskt dags att sova, så jag säger godnatt och avslutar med en länk till en artikel i Smålandstidningen om mitt trevliga resesällskap.

Kameleont

Jag verkar ha en tendens att smälta in i min omgivning. Att ge sken av att vara hemma. Det händer rätt ofta att folk stoppar mig för att fråga om vägen, även på ställen där jag är så mycket turist man kan bli och inte har en aning om var den-eller-den platsen ligger. Och det händer titt som tätt att människor, när jag befinner mig utanför Sveriges gränser, tilltalar mig på det lokala språket och tar för givet att jag förstår det. Som nu senast i den delade taxin på väg från flygplatsen i Tel Aviv i torsdags. Jag hade pratat engelska med busschauffören innan vi åkte men det hade inte alla medpassagerare hört, och plötsligt börjar de prata med mig på hebreiska och ser förvånade ut när jag lite förvirrat svarar att “I’m sorry, I only speak english.”

Ok, kanske ni säger, men det kan ju faktiskt också vara så att man frågar mig om vägen för att jag helt enkelt ser snäll ut. Och det är väl inte jättekonstigt att människor tror att jag talar deras språk om jag befinner mig i deras land? Nej, självklart inte. Men jag vill nog ändå hävda att den här egenskapen att smälta in har något att göra med min uppväxt som en så kallad global nomad*.

När man under sin uppväxt flyttar mellan olika kulturer blir man rätt duktig på att kolla in och ta efter människor i sin omgivning. Man blir lite som en kameleont. Som barn och tonåring vill de flesta helst inte vara annorlunda, så att kunna smälta in blir en viktig egenskap. Lever man hela tiden i en och samma kultur har man snart lärt sig att smälta in, och kan därefter långsamt börja utveckla sin egen identitet i förhållande till omgivningen. Men byter man sammanhang får man liksom börja om från början med processen att först smälta in. Och byter man flera gånger får man börja om igen och igen, och blir till slut väldigt duktig på detta, medan man kanske får problem med sin egen identitet.

För egen del har jag inte några problem med identiteten, även om jag som tonåring och ung vuxen funderade väldigt mycket över vem just jag var, i förhållande till mina två hemländer. Däremot tror jag att den här smälta-in-strategin liksom har satt sig i ryggmärgen på mig. När jag kommer till ett nytt sammanhang sätter min hjärna nästan omedvetet igång med att skanna av kroppsspråk, sociala koder, klädkoder och sättet att tala hos människor i omgivningen. Under de första timmarna eller dygnen kan jag nästan känna mig lite bortkopplad från verkligheten, jag blir störd av att jag har så dålig koll på vad som gäller och ägnar stor del av min energi åt att observera, för att sedan som en kameleont långsamt “byta färg”.

Det här innebär inte att jag gör våld på mig själv. Jag går inte så långt för att smälta in att jag ändrar på min personlighet. Inte heller handlar det om att “klä ut sig” med hjälp av yttre attribut. Vad jag tror att det framför allt handlar om är de halvt omedvetna icke-verbala signaler som man sänder ut till sin omgivning genom röstläge, gester, sättet att gå… Jag kan inte förklara på vilket sätt jag beter mig annorlunda när jag kommer till ett nytt sammanhang. Jag är bara tämligen säker på att jag gör det.

Hur är det för er? Ni som också är globala nomader (alltså har vuxit upp i flera olika kulturer), känner ni igen er? Och ni som inte är globala nomader, kan ni också känna er som kameleonter i nya sammanhang?

Complet pagne
Nya kläder på min åttaårsdag. Det här är på gränsen till utklädnad. Men de där icke-verbala signalerna som jag försökt beskriva fastnar inte på bild. 

*Uttrycket “global nomad” används för att beskriva sådana som, liksom jag, har vuxit upp i flera olika kulturer. På engelska pratar man om Third Culture Kid. Ett Third Culture Kid, eller TCK, är någon som “har tillbringat en väsentlig del av sin uppväxt i en annan kultur än sina föräldrars. En TCK bygger relationer till flera kulturer, men känner sig inte fullständigt hemma i någon av dem.” (fritt översatt citat från Ruth van Reken)

Hyresgäster nästan hemifrån

Jag har fått hyresgäster, inneboende hyresgäster. Det är en familj från ett land nära CAR, en mamma och två pojkar, som vi, bara sisådär 7-8 år äldre. (Och de har uppehållstillstånd så ni behöver inte oroa er för att jag lägger ut någon känslig information här.)

Och jag måste säga att jag trivs mycket bra med situationen. Faktum är att jag ibland har gått och önskat lite att något sådant här ska hända, att vi ska hitta några trevliga människor att dela vårt hem med under alla de långa veckor då Erik är borta och jag travar runt här ensam med två barn. Inte för att det är något fel på barnen, men att bara ha dem och ingen annan till sällskap under många långa kvällar kan faktiskt bli rätt så långtråkigt ibland. Och ansträngande. Så man kan kalla det här för en riktig win-win situation. Mina hyresgäster fick någonstans att bo, och jag och pojkarna fick lite välbehövligt vardagssällskap.

Men lite förvirrande är det att konfronteras med sina afrikanska sidor på hemmaplan. I CAR är det ju jag som alltid är annorlunda, hur afrikansk jag än känner mig, och jag jobbar hela tiden, medvetet eller omedvetet på att försöka bevisa att jag faktiskt inte är så mycket av en främling som jag kanske ser ut. Det afrikanska blir ett ideal i de sammanhangen. Jag anpassar språk, gester, kläder för att sticka ut så lite som möjligt.

Men nu är det svenska ideal. Nu är det jag som hör till majoritetsbefolkningen, och mina gäster som försöker att uppnå det som jag redan har. De frågar om ord och uttryck på svenska, undrar över hur de förväntas bete sig i vissa situationer, och det bästa jag kan göra för att underlätta för dem är att vara så svensk som möjligt. Att inte ge efter för mina djupt rotade reflexer att anpassa mig efter dem.

Det blir lite uppochnedvända världen för mig. Det kan nog bli en nyttig erfarenhet.

En toppen-eftermiddag och en revidering av min Afrikabild

Vilken dag vi haft! Efter ett snabbt men givande besök på EEC-kyrkans huvudkontor tog en kollega, Dorcil, som jag arbetat en del med i Mbomo den senaste veckan och som nu är i Brazzaville för två veckors ledighet, med oss på en privatguidning genom stan i sin bil. Han bjöd på lunch på ett café i centrum som såg ut som en större kopia av Grand Café i Bangui (Banguis största och flottaste café, för er som inte vet). Sedan körde vi runt och tittade på olika sevärdheter, köpte skor åt Axel på marknaden i Poto poto, var nere vid hamnen, och hälsade på en snabbis hos en av Dorcils systrar för att se hennes nyfödde pojke. Dagen avslutades med att vi åkte hem till honom en sväng och tog med hans fru och ettåriga dotter på en fantastisk restaurang i ett parkområde med pool och lekpark i utkanten av stan. Foton kommer.

Jag skrev för några veckor sedan om att jag tror att jag skulle känna mig hemma med människor från den afrikanska medelklassen. Och jag inser, när jag sitter där och pratar med Dorcil och Prunelle, samtidigt som jag njuter av en vällagad grillad fisk medan kvällsbelysningen glittrar i poolvattnet, att det här som jag sett idag är ett Afrika som jag aldrig riktigt tidigare upplevt. Jag har varit föremål för en otroligt stor gästfrihet i CAR, och verkligen fått känna att människor bjuder på både sin tid och sina tillgångar, men ärligt talat kan jag inte tänka mig att någon av alla de jag känner där, och i synnerhet inte en jämnårig som Dorcil, skulle kunna köra runt mig i timmar i sin egen bil och bjuda mig på restaurang två gånger utan att blinka, och utan att acceptera att jag betalar i alla fall en del av kalaset.

Och i bilen på vägen hem, när vi pratar om standarden på husen i Brazzaville, och Dorcil säger att de flesta hushåll i stan, och även i många andra städer i Kongo, har ett kök med en gasspis, då blir det ännu mer tydligt hur fattigt faktiskt CAR är, där majoriteten människor till och med i huvudstaden fortfarande lagar mat över öppen eld. Och jag förstår än mer att den bild jag haft av Afrika hittills, är en bild av ett väldigt fattigt Afrika. Fram till idag har jag haft någon vag (och inte särskilt genomtänkt) föreställning om att människor som Dorcil hör till undantagen på den här kontinenten. Ikväll förstår jag att det nog snarare är CAR som är ett undantag. Och på något sätt känns det lite hoppfullt. Att sätta upp svensk standard på exempelvis utbildning och sjukvård som ett mål för CAR känns övermäktigt. Men tänker man istället Kongo-standard, kan man ana potentialen till utveckling även i ett av världens absolut fattigaste länder, Centralafrikanska Republiken.

Bokläsning

Igår blev en rätt så lugn dag. Vi hade räknat med att det skulle vara en vanlig arbetsdag, men det var tydligen bestämt på nationell nivå att klämdagen skulle vara en ledig dag. Inga undantag.

Det blev lite oväntat stiltje. Eftersom Theo och Axel var lite krassliga tillbringade jag största delen av dagen hemma i huset med dem. Vi bakade banankaka på några av våra nästan övermogna bananer, och sen åt vi upp alltihop. Sedan fastnade jag lite i boken som jag håller på och läser. Americanah av nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie. Jag tycker om att läsa böcker om Afrika, av afrikaner. Ibland fantiserar jag om att kunna dela dessa läsupplevelser med mina bästa vänner i CAR. Jag tänker mig att samtalen om böckerna skulle bli annorlunda än när jag pratar med svenska vänner, man ser så olika saker. Och jag känner mig rik som själv har båda perspektiven. (Även om mitt afrikanska perspektiv självklart fortfarande är ur en vit människas ögon.)

Men nu är mina närmaste centralafrikanska vänner personer som knappt gått färdigt grundskolan. De är intelligenta och vi har mycket att prata om, men att läsa en skönlitterär bok på 600 sidor tillsammans känns rätt så ouppnåeligt. Utifrån deras perspektiv är jag mycket välutbildad, och rik. Tillräckligt för att höra till landets överklass. Det blir lite av en krock, när jag själv känner mig rätt mycket som en lantis och mycket mer hemma i små samhällen på landsbygden än bland gräddan i huvudstäderna. Jag tycker att jag lärt mig att hantera detta glapp rätt så bra. Mina vänner i CAR är verkligen vänner, vi har mycket gemensamt även om det också finns saker som vi aldrig kan dela. Men ibland tänker jag att jag kanske skulle känna mig ännu mer hemma tillsammans med den afrikanska medelklass som inte riktigt finns i CAR. Afrikaner som är högskoleutbildade och som inte behöver räkna pengarna innan de köper en bit kött eller ett nytt klädesplagg, men som inte lever det där flådiga överklasslivet med privatchaufförer och välklädda barn som går på landets finaste skolor.

Sex år och resvan

Idag är det en stor dag, för idag fyller finaste Theo sex år! Det har vi firat med tårta och presenter och besök av mormor, moster och den äldre generationen mormor och morfar. Och telefonsamtal från Kongo igen, så klart, med löften om ytterligare ett kalas när familjen är samlad.

                            Grattis, älskade stora pojke!

Det händer mycket när man är sex år. Hela tiden. Full fart. Man växer, lär sig nya saker, provar grejer som man tidigare kanske inte ens drömt om. Och mer och mer formas man som människa och bygger upp sin egen identitet.

När jag själv fyllde sex år hade jag precis kommit till Afrika och CAR för första gången. Jag hade ett händelserikt år bakom mig, med flera uppbrott. Ett halvårs vistelse i Frankrike för att mamma och pappa, då bara 28 år gamla, skulle plugga franska. Sedan en snabb visit i Sverige och därefter avresa till CAR. Mina föräldrar måste ha lyckats hantera allt det där väldigt bra, för jag har mestadels bra minnen av den tiden, trots att jag på kort tid fick flytta flera gånger, var tvungen att lämna vänner och släktingar i Sverige för en för mig nästan oöverskådlig framtid, gick några månader i fransk förskola där jag till en början inte förstod ett ord av var fröknarna sa, och slutligen hamnade i ett land som inte liknade något jag tidigare känt till. Visst var det jobbigt ibland. Jag minns att jag grät första dagen i den franska förskolan. Och jag minns att jag var rädd för malariamyggor och gräsbränder när vi precis kommit till CAR. Men jag minns inte att jag kände mig vilsen, som man kanske skulle kunna tänka sig med alla uppbrott. Jag fann mig snart tillrätta i Gamboula, och så fick jag, som är februaribarn, för första gången fira min födelsedag i sol och värme. Inte anade jag då att det skulle bli många, många fler sådana födelsedagar. Att CAR skulle bli en så stor del av mitt liv att jag senare skulle ha svårt att berätta vem jag är utan att nämna att jag är uppvuxen där.

När vi första gången reste till CAR hade ingen i familjen tidigare flugit. Theo har flugit så många gånger att jag tappat räkningen. Första gången var han två månader. Ibland funderar jag över om vi gör det svårt för våra barn med allt detta resande “hemifrån och hem”. Jag tänker att de kanske skulle må bra av att ha en fastare tillvaro. Men så inser jag att det som oroar mig mest, egentligen, är att de ska växa upp med bara ett hem. Att de ska känna att de reser bort när de reser till CAR. Och så tänker jag att detta måste vara något som nästan alla som kommit till Sverige från andra delar av världen brottas med. Att barnen blir mer svenska än man själv. Att de glömmer sitt hemland, sitt ursprung.

Får jag också tänka så? Jag, som egentligen ursprungligen kommer från Sverige och ingen annanstans.

                                           Första dagen på école maternelle i Tours, Frankrike.

Emelie skidor

                         En sista skidtur hos farmor och farfar innan vi far mot varmare breddgrader.

Emelie och Olof Gamboula

                                                           Nya vänner i Gamboula, CAR.

Vintermyrar och brända lakere

Idag hade jag förmånen att få åka på en skidtur alldeles på egen hand medan min far och bror kavade runt Trollspåret med Theo och Axel. Jag har inte åkt på jättelänge och vågade inte hoppas på att jag skulle orka särskilt långt. Men jag visste vart jag ville klara av att åka: upp till myrarna innan man kommer fram till det bland Örebroskidåkare så omtalade Lisselängen. Marssolen lyste från en klarblå himmel och trots mina otränade armar och efter ett tag ganska möra ben njöt jag i fulla drag. Och visst orkade jag!

DSC_1444

Väl uppe på myrarna gick det lätt. Jag blickade ut över det gnistrande vita och för min inre syn såg jag en annan bild:

cropped-väg-över-bränd-lacree.jpg

Nog är det väl märkligt, att två platser kan vara så lika, och ändå så olika. Och en sådan förmån att ha fått uppleva dem båda!

Tillhörighet

Idag åt vi lunch på Bangui Plage, en utomhusrestaurang nere vid floden. Flera andra vita familjer var där, och fyra barn i åldrarna 2-5 år lekte i lekparken intill borden. De pratade glatt på engelska och franska med varandra, och Theo och Axel sneglade på dem i smyg. Så kom en centralafrikansk kille i sexårsåldern gående förbi med ett hemmagjort metspö och en påse med några små fångade fiskar i handen, och när han stannade för att visa sin fångst för Theo och Axel mindes jag plötsligt så tydligt hur det var när jag själv var barn. Den där känslan att jag “borde” leka med de vita barnen, men hur jag kände mer tillhörighet till de centralafrikanska barnen som jag faktiskt kunde kommunicera med.

Med svenska barn var det förstås annorlunda. Med mina kompisar från svenska skolan i Berberati kände jag en stor samhörighet. Men ibland kom det amerikanska missionärsbarn förbi, och det antogs på något sätt att vi skulle leka tillsammans med dem. Men det kändes mest pinsamt. Vi förstod ju inte varandra.

Faktum är att jag än idag kan få den där känslan. Den där: “varför ska jag prata med den eller den, bara för att vi råkar ha samma hudfärg”. Jag försöker inte moralisera över att människor borde sluta bry sig om hudfärg. Jag försöker absolut inte säga att jag är bättre än någon annan på att umgås “över gränserna”. Jag bara reflekterar över den där känslan av att känna större tillhörighet till en grupp som jag utifrån sett inte förväntas tillhöra. Många gånger har jag känt mig dum och lite tråkig inför andra vita i RCA, känt att jag inte intresserar mig tillräckligt för dem. Visst är det lite konstigt att man ska känna så? Som om min hudfärg skulle vara en bestämmande faktor för vem jag ska umgås med.

Nostalgi

På onsdagen kommer det kunder, och eftersom de ska sova i lägenheten så måste vi hitta någon annan stans att ta vägen. Vi bokar rum på ”Frerernas” (uttalas frärernas på vackraste svensk-franska), ett amerikanskt missionsgästhus som ligger centralt i Bangui, endast tre minuters promenad från hantverksmarkaden. Det här stället har en lite speciell plats i mitt hjärta, för det var här jag sov min första natt i Afrika.

Det är drygt tjugo år sedan nu. Jag var fem år och hade kommit till Bangui med flygplan från Arlanda, via Paris, tillsammans med mamma, pappa och min lillasyster Lina. Mina minnen från den här dagen har med tiden börjat tappa konturerna, men några saker är fortfarande glasklara. Först av allt, mitt allra första intryck av Afrika: värmen som slog emot mig som en vägg när jag klev ur flygplanet! Detta hade föregåtts av en del krångel eftersom Lina, då två år, när planet väl landat i Bangui trotsigt hade deklarerat att hon minsann inte tänkte stanna i Afrika! Eftersom min syster var ganska bestämd av sig (och är fortfarande, för den delen…) så fick pappa helt enkelt ta henne på axlarna, och jag fick hjälpa till att bära hennes ryggsäck. Således mötte jag för första gången RCA bärandes på två små ryggsäckar. Värmen slog emot mig när jag gick ut genom flygplansdörren och jag minns att jag tänkte att ”jaha, då var det alltså helt sant att det är varmt i Afrika”.

Sedan är minnena suddiga, jag minns inte hur vi tog oss från flygplatsen eller var vi åt kvällsmat. Nästa minne som jag klart och tydligt kan återkalla är på kvällen samma dag. Vi sitter i vårt rum på ”Frerernas”, jag och Lina ska gå och lägga oss, och mamma förklarar att vi måste ha myggnät över sängen, för annars kan vi bli bitna av malariamyggor. Jag tycker att det är läskigt, och jag frågar ängsligt hur jag ska göra om jag vaknar på natten och vill gå till mamma och pappa. Är det i så fall okej att öppna på myggnätet och oskyddat gå några steg över golvet, eller är det bättre att jag stannar i min säng? Mamma lugnar mig och säger att det inte är någon fara om jag vill komma till dem, och jag suckar lättat.

Mitt tredje tydliga minne är grodorna. Under min första natt i Afrika vaknade jag av ett förfärligt oljud: en konsert av kväkande grodor. Jag minns inte om detta föranledde en djärv promenad bland malariamyggor bort till mammas och pappas säng eller om jag valde att stanna i tryggheten innanför myggnätet, men vaknade gjorde jag, och tänkte ännu en gång att ”jaha, så här är det alltså i Afrika”.

Värme, malariamyggor och grodor. Mina allra första intryck av Afrika. Därefter följde en lång bilresa, gräsbränder som jag blev rädd för, en schimpans i en bur, kvällsmat i Berberati, ytterligare en bilresa till Gamboula tillsammans med skolbarn som pekade ut ”halvvägsmasten” för mig. Så småningom blev allt vardag, men det var här på ”Frerernas” som det började: Värme, malariamyggor, grodor.

Tack, mamma och pappa, för att ni tog med mig hit! Vem hade jag varit idag annars?

Blåsippsknoppar och minnen

Igår var det nästan sommar. Igår var Sverige sådant som jag bäst känner till det. Under många år av mitt liv, och i synnerhet sedan jag blivit vuxen, har jag nämligen tillbringat större delen av vinterhalvåren i RCA och bara kommit till Sverige på sommarsemester. ”Hem på semester”, ett uttryck som många skrattat åt men som jag själv alltid har tyckt låter helt naturligt.

Ja, igår var det alltså nästan sommar. Jag, Theo, Axel och min lillasyster Elise var på Stora Holmen och lekte i lekparken och åkte Lilleputtetåget. Sedan blev det lite oväntat lunch på stan eftersom bror min råkat stoppa min lägenhetsnyckel i sin ficka och åkt hem till sig med den. Efter lunch gick vi på gatorna i centrum och tittade på människor som slängt av sig jackorna, åt glass och njöt av värmen, kisande mot solen som om de nyss vaknat ur en lång vintersömn. Även vi njöt, det är svårt att inte göra det när man går i solsken bland idel leende ansikten.

Men låt oss nu backa ett par månader i tiden, tillbaka till den 19 mars när jag och Theo landade i Sverige. Då låg snön fortfarande i höga drivor. Vintern sjöng på sista versen, och vi fick aldrig uppleva det där riktigt kalla, långa, mörka… men vi fick i alla fall en aning om vad som varit. Sedan började förändringen. Drivorna krympte, kvällarna och morgnarna blev allt ljusare, och så en söndag fanns de där, i skogskanten när vi promenerade till kyrkan: de första blåsipporna!

Jag har njutit gränslöst av denna vår. Jag minns inte riktigt hur många år det är sedan jag senast såg en nyutslagen tussilago eller kisade mot aprilsolen, men det har i alla fall inte hänt sedan jag och Erik gifte oss, för fem år sedan. Förmodligen kommer det heller inte upprepas på många år framöver. Våren är CAWA:s mest intensiva arbetsperiod. Utan de synnerligen speciella omständigheter som varit i år finns knappast någon ursäkt för att lämna Kocho och arbetet där under de månader då alla jobbar som hårdast.

Men just i år har jag alltså fått uppleva våren, och mitt i denna vår slås jag gång på gång av hur speciellt detta ändå är för mig. Jag har levt ungefär halva mitt liv i RCA, jag älskar den afrikanska bushen och tycker att Kocho med omnejd är ett av de vackraste ställena på jorden. Men jag kan ändå inte komma ifrån faktum: den svenska våren fyller mig med något som den afrikanska naturen aldrig kan komma i närheten av. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men likväl är det en högst påtaglig känsla. Det närmaste jag lyckats komma en förklaring är att det har med mina tidigaste barndomsminnen att göra. De gula tussilagoblommorna vid vägkanten är mer än bara blommor. De tar mig tillbaka i tiden till en treårig flicka med röda gummistövlar på en lerig väg. De svällande blåsippsknopparna döljer inte bara blåsippor. De rymmer minnen av små knubbiga händer som lämnar över blommor med alldeles för korta stjälkar till mamma, som ler, går ut och plockar lite mossa från en sten och gör ett pyttelitet vårarrangemang i en äggkopp på köksbordet.

Kanske är det så att vi aldrig kommer ifrån vårt ursprung, att de tidigaste barndomsminnena sätter sin prägel i oss för alltid. Är man född vid havet kommer man alltid att längta till vågskvalp mot stranden, och har man tillbringat sina första år i en höglänt bergsby kommer bergen aldrig riktigt släppa sitt grepp om en. Man kan lära sig att älska även annat, men det blir aldrig riktigt detsamma. Vem som helst kan titta på en blåsippa och säga att den är vacker, att det är ett under att knopparna legat där under snön och väntat. Men bara den som själv ivrigt letat med smutsiga barnfingrar mellan blåsippsbladen och förundrats som bara barn kan göra, kan förstå vidden av undret.

Och ändå, trots denna starka känsla av samhörighet med mitt ursprung, kan jag också känna mig så hemma i en annan del av världen. Sverige är för alltid mina rötter, det är för alltid ett ”hem” på samma sätt som man alltid kan komma ”hem till mamma och pappa”, trots att det var många år sedan man flyttade därifrån. Men livet för mig till nya platser, och dessa platser kan jag lära mig att älska och fylla med andra minnen, tills de också blir en del av mig. Och rötterna, de får sitta kvar där de först blev planterade. Det är inte något som begränsar mig. Det är en trygghet.