Arvet efter David

Det är måndag kväll, Theo har somnat, och jag sitter nedsjunken i soffan och betraktar resterna efter det möte som ägt rum här idag: två tomma vattenflaskor, en tillbringare med hallonsaft som nästan är tömd, fem urdruckna glas och tre som fortfarande står upp och ner, oanvända. Extra stolar är framställda, på en av dem har stolsdynan hamnat på sned och ingen har brytt sig om att rätta till den. Det har hållits ett familjeråd. Släktingarna till David, han som dog i slutet av november, precis innan jag åkte upp till Kocho, har varit hos mig för att hämta ut hans innestående lön och dela upp den mellan sig.

Att dela ett sådant arv i ett land som detta är inte enkelt. Enligt lag, liksom enligt gammal tradition, är frun och barnen inte arvsberättigade. Den avlidnes tillgångar tillfaller istället hans föräldrar och syskon, för det är de som är den ”riktiga” familjen. De kan sedan välja att ge en del till änkan, som hjälp för att ta hand om barnen, men detta är inte något självklart. När David dog befann sig hans familj i Ndele i norra RCA. Endast hans fru, B, som egentligen inte var hans fru på riktigt eftersom de inte var gifta, samt hennes familj, fanns i Bangui. Och så de två barnen förstås, fyra och ett år gamla. Jag tycker mig också minnas att det fanns en syster närvarande på dödsvakan, men jag minns inte riktigt.

Ndele ligger minst två dagsresor från Bangui, och till råga på allt blev staden intagen av rebeller samma dag som David dog, vilket ledde till att invånarna flydde ut i skogen. Det såg alltså ut som att det skulle bli svårt att få tag på Davids familj för att kunna betala ut några arvspengar. Samtidigt var B i behov av pengarna för att kunna ta hand om barnen. Vi bad henne att göra ett Certificat d’héritage, ett papper som fastställer vem det är som ska ärva den avlidne. Utan detta papper skulle vi inte kunna betala ut några pengar, eftersom vi då riskerade att någon annan släkting till David senare skulle kunna komma och säga att pengarna betalats ut till fel person, och så skulle vi bli tvungna att betala ut hela summan en gång till. För att göra ett giltigt Certificat d’héritage skulle B vara tvungen att kontakta Davids familj, och även om det var svårt för henne så var det nödvändigt för att allt skulle gå rätt till.

En månad gick utan att B lyckades få fram ett Certificat. Hon kom visserligen med ett papper där det stod att det hållits ett familjeråd och att hon hade blivit utsedd till arvinge, men pappret var endast undertecknat av hennes släktingar och kunde således inte vara giltigt. För att skynda på processen började vi rota lite i det hela. En av våra anställda, Georges, som själv kommer från Ndele, ringde upp Davids mamma för att prata med henne. Ndele hade då blivit återtaget av regeringstrupper och invånarna var tillbaka i staden och inom räckhåll för mobilnätet, så samtalet gick igenom. Det visade sig att mamman visserligen hade hört om Davids död genom B, men att hon inte hade en aning om att det fanns pengar att hämta. Hon gjorde sig genast i ordning för att resa till Bangui…

Jag lutar mig tillbaka och blundar, tänker på det sms som B skickade till mig för bara några timmar sedan, efter att familjerådet hållits: ”OUI MADAME NOUS LES AFRICAINS NOUS SOMME COMME CA MAIS CA NE FAIT RIEN JE VEUX PARTIR MERCREDI MERCI ET A BIENTOT” (Ja Madame, vi afrikaner är så här, men det gör ingenting. Jag åker på onsdag. Tack och på återseende.) För mitt inre återkallar jag dagens händelser:

Davids mamma dyker upp först, tillsammans med två yngre pojkar som jag först tror är Davids bröder, men som visar sig vara någon sorts koya, morbröder, trots att de ser alldeles för unga ut för det. Jag bjuder in dem i lägenheten, ber dem att sitta ner i soffan, ställer fram glas och häller upp saft. Så börjar jag med att beklaga sorgen, förklarar att Davids död är en personlig förlust även för mig och säger att vi inte kan förstå varför Gud låter sådana här saker hända. Det kommer från hjärtat, men det är samtidigt ungefär något sådant som jag förväntas säga. Sedan går vi över till det praktiska. Jag förklarar att det finns ungefär fem hundra tusen CFA att hämta ut i form av innestående lön och skadestånd från oss, säger att jag, om jag själv fick bestämma, skulle betala ut pengarna idag men att vi tyvärr behöver ett Certificat d’héritage för att allt ska gå rätt till. Jag visar pappret som B har gjort med sin familj och säger att det förmodligen måste göras om. Det kan inte vara giltigt eftersom ingen släkting från Davids sida har skrivit under. Samtidigt är jag noga med att tala om att jag inte vill att det ska bli bråk om detta. B har gjort fel som försökt ta pengarna själv, men de måste ju förstå hennes situation också, ensam med två barn. Mamman nickar. Det märks att hon inte förstår detta med papper och myndigheter. För henne är det de traditionella reglerna som räknas. Hon är Davids närmaste släkting i livet (pappan är nämligen död) och hon är djupt sårad över att B har gått henne bakom ryggen. Samtidigt, understryker hon, är hon en gudfruktig kvinna, och hon ska förlåta de oförrätter som begåtts, men från och med nu måste vi se till att detta blir riktigt gjort.

Jag vet att jag egentligen inte har något att göra med hur pengarna ska delas upp inom familjen, men hör ändå mig själv säga att jag tycker att B måste få del av arvet. Det är ju ändå hon som ska ta hand om barnen. Mamman står fast vid det hon tidigare sagt, men säger att hon självklart bryr sig om sina barnbarn. De är ju det enda hon har kvar nu när David är borta. Morbröderna, som suttit och tittat på Bs papper, ilsknar till. De har hört att vi betalt en ansenlig summa för Davids begravning, och tycker att B inte varit tillräckligt tydlig med hur mycket pengar det egentligen handlade om. Har hon redan fått ut en massa så ska hon ju dessutom inte försöka lägga beslag på hela arvet. Jag upprepar att jag inte tycker att vi ska bråka. Istället bör vi se framåt och göra det bästa av situationen. B bör också vara på väg hit just nu. Det bästa vore väl om alla kunde komma överens? Morbröderna säger att de tänker vänta en halvtimme. Om B inte har kommit inom den tiden så går de och gör ett eget Certificat d’heritage.

Som tur är dyker B upp, i sällskap med sin faster och en manlig släkting. Det yngsta barnet, en dotter, är också med. Jag plockar fram fler stolar och glas, och alla slår sig ned runt soffbordet. Än en gång förklarar jag att jag helst skulle vilja betala ut pengarna idag, men att jag behöver ett Certificat d’héritageför att försäkra mig om att ingen senare ska kunna komma och kräva mig på mer pengar. Så börjar diskussionerna. Anklagelser slängs ut och förklaringar presenteras. B menar att hon aldrig försökt lägga beslag på alla pengar, men att hon försökte göra att Certificat så att hon kunde få ut hela summan för att sedan fördela den mellan de olika familjemedlemmarna. Förklaringen godtas inte. Mamman upprepar gång på gång hur mycket hon sörjer: ”Se bara hur smal jag blivit sedan min son dog.” B höjer rösten. ”Tror ni inte att jag sörjer! Förstår ni vad jag har gått igenom?!” De andra tystar henne. Häftiga känsloyttringar hör inte hemma här. Diskussionen ska föras lågmält, inga hårda ord får yttras. Jag får en känsla av att vi halkar runt på en skör hinna av spelad ömsesidig respekt, och ingen vågar riskera att denna bubbla spräcks, för om de verkliga känslorna får börja sippra fram kommer alla fördämningar att brista och möjligheten att komma överens kommer inte längre att existera.

Bs faster faller ned på knä framför Davids mamma och ber henne att förlåta dem för vad de gjort. Ingen har menat att stjäla pengarna från mamman, de ville bara få processen överstökad. ”Res dig,” säger mamman. ”Det är okej. Jag förstår.”

Men fortfarande är de inte överens om vad de ska göra. Ska det skrivas ett nytt Certificat, eller kan de nöja sig med det som B redan gjort, och som är inlämnat till rätten för att godkännas? De flesta, även Davids morbröder, tycker att de kan använda sig av Bs papper. Så länge pengarna betalas ut här och nu, inför allas ögon, och de kan dela upp dem tillsammans, så spelar det ingen större roll vem som står som arvinge på pappret. Mamman sätter sig dock på tvären. Hon är Davids närmaste släkting, och hon tycker att det skulle vara fel om hennes underskrift inte finns med på några papper. Till slut lyckas de ändå övertyga henne om att det bästa skulle vara om de kunde komma överens här och nu. Madame har sagt att hon inte kan betala ut några pengar utan ett Certificat. Använder de Bs papper kan de få pengarna idag. I annat fall måste de vänta i veckor medan ett nytt papper blir gjort.

Representanter från båda familjegrupperna beger sig till rätten för att hämta ut det stämplade pappret, men en timme senare kommer de tillbaka tomhänta. Han som skulle ha satt dit stämpeln fanns inte där. Jag byter några ord med Georges, han som också är från Ndele och känner Davids familj men själv inte är inblandad. Han kan intyga att det inte finns några andra nära släktingar, förutom de som befinner sig här. Efter ett samtal med Erik på satellittelefonen bestämmer jag mig: jag tar risken att betala ut pengarna utan Certificat d’héritage. Istället gör jag ett eget papper där de inblandade får skriva under att de som familj inte har något mer att kräva från CAWA. Kanske är jag för snäll, men jag börjar tycka att det känns naivt att sitta och hålla på lagar och regler i ett land som detta, där myndigheter ändå inte fungerar som de ska, och där allt som behövs för att göra en olaglig sak laglig är en muta på 100 kr. Alltså skriver jag ut mina papper och ber om underskrifter från fem av de närvarande: mamman, B, en av morbröderna som representant för mammans släkt, fastern som representant för Bs släkt, samt Georges som utomstående vittne. Sedan plockar jag fram pengarna. Efter viss tvekan ger jag dem till mamman. Jag tror att det är mest korrekt.

Men än är det inte över. Nu ber de mig om hjälp att dela upp pengarna. För andra gången blottar jag mina egna tankar. Jag säger att för mig, i min kultur, är det självklart att det är frun som ska ha alla pengar för att ta hand om barnen, men att jag vet att det är annorlunda här och att jag därför inte kan ha någon åsikt i frågan. Alla nickar. Sedan ber mamman mig att dela upp pengarna i tre lika stora högar. Jag lyder. När jag är klar tar mamman en hög och ger den till B med en min som ville hon säga: ”Du är inte värd detta, men se så snäll jag är mot dig.” Resten tar hon till sig själv. Hon säger att det ska täcka en del skulder som David hade i Ndele. Dessutom ska hon använda pengarna för att ta hand om det äldre av de båda barnbarnen. Han ska nämligen bo hos henne, för han är det enda hon har kvar efter David. Så börjar ett för mig ganska obehagligt köpslående om vad som ska hända med barnen. Eftersom David och B inte var gifta, och eftersom David i och med det inte hade betalat någon hemgift för henne, så måste barnen köpas fria innan de kan tillhöra hans familj. En av morbröderna tycker att trettio tusen per barn låter rimligt. B säger ingenting, men fastern ber att barnen ska få vara hos sin mamma tills de blivit lite större. En mamma är trots allt den som bäst kan uppfostra barnen. En av morbröderna kontrar med att skaffar man en hund så ska man ta den redan som liten valp. En vuxen hund kan inte lära sig att känna tillgivenhet till en ny ägare.

Diskussionerna fortsätter, och jag måste bara än en gång konstatera att det finns vissa saker i den här kulturen som jag, trots att jag tillbringat ungefär halva mitt liv i RCA, inte alls kan förstå. Jag ser framför mig hur det skulle vara om jag var i samma situation, om det var Erik som dött och om hans mamma krävde att Theo skulle bo hos henne, som ersättning för den son hon förlorat. Men det går inte att jämföra på det sättet. Det är inte så enkelt. Det finns så mycket mer som ligger under ytan, så mycket traditioner och så vitt skilda föreställningar om rätt och fel. Läser man denna text med svenska ögon så framstår Davids mamma närapå som en häxa, men det är inte hela sanningen. Ingenting är svart eller vitt. Mamman i mig känner oerhört mycket med B, men vem är jag att säga att hon borde ha haft alla pengar?

Ibland tvingas jag inse att jag inte kan göra annat än att kapitulera inför de kulturella skillnader som jag inte förstår. Mitt sätt att se på världen är inte det enda rätta. Men samtidigt undrar jag: var går gränsen mellan att acceptera det jag inte ska förändra, och att säga ifrån när något är fel? Det är en fråga som jag ständigt lever med. Å ena sidan, vad har jag för rätt att försöka förändra en kultur som inte är min egen? Å andra sidan, vad har jag för rätt att bara stå och se på när en människa far illa, och skylla på att jag inte förstår hennes och omgivningens sätt att tänka? Ibland känns det som att hur jag än gör blir det fel.

Kontorsassistent sökes

I vissa situationer blir det så tydligt att det här landet inte har haft något fungerande skolsystem under de senaste decennierna. Jag ska göra ett register för alla våra anställda. Det är egentligen ingenting komplicerat. I en pärm ska jag sätta in registerblad, ett blad för varje anställd, för att sedan kunna sortera in arbetskontrakt och andra viktiga papper på ett överskådligt sätt. Eftersom jag inte har några riktiga registerblad så får jag använda vanliga A4-papper och sedan klistra fast små flikar på långsidorna, på vilka jag skriver de anställdas namn. Lätt som en plätt. Det är bara att med nästan 100 anställda så tar det hela lite tid, och jag har ingen lust att ägna en hel dag åt att klippa och klistra. Jag skulle alltså behöva en kontorsassistent. I tanken går jag igenom tänkbara kandidater. Det bör ju helst vara någon som inte är upptagen med andra väldigt specifika arbetsuppgifter. Ingen kock, servitör, mekaniker eller arbetsledare, utan hellre någon av alla de killar som bara är här för att hugga väg, barka av slanor, slå sten eller bära tegel till husbyggen. Arbetet som jag vill ha gjort kräver ju inga djupare kunskaper. Man behöver bara kunna hålla i en penna. Men det är just det. Vem av de här killarna, som är uppvuxna i Bakouma och aldrig har varit längre bort än Bangassou, vem av dem har gått så pass länge i skolan att man kan ge honom en lista med namn och be honom att texta dessa namn på varsitt A4-papper? Och vem har så pass mycket finmotorik att man kan be honom sätta fast små klisterlappar på 1×2 cm på kanten av dessa papper, och sedan skriva alla namn igen med pyttesmå bokstäver på klisterlapparna? Jag frågar Housseini, som är den som ansvarar för att delegera ut arbetsuppgifter. Han ler lite.
-Någon som kan skriva? Jag ska se vem jag kan hitta.

Egentligen är det sorgligt. Jag vet att min syster Elise, som är tio år gammal, redan skulle kunna vara en utmärkt kontorsassistent åt mig. Hon skulle kunna fixa mina registerblad, hjälpa mig att räkna ihop långa rader av siffror, till och med skriva in information i Excel om jag bara visade henne hur hon skulle göra. (Men oroa dig inte Elise, jag ska inte be dig att komma hit och jobba, det är bäst att du går färdigt skolan först.) För att hitta en centralafrikan som kan göra samma jobb skulle jag behöva leta bland de högutbildade, de som tagit studenten och kanske till och med fortsatt studera på universitetet. Det har inte att göra med att de är mindre smarta än Elise. Det är bara det där med skolan som inte fungerar.

Det är faktiskt mer än sorgligt. Det är förödande. Det är större delen av min generation som går ut i livet utan de grundläggande kunskaper som behövs för att möta den stora världen, för att konfronteras med verkligheten bortom Denguiro, bortom Bakouma, bortom Bangui. En dag, inom en inte alltför avlägsen framtid, är det dessa människor som ska ta över makten i landet. Vad händer då?

Yoro ti kodro

För den som känner till hemligheterna är bushen full av yoro ti kodro, traditionell medicin. Den orange barken från ett träd som växer i närheten av vatten botar amöba. En annan bark är bra mot malaria. För män finns en uppsjö av olika potenshöjare (som de i kvinnors – i alla fall vita kvinnors – närvaro refererar till som “medicin för den undre delen av magen”). Vidare ska hyenaspillning vara bra mot reumatism, medan en speciell fruktsaft anses läka sårinfektioner.

Igår fick jag dessutom ett tips om något att använda till Theo. Han har fortfarande inte riktigt lärt sig att gå, och det beror framför allt på att han inte riktigt vågar släppa greppet. Han har gått tiotals meter alldeles själv, men han tycker att det är väldigt obehagligt om ingen annan finns intill honom. Georges, killen som vi testar som barnpojke, påpekade detta för mig:
“Han kan ju gå egentligen, men han är så rädd. Men jag vet vad vi kan göra åt det!”
Så visade han mig en låg buske som växer strax intill köket och förklarade att när den skjuter nya skott så ska vi pressa ut lite växtsaft och hälla i Theos ögon. Då kommer han att bli jättemodig.
“Det är helt sant!” sa Georges. “Jag vet att det funkar, vi måste göra det!”

Och jag bara hoppas att Theo lär sig att gå innan den där busken skjuter några nya skott, så att jag slipper vara en dum vit mamma som inte vill hjälpa mitt barn att övervinna sin rädsla.

Ovärdigt?

Ibland känns livet så opolerat och brutalt. Placides kusin var här igår, och vi satt en lång stund och pratade. Jag gav honom kopior av Placides sista anställningskontrakt och lönespecifikation, och han berättade om vad som hänt sedan vi lämnade RCA i början av juni, om hur Placide bara hade blivit sämre och sämre men inte velat inse hur allvarligt det var, hur han stapplat ut ur sovrummet på kvällarna för att sitta med i gemenskapen ute på gårdsplanen och prata, men hur han då inte ens orkat ta på sig kläder.
”Till slut”, sa brodern, ”sa jag till honom att han måste åka hem till Kaga Bandoro. Jag såg ju hur sjuk han var, och det är så dyrt när någon dör i Bangui.”

Placide hade inte velat åka, men en storebror från Kaga Bandoro hade kommit och hämtat honom. Det var för dyrt att dö i Bangui. När slutet oundvikligen närmade sig valde de att inte ens försöka söka vård, utan att istället ta med sig Placide till en liten stad där det inte finns något ordentligt sjukhus, men där det är billigare att ordna med en begravning.

Jag är inte helt oförstående inför deras sätt att resonera. Placide var dödssjuk, större delen av hans familj fanns i Kaga Bandoro, och därför var det där han borde dö. Dessutom hade ingen haft råd att köpa kista och betala begravningsplats i Bangui. Men ändå känns det så ovärdigt. Det känns som att de gav upp för tidigt. När vi kom till Bangui i oktober frågade vi Placides lillebror, som också arbetar för oss, om det fanns någon möjlighet att vi skulle kunna skicka en bil till Kaga Bandoro och hämta honom och betala för vård.
”Det går nog inte”, sa brodern. ”Familjen kommer inte att gå med på det.”

Och en del av mig förstår. De ville att han skulle dö hemma, inte i Bangui, inte i en bil på vägen. Men jag har ändå svårt att acceptera att det måste vara så, att man måste ge upp innan man gjort allt som står i ens makt. Är det kanske jag som inte vågar se verkligheten i vitögat? Är det kanske så att det är vårt svenska, västerländska sätt att hantera döden, där man kämpar ända fram till slutet och där de flesta människor dör i en opersonlig sjukhussal, som egentligen är det mest ovärdiga?

Theo och Placide flyger ner till Bangui i slutet av förra säsongen.

Att resa på centralafrikanska vägar

När man ska ge sig av på en resa krävs det vissa förberedelser. Det gäller för alla resor, även om vissa resor kräver mer planering än andra. Resor i Centralafrikanska Republiken tillhör oftast den kategori som behöver förberedas ordentligt innan de påbörjas. Nedan följer en hel del användbar information för den som vill ge sig ut på vägarna i detta land.

Vi börjar med packning och utrustning. Förutom den personliga packningen är det bra att ha med sig följande saker:
– Vatten att dricka. (Viktigt även om man bara tänker göra en kort resa. Man vet aldrig hur lång tid det tar innan man kommer fram, och att bli fast någonstans utan vatten kan vara lika med livsfara.)
– Spade, machete (djungelkniv) och rep för att kunna ta sig loss ifall man skulle köra fast.
– Reservhjul, minst ett men gärna fler.
– Domkraft och hjulnyckel.
– En liten väska med olika verktyg.
– Extra bränslefilter, bussningar och andra reservdelar som man kan tänkas behöva till bilen. (Varför inte en extra kylarfläkt till exempel?) Om man skulle köra sönder någonting på vägen är det nämligen inte alltid så lätt att få tag på nya delar.

När man reser längs vägarna i RCA kommer man förr eller senare att träffa på en vägspärr. Dessa vägspärrar finns oftast vid infarten till och vid utfarten från större städer och byar. Vägspärrarna upprättas av flera olika myndigheter, de vanligast förekommande är gendarmer (poliser), FACA (militärer), Douane (tullmyndigheten) och Eau et Forêt (”wildlife department”). De olika myndigheterna ska egentligen kontrollera olika saker: tullen ska fråga efter varor att förtulla, Eau et Forêt ska bland annat kontrollera att man inte transporterar fridlysta växter eller djur, osv. I själva verket letar alla efter samma sak: fel som gör att de kan kräva en på böter. Dessa böter betalas för det mesta ut utan kvitto, och det är mycket tvivelaktigt om de någonsin skickas vidare till den högre instans dit de borde redovisas. Om kontrollanterna inte hittar något fel att begära böter för brukar de till slut, för att i alla fall få någonting, be om en formalité, dvs ett ”frivilligt bidrag” som med tiden snarare blivit en obligatorisk avgift som man betalar bara för att spärren ska öppnas. Ett alternativ till formalité är kaffepengar. Spärrkontrollanten kan också, helt sonika, tala om att han är hungrig. Det finns hundra olika sätt att, mer eller mindre diskret, be om pengar. För det mesta brukar man dock kunna slippa betala, om man bara kan diskutera. Spärrvakterna vet ju mycket väl att de egentligen inte har rätt att begära pengar för ingenting, och beroende på situationen brukar man kunna klara sig ur antingen med skämt eller med hot.
Hittar kontrollanterna däremot något fel och begär böter brukar det vara svårare att klara sig undan. Därför finns det några saker som man alltid måste se till att ha med sig när man reser. Det handlar om körkort, registreringsbevis och försäkringsbevis till bilen, samt ett intyg om att bilen är besiktigad (ett sådant intyg köper man var sjätte månad, utan att bilen behöver gås igenom av den utfärdande myndigheten). Har man passagerare är det bra om de har någon typ av legitimation på sig, och om passagerarna är ens anställda måste de även ha ett Carte Professionelle, ett bevis på att de arbetar för företaget. Men det viktigaste pappret av alla är ändå Ordre de Mission, vilket direkt översatt betyder uppdragsorder. Det är ett papper som man själv skriver ut, stämplar och signerar, och det innehåller information om resan; vilken bil man har, vart man är på väg, osv. Dessutom är det bra om man försöker få Ordre de Mission att se så viktig ut som möjligt. Om kontrollanterna i spärrarna tror att de har att göra med Mycket Viktiga Personer brukar de oftast bråka mindre. Så här kan en Ordre de Mission från vårt företag se ut (översatt till svenska):

ORDRE DE MISSION
BRÅDSKANDE!

Ordre de Mission nr: 45/09/CAWA
Ansvarig: Jaques Sanguebe
Fordon: Toyota Land Cruiser
Registreringsnummer: DA165MK
Datum för resan: 3 november 2009 till dess att uppdraget är slutfört
Motiv: Resa inom arbetet
Sträcka: Bangui-Bangassou-Bakouma
Last: Personliga ägodelar, arbetsmaterial, en släpkärra med bränsletank fylld med diesel
Chaufför och passagerare: Adamou Issa, Jaques Sanguebe, David Mazimbala, Silly Nguenesou

OBS! Den ansvarige för resan är strängt förbjuden att plocka upp andra passagerare eller last längs vägen!
OBS! Innehavaren av denna Ordre de Mission är strängt förbjuden att betala någon typ av formalitéutan kvitto. Alla papper på bilen är i ordning, i enlighet med RCA:s lagar. Innan några böter ställs ut, ombeds spärrvakten att kontakta företagets chef på telefonnummer 0046 70 361 844 09.

Bangui den 2 november 2009
underskrift och stämpel

När Ordre de Mission är utskriven och stämplad, när försäkring och körkort finns på plats och när bilen är packad med alla förnödenheter, då är det bara att ge sig ut och köra. Men glöm för all del inte att väja för fåren och getterna som brukar uppehålla sig på vägarna! Förutom att bilen kan gå sönder om du kör på en så riskerar du att få betala stora pengar till ägaren, inte bara för det döda djuret självt, utan också för alla femtioelva ungar som det skulle ha fött under de närmaste åren.

Trevlig resa!

Ekonomisk kris

Den ekonomiska krisen har varit ett aktuellt ämne länge nu. För många har det nog varit mer prat än verklighet: ständiga rapporter om att nu går det si och nu går det så med ekonomin. Visst har det påverkat vardagen även för många svenskar, men utan att vara någon expert så tror jag ändå att de flesta har klarat sig relativt bra. Alla som jag känner kan fortfarande köpa mat och kläder, bensin till bilen och till och med en ny mikro om den gamla skulle gå sönder. Skolor och sjukvård fungerar och är fortfarande gratis, även om det ibland finns mycket att förbättra. Vägarna håller samma standard som tidigare, och på hyllorna i affärerna finns fortfarande samma utbud som innan krisen.

Centralafrikanska Republiken hade ett mycket sämre utgångsläge än Sverige. Kanske är det därför som krisen blir så mycket mer påtaglig här. Jag kan inte undgå att märka det: de människor som finns omkring mig har knappast pengar för att tillfredsställa de mest elementära behoven, som att få mat i magen och medicin till sina sjuka barn. Även innan krisen levde många människor på gränsen. När det nu är ännu mindre pengar i omlopp kan det inte bli annat än värre. Människor är desperata. Det finns inga pengar, inga jobb. Aldrig tidigare har vi haft så många som frågat oss om arbete, i genomsnitt har det nog kommit in tio förfrågningar om dagen. Många har med sig arbetsintyg från företag som tidigare arbetat i landet men som nu bommat igen: diamantföretag, skogsbolag, alla har dragit åt svångremmen och avskedar sina anställda för att försöka överleva krisen och kanske kunna komma igen senare.

I våras fick RCA sina utlandsskulder avskrivna. Jag vet inte vilka resultat det gett på högre nivå, men det ser inte ut att ha gjort någon skillnad för vanliga människor, i alla fall inte för dem som bor utanför Bangui. Det finns statsanställda som inte fått ut sin lön på månader, kanske till och med år. Detta är i och för sig inget nytt, men man hade kanske kunnat tänka sig att det tillskottet som kom till i statskassan efter avskrivningen av skulderna hade kunnat ändra på det. Det verkar tyvärr inte som det gjort det. Resultatet är att skolbarnen själva får betala för sin skolgång. För att få börja skolan måste man betala en inskrivningsavgift och en försäkring, som egentligen inte är någon försäkring eftersom man aldrig kan få ut några pengar ifall något skulle hända. Jag vet inte hur många som kommit den här månaden och bett om hjälp för att kunna betala dessa pengar så att barnen åtminstone får gå i skolan. Och hur mycket handlar det om? Knappt 10000 CFA/barn. Hur mycket motsvarar det? Kanske femton dagars mat till en familj, om man äter billigt. Återigen, detta är inget nytt, men i och med den ekonomiska krisen har det blivit ännu lite värre.

Pengar som tidigare betraktades som småpengar har idag blivit värdefulla. Jag var hemma hos en vän och gjorde en intervju med henne och två kvinnor till. När intervjun var färdig tänkte jag att jag skulle bjuda på fika. Det var förstås fel, jag borde ha vetat bättre, men i det fallet tänkte jag som en svensk. Jag frågade om vi kunde skicka ett barn att köpa makala, friterade bullar. Min vän blev genast generad och började be om ursäkt för att hon inte själv hade kunnat köpa något att bjuda mig på. Jag insåg genast mitt misstag men försökte förklara att det inte alls handlade om att hennes gästfrihet var otillräcklig. Tvärt om hade jag fått göra en intervju för att sedan kunna skriva en artikel som jag kanske skulle kunna sälja till en tidning. Kunde jag inte då få bjuda på fika som tack? Min vän gav motvilligt med sig, ropade på 8-årige Sedrik och frågade hur mycket makala han skulle köpa. ”Köp för fem hundra,” sa jag. Det blev alldeles tyst, och jag kände att jag gjort ytterligare ett misstag. ”Det är för mycket,” sa min vän. ”Jag vill inte ha några makala,” sa en av de andra kvinnorna. ”I så fall får hon hellre ta de pengarna och köpa riktig mat till oss.” Men stenen var redan i rullning. Sedrik stod och väntade, och jag minskade summan till två hundra, ca tre kronor. Han sprang iväg med pengarna. Stämningen var tryckt. Min gest, som var menad som en trevlig avslutning på eftermiddagen, var osmaklig. Jag hade lika gärna kunnat erbjuda mig att köpa godis för fem hundra kronor till en kväll tillsammans med mina svenska vänner. Kvinnan som sagt att hon hellre ville ha mat reste sig och gick. Sedrik kom tillbaka med makalan i en plåtburk. Burken blev stående på bordet, ingen öppnade den för att äta. Till slut gick jag hem, och min vän sa att jag åtminstone måste ta med mig en bulle på vägen. Jag bad att få köpa mat åt familjen till kvällen, men det fick jag inte. Min vän log mot mig och sa att de inte kunde leva av mig. På vägen hem skämdes jag.

Jag skulle kunna fortsätta länge till och berätta. Det finns så många människor runt omkring mig som saknar pengar till det alldra nödvändigaste. Det finns fler undernärda barn än tidigare, fler som inte går i skolan, som inte har arbete, som inte har råd att betala för vård när de är sjuka. Men mitt i allt detta fortsätter människor ändå att leva. Dag efter dag lyckas mammor ändå att duka fram mat till familjen, köpa nya kläder till barnen, betala de nödvändiga skolavgifterna. Dag efter dag går livet vidare, och jag kan inte annat än att beundra människorna jag möter för deras mod och uthållighet. Ibland tänker jag att det är kvinnorna, mammorna, som ändå bär det här landet i sina armar, som genom sina ständiga omsorger ser till att det ännu inte störtat över kanten. Mammorna med sin obändiga vilja och sin enorma motivation till detta: att få familjen att överleva ännu en dag. Och ännu en. Och ännu en.

Dagen efter var jag åter tillbaka hos min vän. När jag sa att det var dags att gå hem bad hon mig att stanna ännu en liten stund. Hon ställde fram ett litet bord och dukade fram bröd och en tallrik med yabanda ti gbutu. ”Idag ska du få äta,” sa hon och log. Jag skämdes igen, samtidigt som jag kände tacksamhet och djup beundran.

Ibland får jag känslan av att vara en lyckomaskin som bara ger och ger och ger: pengar till skolavgifter, löner för arbeten som jag egentligen inte behöver ha utförda, betalning för frukter som jag egentligen inte vill ha. Men jag får också så mycket igen: skratt, glädje, vänskap, men också förtroendet att få vara med och dela de ibland mycket knappa materiella tillgångarna. Här, mer än någon annanstans, får jag öva mig i både att ge och att ta emot med glädje.

Tillbaka

Tillbaka i Berberati, med ett Internet som inte fungerar. Dagen innan vi åkte till Bangui slog blixten ner här och förstörde någonting, vilket gör att vi nu bara har tillgång till ett lokalt nätverk men ingen anslutning till Internet. Förhoppningsvis är det bara säkringar som bränts, i så fall är det ganska enkelt fixat. Erik håller på och kollar upp det nu. Om det är mer än bara säkringar som förstörts är det värre. Då får vi nog räkna med att använda internetcaféet hos katolikerna under den sista veckan här i Berberati. Det fungerar ju bra det också, även om det är mycket mer tidskrävande.

Dagen innan vi åkte härifrån hände också något annat. Olivier, som arbetar här i köket, blev arresterad av den lokala polisen. Han hade under en tid haft en liten motorcykel hos sig, som han hyrt av en äldre släkting för att köra motorcykeltaxi med och på så sätt tjäna lite extra pengar. I förra veckan blev motorcykeln stulen. Olivier anmälde stölden och försökte själv hitta tjuven, men utan resultat. Sedan, i torsdags, kom Olivier inte till jobbet på morgonen som han brukar, och vid niotiden kom hans pappa och meddelade att han var arresterad. Eftersom det gått flera dagar utan att de hade hittat vare sig motorcykeln eller tjuven så hade den äldre släktingen börjat anklaga Olivier och sagt att han bara iscensatt stölden, men att han egentligen själv låg bakom alltihop och hade sålt motorcykeln och behållit pengarna. Det var inte mycket vi kunde göra. Dyker man upp som vit och försöker medla blir det oftast bara värre. Då finns det alltid någon som ser att det finns pengar att hämta, och så höjs eventuella bötessummor flera gånger om. Vi lät alltså det hela bero och hoppades att det skulle vara löst när vi kom tillbaka från Bangui.

Idag är dock Olivier fortfarande kvar i arresten. Det har bestämts – med största sannolikhet utan någon som helst typ av rättslig prövning – att han inte ska släppas förrän han betalat motorcykeln. Familjen har bett om att han ska få bli fri så att han kan arbeta och tjäna ihop pengar att betala med, men det har inte blivit beviljat. Anledningen? Jo, att ”hans vita” har kommit tillbaka och att de säkert kommer att resa bort med honom om han släpps, och så kommer släktingen aldrig att få några pengar för sin motorcykel. Igår när Elisa, som också arbetar här i köket, var uppe för att hälsa på Olivier fick hon inte ens se honom utan de fick prata med varandra genom en stängd dörr, som om han vore en farlig brottsling som var tvungen att sitta isolerad.

När jag tog bort min tidigare publicerade text ”laglöst land” så skrev jag att jag skulle återkomma med ett mer objektivt inlägg i frågan. Här är ett sådant inlägg, säkert kommer det fler. Exempel på liknande situationer finns det gott om, situationer där de så kallade lagens väktare inte bryr sig ett dugg om att ta reda på vad som egentligen hänt, utan helt enkelt lyssnar på den person som är mest inflytelserik, på den som har mest att erbjuda om ett fall döms till deras fördel. Jag vet inte hur det ligger till just i fallet med Olivier, men jag vet att det alltför ofta händer att den ena av två parter i en konflikt helt enkelt säger: ”Döm ut den högsta bötern ni kan, så får ni 20 % av beloppet i egen ficka.” Självklart blir den ”skyldige” då dömd att betala böter. För vem bryr sig egentligen om rättvisa? Det enda som betyder någon är väl att jag och min familj har mat på bordet, kläder att sätta på kroppen och tillräckligt med pengar för att kunna köpa en ny flashig mobiltelefon?

Jag vet inte om man ska göra något eller inte. Om man gör saken bättre eller sämre genom att lägga sig i. Jag vet inte. Jag blir bara så arg. Det kan inte få fungera så här.

Gyllene ögonblick

Mitt i allt slit, mitt i all oro, mitt i all fattigdom och mitt bland alla dessa desperata människor som förtvivlat försöker skaffa sig någon sorts inkomst för att betala mat, vatten, skola, kläder… mitt i allt detta smyger sig små gyllene ögonblick in, tillfällen då man för en liten stund bara får finnas till. Nyss blev jag, helt spontant, inbjuden att dela en enkel måltid bestående av bit maniok och en skål med yabanda ti koko, strimlade lianblad med lite olja och pilipili. Det är mitt på förmiddagen, egentligen inte tid att äta enligt min klocka, men jag tackade ja och tog ett litet avbrott, stängde av allt annat och absorberades för en liten stund av den tillfälliga samhörigheten som uppstår mellan människor som äter ur samma skål. Skratt och småprat, någon berättar om en missionär som har låst in tre helt nya bilmotorer i en container som han nog aldrig tänker öppna, en annan pratar om nigerianska skiftnycklar som går sönder vid minsta motstånd. Efter en kvart bryter vi upp, var och en återgår till det han höll på med innan måltiden.

Det är för detta jag älskar Afrika, för dessa små gyllene ögonblick som, liksom solglittret på en havsyta, ständigt lyser upp ett avgrundsdjupt allvar. För skratten som inte skrattas för att allt är bra, utan för att det alltid finns något att glädjas över, trots allt.

Föda barn på sjukhus? Glöm inte pengar till barnmorskans handskar!

En eftermiddag för några dagar sedan kom en vän hit. Vi satt i flera timmar och pratade om allt och ingenting, blandade små vardagsfunderingar med stora tankar om situationen i det här landet. Vi kom in på hur det är att vara gravid och föda barn i ett land som detta, där den gamla sociala strukturen på många sätt har slagits sönder, men inte ersatts av en fungerande statlig organisation. Min vän berättade följande historia:

”En granne till mig fick barn för några veckor sedan. Jag följde med henne till sjukhuset när det var dags eftersom hennes man var ute på resa. Vi är egentligen inte släkt, men hon tillhör samma stam som min man, så jag var den granne som stod henne närmast. När vi kom till sjukhuset och in på förlossningsavdelningen blev vi mottagna av en kraftig barnmorska som vresigt sa åt min granne att lägga sig i förlossningssängen. ’-Ge mig pengar till handskar!’ fräste hon medan hon gjorde sig klar för att undersöka hur långt den blivande mamman var öppen. Min granne bad om ursäkt och sa att hon inte hade några pengar med sig. Hon hade tänkt köpa egna handskar, sa hon, men förlossningen hade kommit igång tidigare än väntat och hon hade därför inte hunnit. Om de bara kunde använda ett par av sina handskar nu så skulle hon betala så snart hon kunde. Barnmorskan drog muttrande fram en handske som bara täckte två fingrar och gjorde sin undersökning. ’Tre centimeter,’ sa hon. ’Det kostar 1000 CFA för handskarna (ungefär en dagslön för ett arbete utan krav på utbildning, min anm), och så kan ni gå och sätta er ute i väntrummet.’

Vi gick ut och satte oss, men värkarna tog snart i ordentligt, och plötsligt tog min granne tag i mig och skrek: ’Barnet är på väg!’ Jag hjälpte henne tillbaka till förlossningssalen och kallade till mig barnmorskans uppmärksamhet. ’Vad gör ni här?’ frågade hon surt. ’Det är inte dags än!’ Men mammans plågade skrik och mina envetna böner om att hon skulle släppa in oss fick henne till slut på andra tankar: ’Nå ja, upp i sängen då, skynda dig!’ Jag fick inte komma in, med stod kvar i dörren för att hålla ett öga på vad som hände. ’Nu kommer barnet!’ skrek min granne, och i en enda lång värk gick först vattnet, och sedan kom barnet ut. Det var en flicka. Barnmorskan tog emot barnet med en hand och la det på ett bord bakom sig. Sedan vände hon sig till mamman igen. ’Där har du din unge!’ muttrade hon. Men jag, som stod i dörren, såg att något var fel med den nyfödda. Hon andades inte. Jag kunde inte längre bara stå där och se på, jag gick in i rummet och fram till barnet. ’Hon andas inte,’ sa jag till barnmorskan. ’Ni måste göra något, fort!’ Men barnmorskan bara tittade på mig, så jag vände och sprang till salen bredvid för att kalla på hjälp. En annan barnmorska följde med mig tillbaka. Snabbt klippte hon navelsträngen, bad mig om ett tygstycke att svepa in barnet i, och sedan sprang hon iväg med den nyfödda till rummet där man kunde koppla in syrgas.

Vi hade tur, barnet överlevde, och nu är de hemma igen och mår bra. Men innan vi fick lämna sjukhuset beordrade de mig att städa förlossningssalen. Jag gjorde som de ville. Jag gjorde det inför Gud. Han kommer att ge mig min belöning en dag.”

Jag satt alldeles tyst när min vän berättat klart, önskade att historien inte var sann. Kanske var den överdriven, kanske var det inte så farligt egentligen. Men faktum är att även om man tar bort de värsta detaljerna, även om man slätar ut och försöker snygga till, så är det ingen vacker historia. Någonting är fruktansvärt fel om det är så här det går till. Det må vara ont om resurser, det må vara svårt att få tag på material, men det ger inte människor rätt att bete sig illa mot andra, i synnerhet inte de människor som genom sitt arbete ansvarar för andras liv.

Men det som berör mig allra djupast är ändå inte barnmorskans likgiltighet över ett barn som håller på att dö. Det som stannar kvar och mal i mina tankar är det där tysta accepterandet. Att handskarna ändå betalades. Att rummet ändå städades. Och att min vän efteråt visserligen för historien vidare, men att hon ändå avslutar med att uppgivet slå ut med händerna och säga att det gick ju bra, och en dag kommer nog Gud att belöna dem som handlat rätt.

Det finns mycket gott i att ställa upp och göra saker som man inte måste göra, men om alla bara ställer upp, vem ska då någonsin resa sig och säga ifrån? Säga att vi accepterar inte detta, det räcker inte att ett barn har räddats till livet, vi vill se en förändring och vi vill att den börjar här och nu.

Men nästan alla som jag träffar accepterar bara tyst. Säger att det ändå inte går att ändra på något. Säger att det måste till hjälp utifrån, att det måste komma fler vita och investera i landet, att det behövs pengar, bilar, skolor, fabriker, vita chefer som lär centralafrikanerna hur man ska arbeta. Men behövs det inte först och främst en vilja och en tro? Måste det ändå inte vara de som lever hela sina liv här, som är beroende av att landet fungerar, som måste ta det första lilla steget? Sedan kan saker rulla igång. Sedan kan det kanske skjutas till pengar, arbeten, företag som investerar. Men det måste börja här. Och vem ska sätta stenen i rullning? Vem?