Apropå…

Apropå mitt inlägg om presidentvalet och det avslutande stycket, där en man uttrycker att han egentligen inte vill ha den sittande presidenten men att han ändå hoppas att han vinner för att det blir så mycket problem annars:

I lägenheten i Bangui ligger en Jeune Afrique, en afrikansk nyhetstidning från veckan 16-22 januari 2011. Framsidan pryds av ett foto av en bister president Boz, och under honom lyser ett citat i fet röd stil: “C’est moi ou le chaos”. “Det är jag eller kaos.”

Ni som kan franska kan läsa intervjun som Jeune Afrique gjort med presidenten på tidningens hemsida.

Val 2011

Den 23 januari var det presidentval i RCA. Efter mycket om och men, ska väl tilläggas. Valet skulle egentligen ha hållits redan förra året, men av diverse olika skäl har det skjutits upp och skjutits upp igen, tills det så förra söndagen äntligen var dags. Huvudkandidaterna var, förutom sittande presidenten Francois Bozizé, idel välkända namn sedan tidigare inom den Centralafrikanska makteliten; Patassé, Ziguele, Demafouth… Inga direkta nykomlingar på den politiska scenen.  Valkampanjen har, inte helt oväntat, präglats av oegentligheter och tvivelaktiga slogans om Bozizé som den store landsfadern, och enligt rapporter gick valet i sig visserligen lugnt till, men någon vidare ordning och reda var det inte. En av våra anställda i Bangui fick till exempel veta, när han klockan åtta infann sig i vallokalen, att hans röst redan var förbrukad…

Men jag ska inte uppehålla mig vid det stora politiska spelet, även om det kan vara nog så intressant. Istället tänkte jag ge en liten glimt om hur valet uppfattas av de så kallade ”vanliga människorna”, befolkningen ute i landet, som befinner sig långt från maktens centrum. Följande bygger inte på några vetenskapliga undersökningar, och jag är medveten om att jag med dessa få rader inte kan ge en heltäckande bild av den allmänna uppfattningen i landet, men med utgångspunkt i några samtal som jag haft med olika människor vill jag ändå försöka förmedla några av de tankar som många centralafrikaner har inför ett, så kallat (?), demokratiskt val.

Först är det detta med själva röstandet. I RCA existerar ingenting som heter förtidsröstning eller poströstning. De som ska rösta måste alltså göra det på den rätta dagen, i en vallokal. Eller, för att vara mer exakt: just i den vallokal där de tidigare anmält att de vill rösta och fått sitt röstkort utfärdat. Denna information har dock inte blivit tydligt förmedlad från statens sida, så fram till bara någon vecka innan valet tror alla att de ska kunna åka ut till Bakouma, det närmaste större samhället, och rösta. I egenskap av arbetsgivare åtar vi oss givetvis att se till att alla som vill ska få möjlighet att åka dit. När det så kommer fram att endast de som fått sitt röstkort utfärdat i Bakouma kan åka och rösta där blir det oro bland dem som är bosatta längre bort. Många kommer och frågar hur det ska bli för dem. Kan vi ordna med en bil till Fode? Bria? Bangui? Jag, som trots min uppväxt i Afrika är uppfostrad i en kultur där man får lära sig att rösträtten är något viktigt, tror först att de flesta vill rösta för att de faktiskt har en politisk åsikt. Efter flera samtal med olika anställda inser jag dock att så inte är fallet. Den absolut vanligaste orsaken till att man vill rösta är att man då får en stämpel i sitt röstkort, och de flesta är helt enkelt rädda att få problem i poliskontroller vid vägspärrar om de efter valet visar upp ett röstkort som inte är stämplat. Rösten i sig bryr sig få om. Det är stämpeln man är ute efter. Men eftersom vi har alltför kort tid på oss, och alltför få bilar för att kunna arrangera resor till Bria, Bangui och Berberati, så bestämmer sig våra långväga anställda helt sonika för att riva sönder sina röstkort. Att bli ertappad utan röstkort är uppenbarligen bättre än att bli ertappad med ett röstkort utan stämpel. Etienne, muraren, säger för övrigt att han ska riva sönder sina TRE röstkort! Hur han lyckats få tre röster vet jag inte, och det är inte läge att fråga just då, men det kanske är något att titta närmare på… (Dessutom, för att göra det hela ännu mer förvirrat, så visar det sig efter valet att killarna från Berberati, Bangui, osv, VISST hade kunnat rösta i Bakouma, om de bara fått ett intyg av länshövdingen på att de inte kan ta sig hem för att rösta. Men det lämnar vi och går vidare till nästa punkt.)

När vi så som bäst håller på att planera för att kunna köra ut alla till Bakouma kommer Housseini,som är arbetsledare för våra väghuggare, och vill prata med mig. Han undrar om vi tänkt på att de som ska rösta måste vara i Bakouma senast den 21, två dagar före valet.
”Nej, varför då?” undrar jag lite dumt, och Housseini förklarar att FACA, RCA’s militär som har en mindre avdelning baserad i Bakouma, kommer att stänga av alla vägar och hindra all trafik från och med den 22.
”Varför?” undrar jag igen, lika dumt igen, och får till svar att så är det ju alltid dagen före val. Sedan ler Housseini stort och skrattar till, innan han ger ytterligare en förklaring:
”FACA tycker inte om CAWA’s anställda. Vi har alltid problem med dem i Bakouma. Och vet du varför? Vi tar deras tjejer! Vi är bättre betalda än dem, så tjejerna i Bakouma tycker bättre om CAWA än om FACA.”

På något sätt lyckas vi organisera alla resor, och under ett par dagar försöker vi få arbetet att fortlöpa med en kraftigt decimerad arbetsstyrka. När så alla kommit tillbaka frågar jag Georges, han som var barnpojke åt Theo förra året och som nu sopar, tvättar och bär vatten åt oss, om valet gått lugnt till.
”I min by var allt jättelugnt och fint,” svarar han glatt. ”Du vet var jag bor? I Lengo, en bit utanför Bakouma. Där gick det jättebra! Vi hade kommit överens i förväg och röstade likadant allihop, och de som samlade in rösterna tyckte att vi röstade på rätt kandidat, så det var absolut inga problem!”
Jag frågar hur det gick inne i själva Bakouma, och han fortsätter:
”Där var det lite rörigt. Du vet, de är så många, och de kunde inte komma överens, och då blir det ju oroligt. Och de som tog emot rösterna, de blev arga om man inte röstade på den kandidat som de ville ha.”
”Menar du att de kollade allas röster innan de stoppade dem i valurnan?”
Georges gör min av att tycka att min fråga är ganska dum.
”Ja, det är klart de kollar, för att se vad alla röstar på.”
Han skrattar till.
”Och så blev de arga, och ibland vägrade de att lägga rösten i urnan om det var fel. Nej, i Bakouma var det rörigt. Allt fungerade mycket bättre i Lengo.”

Ett samtal med en man i Bria, en och en halv vecka efter valet då jag var ute för att betala skatter och arbetsgivaravgifter, får avsluta detta inlägg. Samtalet är väldigt representativt, jag har hört samma åsikt från många andra. Vi talade om valresultatet, som ännu inte deklarerats offentligt men som alla ändå var ganska säkra på, och mannan, som jag egentligen knappt kände, sa:
”Vi hoppas ju att han (den sittande presidenten) vinner. Inte för att vi vill ha honom, men för att han kommer att ställa till med så mycket problem annars. Det kommer bara att bli problem.”

Jag önskar att jag hade haft en kamera med mig…

…men det hade jag inte, så ni får nöja er med att försöka skapa er egen bild. Jag var uppe på banken idag igen. Dörren in till det lilla kontoret är en tvådelad, blåmålad svängdörr i trä som hänger lite på trekvart (eller i alla fall på två minuter i). Den ena delen är försedd med glasruta så att man kan se in även om dörren är stängd.

Det var tidig eftermiddag, jag parkerade i en av de fem parkeringsrutorna (noggrant avgränsade, inte med vita streck, utan med decimeterhöga cementväggar) och steg som vanligt in och ställde mig vid disken. Jag fyllde i min uttagsblankett och tog fram mitt uppehållstillstånd i RCA, som fungerar som legitimation. Medan jag sedan väntade på att få hjälp stod jag och såg mig lite om. Jag vände mig mot dörren och upptäckte att en tämligen speciell kund var på ingång. Genom glasrutan, lite sprucken i nedkanten, kikade en get nyfiket in! Han – eller om det var en hon – luktade lite i dörrspringan men bestämde sig tydligen för att stanna utomhus. Kanske föll den svala luftkonditoneringsluften inte i smaken. I så fall borde jag ha gått ut och rekommenderat Berberatis andra bank. Där är det varmare, men de har en dörrvakt så jag vet förstås inte om den lilla behornade kunden skulle ha blivit insläppt där.

Namn med en mening

Inspiration till dagens inlägg har jag hämtat från en kommentar som jag fick igår. Det var en av mina gamla lärare från Svenska Skolan i Berberati som önskade mig lycka till med namnvalet och sedan fortsatte: ”…men välj inte MajLis Dahlqvist (det är lite långt och tungt) och inte Karlsson (det låter så fult på franska)!”

Namngivningslagarna i Sverige verkar ha luckrats upp en del på sista tiden, det märkte jag när jag satt och googlade på namn och försökte hitta idéer till vad mina egna små busar skulle heta. Namn som Hallón, Sommar och till och med Trollet (och Yangere!) blir godkända. Jämfört med RCA är Sverige dock fortfarande ganska restriktivt. Här finns det över huvud taget ingen myndighet som lägger sig i namnvalet, och därför kan barnen få heta lite vad som helst. Faktum är att det springer runt ganska många ungar (och vuxna med för den delen) med minst sagt innovativa namn.

Dels är det ganska vanligt att ge barnet namn efter en bekant till föräldrarna, kanske en respekterad släkting eller varför inte en utländsk missionär. Ovanstående MajLis Dahlqvist och Karlsson är exempel på detta. Här i Berberati vet jag en liten flicka som heter Anita, och någonstans ska det också finnas en pojke med det stolta namnet Hippopotame Bengt-Åke Gustavsson. Dessutom har jag ju min egen lilla Emelie Rebecca, Geres dotter i Ndele.

Namnet kan också berätta något om hur det var när barnet föddes, som Passis Trois Mois, Tre Månader, eller en pojke i Gamboula som jag och mamma träffade en gång när jag var liten, som hette Handa Mbi, Lurade Mig. En vän till mig här i Berberati döpte sin pojke till Duracell efter en ovanligt lång förlossning. Duracell är ju ett batteri som är känt för att räcka länge.

Kära läsare, jag vet att många av er har bott i RCA, och ni har säkert fler exempel. Om ni vill får ni hemskt gärna dela med er av dem i en kommentar, så lägger jag upp dem i nästa inlägg.

Namnet till Barthelemys dotter då? Efter mycket funderande bestämde jag mig för Lina Othilie. Lina efter min syster (fast mest för att det betyder ”kraftfull”, och det tyckte jag passade på en flicka som vägde så mycket som 3,7 kg). Othilie som en fransk form av min gammelmormors andranamn Ottilia (hennes förnamn Sigrid är alltför svårt att uttala på sango.) Gammelmormor blev nästan hundra år och bodde hemma i sin egen lägenhet ända till slutet, lagade sin egen mat och bäddade åt sig i kökssoffan varje kväll. Om egenskaper följer med namnet så är detta något som är värt att föra vidare.

Arbetsinspektionen

Arbetsinspektören i Berberati är hungrig. För att försöka göra något åt saken kommer han och gör en inspektion i vår verkstad. När Erik kommer in för att äta middag har han med sig två papper som han lämnar till mig. Det ena är en convocation, ett papper där Erik Mararv ombeds att infinna sig på arbetsinspektionen klockan 10:00 följande dag för att lösa ”affären med arbetskontrakten”. Det andra är en lista över de dokument som ska tas med visas upp för inspektören: registeringsbevis för CAWA, arbetsgivarintyg, intern regelverk, osv. Erik tycker att detta är ett jobb för mig och lämnar med varm hand över uppgiften.

Eftersom vårt företag är registrerat i det län där själva jaktområdet ligger, Mbomou, så har egentligen arbetsinspektören i Berberati ingenting med oss att göra. Det har Erik redan ringt och fått bekräftat av vår vän arbetsinspektören i Bangassou. Men inspektören i Berberati blir ju inte mätt av att vi har alla papper i ordning i Bangassou, så han tänker inte låta sig avfärdas så enkelt.

Klockan tio över tio parkerar jag min bil utanför arbetsinspektionen. Solen gassar när jag går över den sandiga gårdsplanen mot en liten rosamålad byggnad med gallerförsedd veranda. Över en öppen dörr sitter en handmålad skylt: Inspection de travail régional. Dörren leder in till en kort korridor. Första dörren till vänster i korridoren står öppen, och inne på ett litet kontor sitter en medelålders man med blå skjorta vid ett skrivbord. Jag annonserar min ankomst med ett försynt: ”Kokoko” Mannen tittar upp och antar en viktig mig. Jag säger att jag fått en kallelse, han ber mig att vänta och försvinner sedan ut ur rummet. Efter någon minut kommer han tillbaka och visar mig in i ett rum längst ned i korridoren. Där inne sitter en mager man i khakikostym bakåtlutad med benen i kors bakom ett enormt skrivbord som är överbelamrat med papper och skrivböcker. I en askkopp ligger en cigarrettfimp, bredvid den står en liten centralafrikansk flagga.

Vi hälsar och mannen ber mig med en gest att sitta ned mitt emot honom. Sedan sätter han sig själv till rätta och plockar fram en hög med brev som han noggrant studerar, utan att bevärdiga mig med en blick. En minut går och jag undrar om han väntar på att jag ska ta initiativ till ett samtal, men bestämmer mig för att vara tyst.

Dörren öppnas och in kommer mannen som nyss visat mig in i detta rum, tillsammans med en något yngre välväxt kollega. De slår sig ned på varsin sida av mig, lägger upp sina papper på bordet tillsammans med en kopia av den senaste Code de travail, flyttar lite demonstrativt på flaggan så att den hamnar i allas blickfång, och så kan vårt möte börja.

De tre herrarna fortsätter sin maktdemonstration genom att säga att de är besvikna att Monsieur Erik har skickat sin fru istället för att komma själv. Vidare har den en rad anklagelser mot oss efter inspektionen de gjort på vår arbetsplats igår, och allt som allt har vi inte mindre än 750000 CFA att betala i böter. Jag, som börjar kunna det här spelet, säger i min tur att jag är tacksam för att den viktiga myndighet som dessa herrar representerar vill hjälpa oss att komma tillrätta med våra fel och brister, och så är diskussionen igång. I ungefär en kvart spelar de sitt spel, med bistra miner och ständiga påpekanden om hur lagvidrigt vårt företag har handlat. Sedan mjuknar de plötsligt, mannen i khakikostym rätar på sig och säger att vi kan gå och lösa resten i den kraftige mannens arbetsrum. Han frågar hur mina barn mår och tar mig i hand innan vi lämnar honom bakom skrivbordet och går in i nästa rum.

”Bötern”, som tidigare var på 750000 CFA, har nu bantats ned till 270000 CFA. Jag vet fortfarande att vi egentligen inte skulle behöva betala någonting, då vi i realiteten inte gjort oss skyldiga till något lagbrott, men i ett land som detta där hungern, läs pengahungern, är ständigt närvarande, vet jag också att det enklaste sättet att få slut på denna affär är att överlämna en liten gåva och skiljas som vänner. Det må kallas korruption, själv har jag faktiskt inga större samvetskval. Märk väl: jag betalar inte för att skaffa mig rättigheter som jag egentligen inte borde haft. Jag ger endast bort en mindre summa i utbyte mot att slippa bråk. Det är tyvärr så det fungerar här, och det är ingenting som vi kan ändra på i en handvändning genom att vägra att anpassa oss till systemet. Vad vi kan göra är att försöka hålla ned summorna, och det är just vad detta spel går ut på.

Den kraftige – jag har förstått att det är han som är själva arbetsinspektören, medan mannen i kostym var direktören – plockar med några papper och frågar om jag har med mig pengar för att betala bötern idag. Jag säger att jag har hundra tusen och hoppas på att det ska räcka. De säger att jag kan betala vad jag har idag och komma med resten imorgon, då jag också ska få kvitto på hela summan.

En sedelbunt lämnas över och hamnar under inspektörens skrivbordsunderlägg. Ett mindre passande ställe att förvara pengar på kan tyckas. Sedan går jag. Resten av affären får lösas imorgon. Eller i övermorgon. Eller när det kan tänkas passa. Ikväll ska inspektören dricka öl.

Tuberkulos

På mitt första besök på MVC sedan jag kommit till Sverige får jag en remiss till lungröntgen. Bara som en försiktighetsåtgärd, eftersom jag vistats i ett land där det finns mycket tuberkulos. Någon vecka senare sitter jag i väntrummet till drop-in röntgen på USÖ. Tankarna vandrar, och plötsligt befinner jag mig någon helt annanstans, i ett litet mörkt sovrum i ett hus i Bangui. Det är november år 2009, jag sitter på en låg pall i halvdunklet, och runt omkring mig finns ett tiotal människor, vissa bekanta och andra för mig främlingar. Charlotte sitter på en pall bredivd mig, Blandenne på en madrass längre in i rummet. Blandennes faster, som också heter Charlotte, sitter närmare dörren, genom vilken det skarpa dagsljuset faller in och gör mörkret omkring oss än mer påtagligt. Här finns också Wambunzus fru, några andra kvinnor som jag inte vet namnet på, Theo, och så Blandennes och Davids två barn. Och i mitten av ringen, i centrum för allas uppmärksamhet, sitter David. Eller resterna av det som en gång var David. För tre veckor sedan, när jag senast såg honom, satt han leende i bilen bredvid Erik och vinkade åt oss när de körde iväg mot Bakouma. Han hade varit sjuk men var på bättringsvägen, det var i alla fall vad vi trodde. Han hade gått en datakurs, vi hade anställt honom som Chef de Campement, och vi var optimistiska inför framtiden. Och nu, nu sitter han här, nej han sitter inte, han halvligger på sin madrass, uppallad mot några kuddar som en livlös docka. Bröstkorgen är insjunken, armarna tunna som stickor, och han orkar bara tala stötvis, några ord åt gången. Med jämna mellanrum skakas den tynande kroppen av rosslande hostattacker. Någon håller fram ett rostigt fat där han får spotta ut klumpar av segt slem. Om några dagar ska han dö, men det vet vi ännu inte. Vi skjuter insikten ifrån oss, klamrar oss fast vid hoppet.

Det är ett par dagar nu sedan David flögs ned till Bangui från Bakouma. Sedan dess har han körts runt till olika sjukhus i Bangui och till slut fått en lång diagnos: tuberkulos, malaria, amöba, tyfoid. Dessutom ett resultat på ett AIDS-test, som överlämnades endast till honom och hans fru i ett stängt kuvert. Vi andra vet inte vilket svar som fanns i kuvertet, ändå vet vi.

Som arbetsgivare, eller kanske ännu mer som vänner, har vi försökt på David inlagd på Banguis bästa sjukhus, men förgäves. Staten har nämligen ensamrätt på tuberkulosbehandlingar, alla som drabbas av denna sjukdom måste söka vård på Hôpitale Communautaire. David har inte velat gå dit. Hans fru förklarar, med all rätt, att han inte är tillräckligt stark för att tillbringa flera timmar i ett väntrum innan han eventuellt, men bara eventuellt, kan få träffa en läkare. Vi försökte hitta en lösning, och det slutade med att en läkare från det bättre, privata sjukhuset, erbjöd sig att behandla David i hemmet. Det är inte helt lagligt, men hur är det med nöden, den som inte har någon lag?

Men när jag sitter där i det dunkla rummet vet jag, någonstans inom mig, att det redan är för sent. Jag skjuter bort tanken, vill inte se sanningen, trots att den egentligen är glasklar. David har bestämt sig för att dö. Han vill inte mer.

-Han äter inte, säger Blandenne.
Jag frågar varför han inte äter. Mår han illa? Smakar maten inte bra? Jag vänder mig direkt till David, som får anstränga sig hårt för att svara.
-Jag… är bara… inte hungrig.
Jag säger att han måste äta, att det inte hjälper med några mediciner i världen om han inte får i sig mat. Jag hör hur orden klingar ihåliga. Han vet det. Han vet.

Ett häftigt meningsutbyte bryter ut mellan några av kvinnorna. Man vill sätta dropp. Wambunzus fru påpekar att hon var den som livade upp David med hjälp av dropp i våras när han var så här sjuk. Hon vet vad som behövs, han måste ha stärkande injektioner i några dagar, sedan kan de ta honom till sjukhus. Blandennes faster Charlotte motsätter sig bestämt detta. De har sagt på sjukhuset att David har vatten i lungorna. Att då sätta dropp och pumpa in ännu mer vatten i kroppen skulle vara direkt skadligt. De som är för dropp vinner till slut. David protesterar lamt men kan inte göra motstånd. Han får en ny hostattack. Han lyfter en svag arm mot Blandennes håll och visar att han är trött. Han vill lägga sig ned. Jag och Charlotte känner att det är dags att gå. Vår närvaro tröttar bara ut honom ännu mer. En i taget böjer vi oss ned bredvid honom för att säga adjö. Än en gång känns orden tomma:
-Fortsätt att kämpa. Gud kommer att göra sitt.
Hans axel är så tunn under min hand.

Blandenne följer oss ut på gården.
-Han vill inte äta, säger hon igen. Förut idag svimmade han när jag hjälpte honom på toaletten.
Jag upprepar att han måste få i sig mat, att inga mediciner gör någon nytta om han inte äter. Jag vet inte vad hon tänker. Kanske vet vi egentligen alla att det redan är slut.

Två dagar senare ringer telefonen. Jag och Charlotte är och handlar. Det är Blandenne. Jag svarar.
-David akui awe, är allt hon får fram innan rösten försvinner i ett skrik.
Han är död. Det är bara två dagar senare och han är död. Vi tar en taxi tillbaka till det dunkla rummet. Blandenne sitter på verandan, barfota med fötterna på den sandiga marken. Fler människor kommer, en servitör från CAWA är den ende jag känner igen, Martin. Vi ser på när David bärs iväg på en madrass ut till den bil som vi hyrt för att köra honom till frysrummet på sjukhuset. Vi gråter med de andra. På kvällen sitter jag en stund på en tom dödsvaka. Det finns inte många nära släktingar och vänner, inte många som verkligen sörjer. Martin kommer tillbaka. Paul sitter med en stund. Blandenne har dragit sig undan tillsammans med barnen. Bara en gång hör jag henne jämra sig. Ingen sjunger. Så länge jag är kvar bjuds det inte ens på något kaffe.

Jag åker hem och jag måste återgå till livet, måste vidare även om tomheten och saknaden ibland gnager i mig.

Och så, ett halvår senare är jag på lungröntgen. En försiktighetsåtgärd. Men det är ju något här som är fel. Det är inte jag som varit mest utsatt. Det är Blandenne och barnen som i första hand borde bli undersökta. Jag minns att jag frågade om de var vaccinerade, och det var de, men det var allt. När det handlar om människor långt bort är det lätt att skjuta ifrån sig. Men när man suttit i samma rum, hört samma människa hosta och sett samma rostiga fat räckas fram att spotta slemklumpar i, då blir världens orättvisor ibland obehagligt tydliga. Varför ska jag, och inte de?

Cerenam

Myndighetspersoner i RCA är alltid hungriga. Poliserna längs vägarna är hungriga. Sekreterarna till de stora gubbarna är hungriga. Men hungrigast av dem alla är Cerenam.

Cerenam är Chef de ServiceEau & Forêt i Bangui. Det betyder att de flesta av våra papper någon gång passerar honom, och det vet han att utnyttja. Minsta lilla antydan till fel från vår sida slår han ned på som en hök, och hittar han inget fel så lägger han bara jaktlicenserna eller ansökan om extra kvoter eller vad det nu kan vara i skrivbordslådan och säger, med all önskvärd tydlighet: ”Jag är hungrig. Om jag inte får äta så riskerar dessa papper att bli kvar här.”

På måndag går Mesmin, vår allt-i-allo i Bangui, till Eau & Forêt för att ansöka om tre jaktlicenser till kommande jägare. Samtidigt ska han fråga om Erik Nymans, Adams och Nicolas licenser, som vi inte fått ut än. Han kommer tillbaka med outrättat ärende. Det är problem. Nicolas licens kan inte bli utfärdad eftersom han tydligen inte är inskriven som guide i vårt företag, och vad gäller Erik Nyman och Adam har vi bara betalat 120000 CFA, så mycket som det kostar för någon som är bosatt i RCA, när vi egentligen borde ha betalat en turistlicens för 420000. Detta är förstås bara dumheter. Erik och Adam är inte turister och ska således inte alls betala turistlicens. Men Mesmin skakar på huvudet:
”Det spelar ingen roll vad jag säger. Jag får inte ut de där licenserna.”

Jag går själv för att prata med Cerenam. När jag kommer in på hans kontor är han inte där. Vi ringer honom och han säger att han ska komma. Vi väntar en halvtimme utan att någon dyker upp. Jag ringer igen och säger att jag har ett barn som väntar på mig där hemma. Dröjer det länge till? Kan vi bestämma en tid nästa dag istället?
”Kom imorgon klockan tio,” blir svaret.

Jag är där klockan tio afrikansk tid, dvs under timmen mellan tio och elva, närmare bestämt kvart i elva. Cerenam sitter vid sitt skrivbord. Han luktar sprit. Jag hälsar och slår mig ner, vi växlar de vanliga inledningsfraserna. Så säger jag att jag hört att det är något fel med våra papper. Kan han förklara för mig vad som står på? Cerenam plockar fram de tre jaktlicenserna.
”Ni har seriösa problem,” säger han hotfullt. ”Ni riskerar stora böter.”
Jag nickar och låter honom fortsätta.
”För det första har ni ansökt om guidelicens till en guide som inte är inskriven i ert företag. Det är mycket allvarligt. Jag kommer att dra in hans licens och se till att han blir utvisad från RCA för alltid, och ni kommer dessutom att få betala.”
Han tittar på mig för att se om hoten har någon effekt, men jag tror att jag ser ganska neutral ut. Jag vet att han bara skräms.
”Sedan har vi de här två småpojkarna som jobbar för er. De är inte heller inskrivna i ert företag. Det blir ännu mer böter, och jag ska se till att de blir utvisade och att de inte får komma tillbaka på två år.”
Han samlar ihop de tre licenserna och lägger ned dem på bordet med en liten smäll. Nu är det min tur. Jag börjar med att spela lite oförstående:
”Jag förstår inte… vi lämnade in anmälan om att Nicolas skulle jobba hos oss redan i september…”
”Det gjorde ni inte! Jag har inte sett någon sådan anmälan.”
Jag vidhåller att jag vet att vi har lämnat in ett brev till ministern, och till slut går Cerenam och hämtar loggboken där all inkommande korrespondens är noterad, för att bevisa för mig att han har rätt. Jag hoppas innerligt att sekreterarna har gjort sitt jobb och noterat att anmälan är inlämnad. Cerenam bläddrar sig fram till den första januari 2009. Sedan börjar han läsa högt för mig, noteringen för varje inkommande brev från och med början av 2009 och framåt:
”Första januari: ansökan om extra kvoter från Bongo Safari… tredje januari: ansökan om jaktområde 32 från National Safari… sjunde januari: ansökan om godkännande av en ny guide från Idongo Safari…”
Jag lyssnar tyst, flikar in med några bekräftande ord när Cerenam framhåller hur bra han gör sitt jobb och hur fin ordning det är i hans böcker, och utrustar mig med tålamod. Vi kommer till februari, mars, april… I maj kom det in mycket post. Sedan är det ganska tomt fram till augusti. Vi kommer till början av september och jag blir mer uppmärksam.
”Ansökan om att få göra guideprovet från Christian Mikolombo… ansökan om att dela upp jaktområden från Lefol… ansökan om att ersätta guiden Simon Andersson med guiden Nicolas Durville från CAWA…”
Han blir tyst. Jag säger ingenting, tänker låta honom tala. Några långa sekunder passerar.
”Ja, här är ju brevet,” säger han till slut ilsket. ”Men jag har då inte sett det tidigare!”
Så tar han Nicolas jaktlicens och lägger den åt sidan.
”Ok, den här är ok. Jag ska se till att den blir stämplad så får du den sedan.”

Ett-noll till mig. Jag tackar ödmjukt för hans stora godhet.

Så var det Erik Nyman och Adam. Enligt Mesmin var felet att vi endast betalat 120000 CFA, men här har det tydligen blivit en ändring. Cerenam ser mycket allvarig ut när han åter påpekar:
”De här småpojkarna är inte inskrivna som lärlingar i ert företag, ändå har ni skrivit i deras jaktlicenser att de är lärlingar. Det här kan jag inte tolerera. Det blir böter och utvisning.”
Jag nickar och erkänner vårt stora misstag. Jag vet att Erik och Adam inte är inskrivna som lärlingar, och det kan de ju, enligt landets lag, inte heller bli förrän de har haft en jaktlicens i RCA i minst två år, inte sant? Cerenam nickar bekräftande, och jag fortsätter att förklara att det givetvis var väldigt dumt av oss att i ansökan om jaktlicenserna skriva att Erik och Adam är lärlingar när de i själva verket inte är det, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt och hoppas att vi kan hitta en lösning. Felet är ju faktiskt inte att vi låtit bli att ”småpojkarna” som lärlingar, utan helt enkelt att vi skrivit fel på ansökan om jaktlicensen. Går det inte att rätta till? Det gör det inte, enligt Cerenam. Åtminstone inte bara så där utan vidare. Så plockar han fram vår årsberättelse från förra året och förklarar hur noggrant han har läst den, och påpekar än en gång att när vi lämnade in den så borde vi ha skrivit in Erik och Adam som lärlingar… Jag känner hur samtalet börjar gå runt i cirklar. Jag vet att jag har rätt, och det vet Cerenam också, och därför försöker han dribbla bort mig. Jag testar en annan infallsvinkel:
”Mesmin sa att ni ville att vi skulle betala turistlicenser trots att de här killarna jobbar i RCA. Det kan väl ändå inte vara riktigt?”
Cerenam tar genast tag i tråden. Han säger att jo då, enligt lagen så måste man ha en turistlicens i två år innan man kan skrivas in som lärling. Jag protesterar. En turistlicens är till för turister och en licens för bofasta i RCA är till för just bofasta i RCA. Tidigare år har vi ju alltid betalat det lägre priset för alla som arbetar hos oss, oavsett om de är inskrivna som lärlingar eller inte.

Cerenam drar ut skrivbordslådan och drar fram ett papper.
”Här,” förklarar han ”står det att alla som guidar jaktkunder i RCA måste vara minst 21 år gamla. Hur gammal är den där Erik Nyman egentligen?”
Ännu en ny vändning alltså.
”De guidar inga kunder,” säger jag och märker att jag nästan inte lyckas dölja irritationen i min röst. Cerenam skrattar lite hånfullt.
”De arbetar i en jaktcamp. Vad gör de om de inte guidar kunder?”
”Öppnar vägar, bygger fly camps, hjälper till med att hänga upp beten…”
”Men de är inte inskrivna som lärlingar.”
”De är ju inte lärlingar. De har inte haft jaktlicens i två år ännu.”

Vi kommer uppenbarligen ingen vart. Jag återgår än en gång till turistlicensen, ber om en förklaring till varför jag ska betala turistpris för personer som arbetar i landet. Cerenam ger mig en ytterst förvirrad förklaring som jag inte förstår. Sedan stoppar han ned licenserna i sin skrivbordslåda för att markera att samtalet är slut. Han tar fram sin miniräknare och ett papper och börjar humma och slå på knapparna och skriva ned små siffror här och där. Jag sätter mig tillrätta på stolen och bereder mig på att vänta. Som tur är har jag med mig en bok.

Det går en kvart. Cerenam fortsätter att se ut som om han utför något viktigt arbete, och jag fortsätter att läsa. Jag ser framför mig hur timmarna går, hur jag kommer att sitta ända till kvällen om det behövs. Jag tänker inte ge mig. Cerenams telefon ringer. Han växlar några ord med personen i andra änden och avslutar med ett ”Jag kommer”. Så reser han sig.
”Jaha Madame Erik, hur gör vi nu?”
”Jag väntar fortfarande på en förklaring,” säger jag. ”Kanske är det jag som är dum, men jag förstår fortfarande inte varför jag ska betala turistlicens för de här killarna när de inte är turister. Om du bara kan förklara så att jag förstår så betalar jag, det är inga problem.”

Äntligen händer något. Cerenam slår ut med händerna.
”Fråga inte mig,” säger han. ”Det är inte upp till mig att bestämma hur mycket du ska betala. Det kommer från en högre nivå. Jag gör bara mitt jobb. Jag kan hjälpa dig ur knipan om du vill, vi kan gå ut och komma överens här utanför, men jag kan inte förklara varför det blivit så här.”
Jag ignorerar hans erbjudande om att ”komma överens” och säger än en gång att jag gärna betalar turistlicens om han bara kan förklara varför. Han tar med mig till sekreterarna som sitter i ett annat rum, och jag ställer samma fråga där. De slår också ut med händerna och ser oskyliga ut.
”Det är inte vårt problem, vi skriver bara papper, du får fråga någon annan.”
Jag ber om namnet på någon person som kan svara, och blir skickad upp till nästa våning, till Inspecteur Centrale. Han är inte inne, men jag träffar en annan inspektör som är rund i ansiktet och ler lite fåraktigt när han ger mig en lapp med ett telefonnummer. Jag tackar och går tillbaka till Cerenam, säger att jag ska försöka ringa, och när jag fått svar återkommer jag, antingen för att betala turistlicens eller för att hämta ut de licenser som redan finns. Cerenam ser ovanligt munter ut. Kanske tycker han ändå att han lurat mig. Eller kanske är det så att jag faktiskt vann idag och att han inte har något mer spel att spela just nu. Vi tar adjö vid utfarten från Eau & Forêt, där kvinnorna sitter i rader och säljer mogna mango.
”Vi ses igen,” säger han, och när jag vänder honom ryggen och styr stegen mot Charlottes bil som står parkerad en bit bort längs gatan kan jag inte hjälpa att jag brister ut i ett triumferande leende.

Fortsättning följer, än finns Eriks och Adams licenser kvar i Cerenams skrivbordslåda, men idag vann jag. Nicolas licens är skickad till sekreterarna för stämpling och underskrift, och Cerenam får se sig om efter någon annan att betala kvällens krogbesök.

G:s historia, del 3

Gere och yngsta dottern Gipsy, som är med till Bangui.

Gere berättar.

Om Romeo:
   ”De hamnade i ett bakhåll. Tjuvjägarna visste att de skulle komma, så de väntade på dem inne i skogen. Det fanns en vit man i deras grupp. Min man stannade för att skydda honom. Den vite, som var ledaren, var räddast av dem alla, men honom rörde de inte…
De där tjuvjägarna, de är hemska. De nöjer sig inte med att döda. När personen redan ligger på marken skjuter de flera skott, genom huvudet, genom hjärtat. Och så hugger de sönder kroppen med machete. Ibland hugger de ett kors rakt över ansiktet.
Jag fick inte ens se honom. De ville inte att jag skulle se honom…”

Om pengarna:
”Från början sa de att det var nästan tre och en halv miljon, men det nämndes flera olika summor och jag förstod aldrig riktigt hur det hela hängde ihop, hur mycket det i slutänden handlade om. Jag behövde i alla fall komma till Bangui för att få ut pengarna. Så jag kom hit, men då hade min svåger redan gjort alla papper och plockat ut en halv miljon. De sa att han hade satt in det på banken. Han var inte kvar i Bangui utan hade åkt tillbaka hem till sin by, så jag försökte skicka meddelande till honom för att han skulle komma hit och ge mig min del av pengarna, och hjälpa mig att få ut resten. Det tog lång tid innan han över huvud taget hörde av sig. Jag efterlyste honom till och med på radio, men fick inget svar. Så dök han till slut upp häromdagen. Han plockade fram femtio tusen och gav till mig. Femtio tusen! Han sa att det var allt som var kvar av det han tagit ut. Jag gav tillbaka det. Om han inte bryr sig mer om mig och barnen kan det lika gärna vara.
De säger att det ska finnas ytterligare en halv miljon att hämta. Inte tre miljoner som de sagt från början, men i alla fall en halv miljon till. Men pengarna kan bara betalas ut till honom eftersom alla papper är gjorda i hans namn. Jag gick och klagade på det där. Jag frågade om de tyckte att det var rätt att han skulle ha alla pengarna när det är jag som har barnen. De sa att det inte var deras problem, utan att vi måste komma överens om det inom familjen. Och om vi inte kan komma överens så måste fallet lösas av en domstol.
Han har inte gjort något bra för de där pengarna. Han bara super upp dem. Och inte vill han hjälpa mig att få ut den återstående summan heller. Han vill så klart ha allt själv. Jag skulle kunna dra det hela till domstol, men det kommer att ta minst fyra månader innan allt är klart. Hur skulle jag kunna stanna i Bangui i fyra månader, när två av mina barn är kvar i Ndele? Och dessutom är det ju inte alls säkert att jag skulle vinna. Det finns ingen rätt. Han är större än mig. Det är allt som räknas här.”

Hon tar en paus för att gå på dass. När hon kommer tillbaka:
”Det var jättenära att min mobil ramlade ner i dasshålet! Jag hade den i fickan, och när jag reste mig så ramlade den ut. Det var så hääär nära!  Vet du att jag känner en som tappade sin mobil i dasset. När någon ringde så hörde man signalen där nedifrån!”
Vi skrattar så tårarna rinner.

Om rebellerna som anföll Ndele i november:
   ”De började skjuta, de skjöt överallt, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi var hemma, jag och alla barnen, mina tre flickor och en liten pojke som är min systers men som jag tog hand om just då eftersom hon var sjuk. De skjöt och skjöt och vi gömde oss inne i huset och väntade. När skjutandet lugnade ned sig lite bestämde jag mig för att fly. Det var bara jag och barnen, jag hade ingen annan vuxen hos mig. Jag packade ihop en väska med mat och lite kläder. Jag tog Gipsy på ryggen och den lille pojken på axeln. De två stora flickorna fick hålla varandra i handen. Väskan tog jag på huvudet. Vi tog oss ut till vår plantering utanför Ndele. Du vet den där långa backen när man går ut ur stan… jag var så trött! Länge efteråt hade jag ont i bröstet av ansträngningen. Ute vid planteringen tände vi en eld. Vi la en sovmatta på var sida av elden. Jag sov med de två minsta barnen på den ena. Emelie och Merveille sov på den andra. Vi har inget skjul där ute, jag har inte hunnit bygga ett, så vi fick sova utomhus. I tre nätter var vi där. När maten var slut åt vi bönorna som vi själva odlat.
När vi till slut vågade oss tillbaka och kom hem upptäckte jag att någon brutit sig in i mitt hus och stulit allt medan vi varit borta. Ingenting fanns kvar. En äldre släkting till mig, som har ett mycket finare hus, hade ställt in sin tv hos mig efter att jag lämnat stan. Han trodde att den skulle stå säkrare där. Men de hade letat rätt på tv:n för att stjäla den, och när de ändå var där hade de tagit alla mina saker också. Allt. I fortsättningen ska jag inte köpa mig några fina saker. Det är ingen idé, man förlorar det bara. Ju finare saker, desto större risk att de blir stulna.”

Om restaurangen:
   ”Jag har en liten restaurang på torget i Ndele. Den går bra, det är tack vare den som jag ändå får in tillräckligt med pengar så att vi kan överleva. En dag kom en mbunzu från Röda Korset till Ndele, en fransman. Han sa att han skulle testa varenda restaurang i hela Ndele. Den dagen han kom till mig hade jag lagat tre olika rätter: Fläskkött i tomatsås, en gryta med torkat babiankött och veke med torkad fisk. Han beställde en tallrik av varje rätt. Jag frågade om han inte skulle ta halva portioner, men han skulle ha en hel portion av varje. Jag la upp och han började äta. Han smakade veken och skjöt den åt sidan. Så smakade han babianen och slutligen fläskköttet. Han åt tills han var mätt, men han orkade inte äta upp allting. Sedan kallade han på mig.
’Din restaurang ser ut som en svinstia,’ sa han, ’men din mat är den bästa jag ätit hittills.’
När han testat alla restauranger kom han tillbaka till mig och åt där under resten av sin vistelse.”

Om barnen:
”Ingen av Romeos släktingar vill hjälpa till att ta hand om barnen. Jag står helt ensam med ansvaret. Det är som om de inte bryr sig.”

Om den närmaste framtiden:
   ”Jag åker tillbaka till Ndele nu. Jag kan inte stanna längre. Min syster har ringt och sagt att Emelie är sjuk. Jag måste hem till henne.
Jag struntar i pengarna. Det gör ingenting. Jag hade velat bygga ett ordentligt hus till mig och barnen, men jag kan inte göra mer än detta. Vill han inte ge mig pengarna kan jag inte tvinga honom. Men Gud ser vad som är rätt.
Om jag bara hade fått litegrann hade jag kunnat investera mer i restaurangen. Jag hade kunnat köpa med mig nya bestick, tallrikar och grytor härifrån. Allt är så billigt i Bangui. Men jag klarar mig alltid. Jag åker hem nu.”

Om kpakala (maniok tillagat i paket av blad tillsammans med jordnötssmör):
”Du tycker ju om kpakala! Imorgon ska jag göra några till dig. Tar du med dem till Sverige?! Jag ska göra många så kan du bjuda hela familjen!”

G:s historia, del 2

När Gere var runt 20 år hade alltså livet ordnat upp sig litegrann. Hon levde tillsammans med sin Romeo och de hade en dotter vid namn Merveille. Romeo var anställd på Idongo Safari, samma företag som min Erik jobbade för, och det var så jag och Gere lärde känna varandra. Varför det blev just vi två vet jag inte riktigt, men en av anledningarna var nog att vi kom dit ungefär samtidigt. Som nykomlingar kände vi oss båda lite utanför gemenskapen, och det blev naturligt att vi sökte oss till varandra. Det fanns en tredje tjej också, som vi träffade ganska ofta. Det var Placides unga fru, som gick under smeknamnet Pastek(Vattenmelonen), alltså samma Placide som flera år senare skulle börja jobba för CAWA och som dog i höstas. Men framför allt var det jag och Gere. Vi brukade sitta hemma hos varandra och prata till sent på kvällarna, och ibland på söndagarna fick vi låna bilen och åka på gudstjänst i den lilla byn Sangba, en dryg halvtimmes bilfärd från Idongo Safaris base camp.

“Pastek”, Gere, jag och en kvinna som jag tyvärr inte minns namnet på.

I april 2005 slutade Erik arbeta på Idongo, och vi flyttade till Sverige för en kort period. Då var Gere gravid igen, och i oktober samma år födde hon en dotter som fick heta Emelie efter mig. Här är det en särskild heder att få ge sitt namn till ett barn, och det är också förknippat med vissa förpliktelser. Jag minns hur jag, lätt rusig av den glada nyheten, gick omkring i olika klädaffärer på Lidingö, där jag och Erik bodde under andra halvan av 2005, och letade efter några riktigt fina kläder att skicka till ”mitt” lilla afrikanska barn.

Lilla Emelie i en av klänningarna från Sverige.

Så flyttade jag och Erik tillbaka till RCA och startade upp vårt företag CAWA i östra RCA, långt från Ndele och Idongo Safari. Jag var och hälsade på Gere i Idongo en gång, och hon frågade då om inte hennes Romeo kunde få jobba hos oss. Jag sa ja, men i början av nästa säsong dök han aldrig upp. Jag vet inte varför. Efter en tid fick jag höra att han hade fått jobb på LAB, som arbetar för att bekämpa den ständigt ökande tjuvjakten i norra RCA. Några år gick utan att jag och Gere hörde så mycket från varandra. Vi skickade ett par brev när det fanns möjlighet, men det var svårt att hålla kontakten.

Så, i slutet av förra jaktsäsongen, någon gång i april 2009, nåddes vi av nyheten att Romeo blivit dödad av de tjuvjägare som han arbetat för att bekämpa. Jag hade ingen möjlighet att kontakta Gere annat än genom brev, men jag visste att man hade byggt ut RCA:s mobilnät till att omfatta även Ndele, så när jag skrev till henne för att beklaga sorgen gav jag henne mitt telefonummer. Under sommaren ringde hon. Jag stod ute på balkongen i den svenska sommarnatten, med tonåringar som dånade förbi på trimmade mopeder på cykelvägen alldeles utanför, och och pratade med en vän som kändes långt bort och samtidigt mycket nära. Hon berättade om Romeo, om livet i Ndele och om sin tredje dotter Gipsy som då var ett och ett halvt år gammal. Vi sa att vi måste ses. Kanske kunde jag åka upp till Ndele och hälsa på? Kanske kunde hon komma till Berberati?

I september åkte jag och Erik tillbaka till RCA, och telefonsamtalen mellan mig och Gere blev tätare när det inte längre kostade så mycket att ringa. Hon berättade att hon hade blivit lovad en summa pengar som någon sorts livförsäkring eller skadestånd för hennes mans död, men för att få ut pengarna behövde hon ta sig till Bangui, och hon undrade om jag kunde betala resan. Jag var, som jag tidigare skrivit, tveksam, eftersom jag inte trodde särskilt mycket på möjligheten att de där pengarna någonsin skulle betalas ut. Vi pratade om lite olika alternativ, men så småningom lades det hela på is. Vad som hände sedan har jag redan berättat.

I nästa del följer Geres egen berättelse, som hon berättat den för mig under de senaste dagarna.

G:s historia, del 1

Det dröjer ända till eftermiddagen innan Gere ringer mig. Vi träffas uppe vid busstationen och går sedan på promenad tillsammans med Charlotte och en vän till henne, upp till den lysande Banguiskylten i Hollywoodstil som ståtar på en kulle norr om staden. Efteråt följer hon med mig hem. Vi badar Theo, matar och lägger honom, och äter sedan kvällsmat tillsammans med Eriks mamma innan det är dags för Gere att bege sig hemåt. Och hela tiden pratar vi. Om gemensamma minnen från tiden vi hade tillsammans i Idongo, men kanske framför allt om vad som hänt sedan sist vi sågs. Vi växlar mellan skratt och allvar när samtalen vandrar som de vill. Vad Gere berättar om sitt liv får mig att än en gång känna mig så otroligt lyckligt lottad, jag som har allt jag kan önska mig. Det är en avgrund mellan våra olika livssituationer, och ändå finns det gemensamma punkter där vi kan mötas. Kanske kommer hon att be mig hjälpa henne med pengar, säkert kommer jag på något sätt att hjälpa henne även om hon inte ber, för jag har fått så mycket att dela med mig av. Hon vet så klart detta, vet att det aldrig kan vara annat än en fördel att ha en vit vän med stora ekonomiska tillgångar, men kan jag egentligen klandra henne? Jag är en potentiell källa till pengar, det går inte att bortse från. Men förhoppningsvis kan jag vara vän också.

Geres livshistoria är full av motgångar. Samtidigt vet jag att det finns tusentals liknande historier att berätta från detta land. Utan att bli alltför utlämnande ska jag dela med mig av historien, och för att ge er en bakgrund börjar jag med en text som jag skrev för fem år sedan, under det första året som jag och Gere kände varandra. Jag har valt att inte redigera texten, utan låta den vara som den är. Här kommer den alltså, första delen av G:s historia:

 

”Jag föddes i N, i norra Centralafrikanska Republiken. Jag har tio syskon, fyra äldre och sex yngre. När jag var tio dog mina föräldrar, båda två, av sjukdom. Där stod vi, elva barn, utan någon som tog hand om oss. Det finns så många föräldralösa barn i N. Det var ingen som klarade av ytterligare elva. Jag blev tvungen att sluta skolan. Vi fick bo hemma hos pappas familj men de hjälpte oss inte, vi fick inte äta av deras mat. Jag och mina äldre syskon fick sälja saker på torget för att få ihop pengar till mat. Ibland fick vi ingenting sålt. Då fick vi lägga oss hungriga. Andra dagar räckte pengarna till både maniok och olja, jordnötspasta, gunza, lök och tomatsås. Då hjälptes jag och mina storasystrar åt att laga mat, och så åt vi tillsammans i skenet av elden utanför huset.

Mina storasystrar tog sig män och flyttade ifrån oss, den första när jag var 12 och den andra när jag var 15. Mina två äldre bröder försvann också. De sökte jobb på andra håll. När jag var 15 var det jag som hade huvudansvaret för syskonen. Vi bodde kvar hos pappas familj men de hjälpte oss fortfarande inte. De kunde inte. Du skulle se alla föräldralösa barn på torget i N. Det är ingen som orkar. Ingen kan göra något. Den katolska missionen jobbar hårt, men de är bara tre. Det behövs fler. Det behövs så mycket hjälp i N.

När jag var 16 kom R och bad mig att bli hans fru. Jag ville inte. Jag sa nej, men pappas familj tyckte att jag skulle säga ja. Då skulle de definitivt bli av med ansvaret för mig. Efter en del tjat gick jag med på det. Jag kunde ju inte säga emot familjen, och det var ändå bra att få en man. Två av mina syskon kunde flytta hem till mig och R. De övriga fyra fick bo hemma hos de andra storasystrarna. På så sätt hade vi klarat oss igenom det värsta. Vi lämnade alla huset där vi hade bott hos pappas familj.

R jobbade för en av de vita jägarna. Det betydde att han var borta från N under torrtiden. De första två åren kunde jag inte följa med eftersom mina syskon bodde hos oss. Då åkte han i mitten av december och kom tillbaka i slutet av april. Under den tiden sågs vi bara enstaka gånger, men det gjorde inte så mycket. Han fick lön som han skickade hem och vi hade det bra.

Bara några månader efter att vi flyttat ihop blev jag gravid, men barnet som jag födde gick hem. Vårt andra barn gick också hem.

För ett och ett halvt år sedan föddes vår dotter. Hon heter Mirakel. Då hade mina syskon blivit tillräckligt stora för att klara sig på egen hand, och jag kunde börja följa med R till den vite jägaren under torrtiden. Det är bra att få vara tillsammans, med det är ensamt att bo så långt bort i skogen. I N är jag med i kören i kyrkan. Jag har vänner och familj. Här får jag umgås med fruarna till de andra som jobbar för jägaren. Det är svårt. Det är så mycket avundsjuka, så mycket konkurrens. Alla vill komma på sätt att tjäna pengar på andra. Någon köper en jordnötskvarn som de andra måste betala för att använda. För att behålla sina inkomster ser hon sedan till att ingen annan får köpa en kvarn. Många vill tjäna extra pengar genom att bjuda sina kroppar till de vita jägarna. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.”