Är det inte samhället, snarare än föräldrarna, som formar barnen?

För någon vecka sedan ramlade jag över det här tv-inslaget från Aftonbladet om föräldrar som låter sina små barn gå på alltför mycket aktiviteter. Det hade kommit till efter att Karin Nilsson (som är med i tv-inslaget) skrivit på sin blogg om samma ämne. Barn stressas sönder av alltför många aktiviteter redan i förskoleåldern, är budskapet. Och det kan jag absolut hålla med om i sak. Men därefter kommer det där gamla vanliga tjatet om “dagens föräldrar” som visserligen bara vill väl, men som tyvärr misslyckas i sitt föräldraskap. Och som dessutom är osäkra i sin föräldraroll och inte vågar tro på sin förmåga som föräldrar.

Jo, undra på att vi blir osäkra när alla dessa experter och förståsigpåare hela tiden ska ha åsikter, inte bara om hur vi bör vara som föräldrar, men också om hur vi lyckas eller inte lyckas med att följa alla dessa råd.

Jag tycker att det är taskigt, riktigt taskigt, mot alla oss föräldrar som varje dag gör vårt bästa för att vara världens bästa förälder till våra barn, efter våra förutsättningar. När man önskar en person det bästa i världen (och så förutsätter jag att de allra allra flesta föräldrar känner för sina barn) är det väldigt lätt att känna sig otillräcklig. Det händer mig hela tiden, trots att jag faktiskt anser mig vara en bra förälder. Det sista jag då behöver är att höra experter uttala sig om att barn som mina utan min vetskap skulle må dåligt av att ta fiollektioner. Eller av att inte ta fiollektioner. Eller av att äta godis eller o-ekologiska vindruvor. Eller av att jag är rätt dålig på att uppehålla bra rutiner vid läggdags.

UnderbaraClara skrev så bra igår om att dagens föräldrar faktiskt är formade av gårdagens föräldrar, och att vår föräldrageneration kanske borde ägna lite mindre energi åt att klanka ner på dagens föräldrar och lite mer åt att fråga sig själva vad de gjorde för fel i sin egen uppfostran eftersom de lyckades skapa en generation värdelösa föräldrar.

Vi pratade vidare om det där här hemma ikväll och funderade på om man kanske ska se problemet med “ouppfostrade” och stressade barn i ett lite vidare perspektiv. Kanske handlar det mindre om enskilda föräldrars handlande och mer om samhället i stort. För det är ju inte i första hand de enskilda föräldrarnas “fel” att barn idag får väldigt mycket serverat, kanske ibland alldeles för mycket. Jag vet att det finns barn även i Sverige som är fattiga och inte får grundläggande behov tillgodosedda, men för de allra flesta svenska barn idag är det ändå en självklarhet att ha tillräckligt med mat och kläder, ett bekvämt hus, ofta med eget rum och stimulerande leksaker från tidig ålder. Det finns en förskola och så småningom skola som faktiskt ofta håller hög kvalitet, och det finns ett stort utbud av utvecklande aktiviteter för dem som vill. Hemma får många barn hjälpa till med enkla hushållssysslor, men det är sällan de behöver ta något stort ansvar för att få ihop familjens tillvaro. Däremot förväntas föräldrar ta ett stort ansvar för barnens utveckling och det leder kanske till en överkonsumtion av aktiviteter.

Sett i ett globalt, men också historiskt perspektiv, måste detta vara ganska unikt, denna “bekväma” tillvaro med så mycket serverat. Och det är väl inte så konstigt att barn då blir formade av sin verklighet? Är det verkligen föräldrarna man ska skylla på om barn blir påverkade av den allmänt rådande livsstilen i ett samhälle?

När min vän Honorine låter sjuåriga Feni göra sig i ordning själv och sedan somna på soffan tre kvällar i rad, då tänker jag inte att hon är en misslyckad mamma. Då tänker jag att “så går det till här, det är den här verkligheten som formar Feni”. Och jag konstaterar att Feni är många gånger mer självständig än min sexåring. Hon går upp och tvättar sig, klär på sig och borstar tänderna på morgonen utan tjat. (Ok, kanske lite tjat ibland, hon är trots allt en ganska envis unge.) Hon hjälper sin mamma att gå och köpa bröd när hon ber om det, och hon håller själv reda på vad hon fått i läxa från fröken, för det skickas aldrig hem några veckobrev till föräldrarna. Feni går däremot inte på några organiserade fritidsaktiviteter, för något vidare utbud av sådana finns inte att tala om. Efter skolan kommer hon hem och leker med sina syskon och kusiner, eller hjälper till hemma om hennes  mamma ber henne.

Och då måste jag fråga mig: Är det jag och Honorine som valt hur våra barn ska vara genom att medvetet välja hur vi uppfostrar dem? Kanske till en del. Men till största delen tror jag att både Feni och min Theo är formade av det samhälle de växer upp i, där jag och Honorine och övriga familjemedlemmar spelar viktiga roller, men definitivt inte kan ta kontrollen.

Som föräldrar är vi väldigt viktiga personer i våra barns liv. Men att bli förälder är inte som att få en vit duk och en obegränsad uppsättning målarfärger och skapa sitt livs konstverk, för att sedan ställa ut det till allmän bedömning. Snarare har vi fått en tavla där motivet redan är grundlagt, och en rätt begränsad uppsättning färger som vi kan använda för att försöka fylla ut små områden här och där och hoppas att det i slutänden bidrar till en bättre helhet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.