25-årsdag i hemlighet

Den femte februari fyller jag 25 år. Jag vaknar strax innan det ljusnar och känner att jag är på gott humör. För en gångs skull minns jag inte vad jag drömt, men det måste ha varit något bra eftersom jag är så glad. Theo, som ligger bredvid mig i sängen, är också på väg att vakna. På Eriks plats ligger en resväska, som skydd för att inte Theo ska ramla ner på golvet. Erik själv är i vår fly camp Ngoy och jagar tillsammans med en kund. Förutom Erik finns det ingen här som vet om att det är min födelsedag idag.
Vissa kanske tycker att det låter tråkigt. Själv tycker jag att det är ganska skönt. Jag har ändå ingen lust att ställa till med födelsedagsfest tillsammans med våra kunder, utan föredrar att skjuta upp firandet till ett annat tillfälle, när jag kan vara tillsammans med vänner och familj. Till exempel har jag och min yngsta syster redan bestämt att vi ska gå ut och fika och fira våra födelsedagar gemensamt när jag kommer till Sverige. (Jag längtar redan Elise.)

Theo sträcker på sig i sängen och kommer emot resväskan. Jag kan nästan höra förvåningen i hans röst när han säger: “Pappa?” Det är fortfarande mörkt, så vi tänder ficklampan och ligger och myser en stund. Jag öppnar grattiskortet som mormor skickat med från Sverige. (Så klart att jag väntat till rätt dag
mormor!) Sedan är det dags att gå upp. Ingen varm choklad på sängen alltså, men däremot frukost på ett av de vackraste ställena på jorden. Medan jag dricker mitt kaffe och äter en hembakad “pain au chocolat” tittar jag ut över Kochofloden, där den uppgående solen glittrar i det forsande vattnet och dimslöjorna långsamt lättar. Familjen ringer från Sverige och sjunger och hurrar, och jag blir väldigt
glad! När jag öppnar mejlen får jag en massa fina grattishälsningar. Tack till er alla! Det värmer ända in i hjärtat.

Så är det dags att ta tag i dagens arbete. Föregående dag har vi fått upp sju nya kunder, och eftersom planet som flyger hit våra gäster från Bangui kan ta max åtta passagerare eller motsvarande vikt i bagage, har vi blivit tvungna att beställa upp ett extra plan idag med frukt, vin och färskvaror. Planet beräknas ankomma till vår lilla landningsbana runt halv nio, så strax före åtta tar jag bilen och åker för att möta det. Med mig har jag Theo, samt fyra killar som ska hjälpa till att bära.Vi kommer upp till flygplatsen
i god tid och får sitta och vänta i nästan en halvtimme innan planet landar. Piloten, en alkoholiserad sydafrikan som trots sin svaghet för sprit är en av de bästa bushpiloterna jag känner till, är på gott humör. Vi lastar ur och byter några ord innan han fortsätter sin flygning mot Bria, Sam-Ouandja, Birao och slutligen tillbaka till Bangui. Själva kör vi hem till Kocho med en fullastad bil. Vi får köra långsamt eftersom vi har en hel del ömtålig last, och Theo hinner bli ordentligt hungrig och trött innan vi är framme.

Jag äter lunch tillsammans med Fred, en av de nyanlända kunderna, som valt att stanna i campen idag istället för att åka ut och jaga. Egentligen är han ingen riktig jaktkund, utan en av våra försäljningsagenter som kommit hit för att få se stället med egna ögon. Det är tydligen mycket lättare att
sälja safaris om man kan tala om för kunderna att man själv varit på plats hos safarioperatören, ett argument som de flesta försäljningsagenter använder för att bli bjudna på några gratis veckor i bushen. Detta är nog sant, men jag misstänker att de flesta agenter inte kommer enbart i syfte att bli bättre försäljare. Tre veckors vistelse med helpension i en safaricamp, utan något egentligt arbete att utföra, är helt klart också en billig semester.

På eftermiddagen har jag två resor att organisera. Den första är till Erik i Ngoy. Ungefär en fjärdedel av allt som kommit upp med planet ska skickas till honom och hans kunder. Dessutom ringer Erik ungefär femtioelva gånger för att be om ytterligare saker. Listan är till slut ganska lång: handduk, skofett, en extra bössa och skott, müsli, en pajform, kaffe, te, socker, rött vin, vitt vin, amöbamedicin, maskmedicin, loperamid, några plastburkar. Choklad glömmer han att be om, men det vet jag att han vill ha, så jag
skickar med litegrann.Den andra resan är lite längre. Det är vår chaufför Ibrahim som ska åka ut till Kongbo för att möta lastbilen som är på väg hit. Där ska han betala för 2400 liter diesel som ska fyllas i en tank på lastbilen. Sedan ska han ta en del av lasten och köra den tillbaka hit. Jag förklarar noggrant hur de ska skriva en lista på exakt vad som lastas över från lastbilen till pick-upen, så att de två chaufförerna inte kan skylla på varandra sedan om det visar sig att någonting saknas. Tyvärr är det något som ständigt händer här. Man lastar tjugo säckar cement, men bara arton kommer fram, och när man frågar chauffören, som rimligtvis borde vara ansvarig för lasten, så har han alltid hundra olika ursäkter till varför de där två sista säckarna inte längre finns. Det finns ingenting man kan göra för att helt undvika detta problem, men man kan i alla fall försöka minska det så mycket som möjligt genom
kontrollsystem, packlistor, osv.

När allt äntligen är färdigt, när bilen till Ngoy har kommit iväg, när Ibrahim har fått sin handkassa på två och en halv miljon (40000 svenska kronor, som han för övrigt föredrar att förvara i en plastpåse eftersom det drar minst uppmärksamhet till sig.), när spåraren Fernand har varit och lämnat ett kuvert med pengar att skicka till hans fru i Bria och när Barthelemy, som vill sluta arbeta, har fått sin lön, då är det redan mörkt. Jag badar Theo och ger honom kvällsmat innan det är dags för honom att lägga sig. Han somnar snabbt, och jag duschar och klär upp mig lite lagom mycket inför kvällen.Gästerna vid min hemliga 25-årsmiddag är en brokig skara med en sak gemensamt: jakten. Jag är den enda kvinnan. Sedan har vi CAWA:s två jaktguider, Anton från Sverige och Nicolas från Frankrike. Erik Nyman, som
går sitt första år som lärling för att bli jaktguide, har tillbringat dagen med att hänga upp leopardbeten men har lyckats tvätta av sig lukten av rutten babianmage så att han kan sitta tillsammans med oss andra utan att skämmas. Nicolas kund, Michael, kommer från Texas och är en sådan som får en att inse att de fördomar man har om amerikaner kanske trots allt är befogade. Han pratar oavbrutet om sig själv, sitt land och sina jakter. (“I tell ya what. I went to this elephant hunt in Mou-zam-bique, and there we saw this hu-u-uge herd of elephants, I mean, they must have been like one hundred, and I mean, we saw them just at the border to Tanza-ania where they were crossing this river, and it was just ama-a-azing to see these animals, I mean, there must have been ten new world records in that herd.”) Antons kunder, José och Marcelo Sodiro, är mer lågmälda. De kommer från Argentina, där de driver ett eget safariföretag. José, den äldre av de båda, slänger då och då ur sig en kommentar om att kvinnor bara är till besvär. Dock säger han det på ett trevligt sätt, och jag tycker ändå att det finns något sympatiskt över honom. Fred, försäljningsagenten som jag tidigare åt lunch med, har stuckit in servetten under skjortkragen, som en haklapp. Han dricker flera glas whisky till maten, trots att han berättat att hans läkare förbjudit honom att dricka alkohol. Slutligen, bredvid mig, sitter Adam, ännu en försäljningsagent på gratissemester. Han är amerikan men uppvuxen i Tanzania, har ett eget safariföretag där sedan många år tillbaka men har på senare år mer och mer börjat arbeta som reseagentur snarare än safarioperatör.

Maten serveras, och först ut är förrätten, bestående av tonfiskfyllda tomater. Nicolas har sedan önskat tartarbiff till varmrätt, men ingen av oss andra är sugna på rå köttfärs, så det blir stekta biffar istället. Nicolas ser lite besviken ut när även hans mat kommer in välstekt, men han säger ingenting. Till efterrätt har kocken av en lycklig slump bestämt sig för att göra gräddtårta. Jag ler lite för mig själv och blåser ut ett imaginärt tårtljus innan jag börjar äta. Tårtan är fräsch, med en lätt smak av citron, och jag njuter lite extra eftersom Michael, amerikanen, har tackat för sig och gått och lagt sig, och därmed lämnat plats för lite behaglig tystnad. Alla är trötta efter en lång jaktdag, och klockan halv tio bryter vi upp. På väg hem till mig passerar jag genom köket, och i förbifarten tackar jag Jaques, kocken, för födelsedagstårtan.       “Vem fyller år?” frågar han. Jag ler lite och pekar på mig själv. “Ah,” säger Jaques och skrattar till. Mer än så behöver inte sägas. Min syster ringer från Island, och ett alltför långt samtal med henne, med tanke på vad det kostar att prata på satellittelefonen, blir en perfekt avslutning på min fina 25-årsdag. När jag lägger mig är jag på lika gott humör som när jag vaknade. Kan det bli mycket bättre än så? Jag tror inte
det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.