Vem kan läsa fem hundra böcker?

En av personerna i det där författarnätverket som jag skrev om igår är Camilla Gunnarsson, just nu aktuell med boken #tillsammans #utanför. Igår delade hon en rolig grej på sin blogg om en läsutmaning, där en lärare lovat att färga håret blått om klassen lyckas läsa fem hundra böcker fram till skolavslutningen. Själv drar jag en lättandes suck att jag inte är lärare, för det här hade jag haft svårt att inte själv plocka upp och utmana min klass med. (Om jag nu haft någon.) Mitt hår i blått alltså…

IMG_20160406_175226

I nästa andetag tänker jag, wow vad lyckliga vi är i Sverige ändå, att man bara kan utmana en klass sådär utan vidare i att läsa fem hundra böcker på en termin! Eller fem hundra böcker över huvud taget. Svenskan är inget stort språk i världen. Enligt min beräkning har cirka 0,15 procent av jordens befolkning svenska som modersmål. Och ändå har vi en sådan rik skatt av barn- och ungdomslitteratur att det inte är några som helst problem att få ihop fem hundra böcker. Visst, alla kanske inte hittar en massa böcker som är exakt i deras smak. Men ändå. Utbudet är gigantiskt. Och det handlar verkligen inte heller bara om översatt litteratur, utan det finns mängder med bra böcker som är skrivna på svenska i original. Trots att bara 0,15 % av jordens befolkning kan läsa dem.

Ändå pratar vi i Sverige ibland om att barnlitteraturen är för smal och icke inkluderande. Att barn med ett annat etniskt ursprung och/eller annan kultur än den ursprungs-svenska har svårt att hitta böcker som speglar deras egna liv och erfarenheter.

Om vi har problem med det i Sverige, hur ser det då ut för barn från ett land som CAR. Eller Kongo. Eller… tja, vad ska jag dra till med? Uzbekistan. Mongoliet. (Ok, jag gissar lite godtyckligt nu vilka länder som kan tänkas ha mindre utbud av barnlitteratur på det nationella språket, men ni förstår vad jag menar.) Hur påverkas barn av att inte få läsa böcker som relaterar till sådant de själva upplever i sin vardag?

Min idol, nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie, gör en lysande föreläsning på TED talks om faran med en enda berättelse. Hon inleder med att berätta att hon som barn bara läste om vita barn som lekte i snön och åt äpplen. Vad gjorde det med henne? Jo, det fick henne att tänka att litteratur egentligen inte var för sådana som henne.

Inte alla svenska barn gillar att läsa. Inte alla tycker att litteratur är något för dem. Därför behövs kanske en utmaning ibland som utmynnar i en blå kalufs på skolavslutningen. Men jämfört med utmaningen att få en centralafrikansk skolklass att läsa fem hundra böcker är det ändå ingenting. Där behöver de fem hundra böckerna först skrivas. Piouh!

3 svar på ”Vem kan läsa fem hundra böcker?”

  1. Kul att du skriver om utmaningen! Jag tror du skulle vara jättefin i blått hår 🙂

    Och det finns verkligen så “olika världar” här i vår
    värld. Och därmed så olika sorts utmaningar. Den ena behöver ju inte utesluta den andra men det är bra att ha perspektiv på sina “problem”, särskilt om de är av det lyxigare slaget. Jag tänker också på att vi generellt har rätt lite koll på andra länder och kulturer här i Sverige. Det märks ju inte minst i dessa tider. Intressant även hur dessa saker kan ta plats i litteraturen- och därmed påverka t.ex genom ökade kunskaper och engagemang? Och tro på att kunna påverka?

  2. Ja, nu har jag ju, trots att det inte kommer att bli aktuellt, börjat fundera på hur tusan jag skulle gå tillväga för att färga mitt hår blått. Skulle jag behöva bleka det först..?

    Jag tänker så här, att även om utmaningen att få centralafrikanska barn att läsa är större, så är det precis lika VIKTIGT att utmana svenska barn att läsa. Så lyxproblem eller inte, vi kan ändå inte ignorera ett problem som vi står inför bara för att andras problem är större.

    Sen funderar jag mycket över förhållandet mellan läsandet och berättelsen. Alltså att vi kan tillgodogöra oss berättelser på annat sätt än just genom läsning, och att det är berättelserna, kanske inte i första hand läsningen i sig, som har en så viktig funktion i våra liv. I CAR spelar det muntliga berättandet fortfarande en viktig roll. Men det är absolut en av mina drömmar att på något sätt kunna bidra litegrann till att ge centralafrikanska barn tillgång till böcker med igenkänningsfaktor.

  3. Man kan ju utmana sina barn också, för att få färga sitt hår 😉 (OBS jag har inte gjort det… ). Och berättelser eller läsning tillsammmans innehåller ju också detta viktiga med TID tillsammans, att dela en upplevelse, att vara närvarande i ett samtal. Där tror jag att vi i vårt stressade samhälle har saker att lära oss av andra kulturer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.