Vad uttrycker människors kroppar?

För nästan två år sedan gjorde jag och min syster Elise en resa till RCA. Gamla läsare minns den säkert. Nya läsare kan läsa mer här. Varje dag under resan hade vi ett specifikt tema som vi ville tänka på lite extra, och varje kväll spelade vi in en liten ljuddagbok utifrån detta tema. Tanken för min del var att så småningom göra ett blogginlägg för varje tema, men jag tänkte också att jag skulle låta det ta sin tid. Det har det verkligen också gjort, och ni kanske helt har glömt bort det – eller trott att jag glömt bort det i alla fall. Men här kommer en text om ett nytt tema, som också är kopplat till förra veckans skönlitterära text, Ouango på andra sidan vägen. Det handlar alltså, som ni ser i rubriken, om frågan: Vad uttrycker människors kroppar?

Det som slår mig varje gång jag kommer till RCA, är att den kroppsliga verkligheten är så påtaglig. Alltså att det blir så tydligt att alla människor har en kropp, och att denna kropp måste må bra för att hela människan ska må bra. Jag vet, vi har lika mycket kropp i Sverige, och vi behöver må bra kroppsligt även här. Och jag vet, det finns människor som är oerhört begränsade av sjuka eller illa fungerande kroppar även i vår del av världen. Men ändå blir de rent kroppsliga behoven så uppenbara för mig i RCA. Detsamma skulle säkert gälla vilket sammanhang som helst som jag kom till, där människor lever i fattigdom. Det har inte med RCA att göra som sådant, utan mer med utsatthet. Och utsatthet finns överallt. Men med det sagt, så handlar just detta inlägg ändå om vad jag sett i RCA.

Kroppen måste alltså fungera för att vi ska må bra. Och ska den fungera måste den få tillräckligt med mat, en rimlig balans mellan arbete och vila, och den måste få var frisk. För mig har mat aldrig varit ett problem, och min kropp slits inte i förtid av hårt arbete. Sjuk är jag ibland, men det finns det oftast hjälp att få. Jag behöver inte oroa mig för sjukdom. Visst kan det oförutsedda hända, visst kan jag drabbas av något som inte går att bota. Men jag känner ändå att jag är i goda händer. Jag litar på att om jag blir sjuk så kommer jag att bli väl omhändertagen, och även om jag faktiskt lever med ett kroniskt sjukt barn, så är det inte ofta som jag på allvar går och oroar mig över kroppsliga problem. Det mesta brukar funka – och jag kan ägna min energi åt annat.

I RCA börjar problemen för många redan vid maten. Så många av dem vi träffade under resan, människor vi känner och har delat många år av livet med, berättar att de inte har råd att laga mer än ett mål mat om dagen. Att det är svårt, nästintill omöjligt, att få tag på kött eller annat bra protein. Vi åker med ett barn- och mödrahälsovårdsteam ut i en by och får träffa föräldrar som inte har tillräckligt att ge till sina barn att äta. Sjukvårdspersonalen berättar att undernäring bland barn är ett stort problem.

Och vi träffar många människor, särskilt kvinnor, som är trötta. Slitna. De jobbar med att ta hand om hem och barn, och sköter samtidigt odlingen för att få mat till familjen. En del har också ett avlönat arbete. Hur hinner man? Visst, man hjälps åt inom familjen, men det är ändå tungt. Jag är med några timmar och drar upp jordnötter, och blir trött bara av det. Sedan kommer jag hem till ett hus med rinnande vatten och varmdusch. Jag kan vila mig. “Mormor” Jeanne som var med kommer i bästa fall hem till en gryta med vatten som redan står på elden, om någon annan varit vid pumpen.

Men det mest orättvisa är ändå inte detta. Det värsta är när människor blir sjuka. Då syns verkligen de avgrundsdjupa skillnaderna som finns mellan dem som råkat bli födda i rika delar av världen och dem som inte hade lika stor tur. Låt oss ta ett barn med hög feber som exempel, säg en femåring. En förälder som vuxit upp och bor i Sverige, och är en del av det svenska samhället, har för det första oftast en större grundläggande kunskap om vad feber beror på, hur farligt det är och när det är läge att söka vård. Den kunskapen får man till exempel via BVC. Samma svenska förälder har dessutom väl tillgängliga informationskanaler (via telefon eller internet) för att kolla fakta eller rådgöra med någon om det aktuella fallet. Bedöms läget som så allvarligt att man behöver söka vård går det ändå relativt enkelt att komma åt en vårdcentral eller en akutmottagning – och att besöka dessa är gratis för alla under 18.

På vårdcentralen kan man i princip lita på att personalen är utbildad och att ingen skriver ut extra mediciner för att hens bror äger apoteket i närheten. (Jag tror alls inte att svenskar eller rika människor per automatik är befriade från den typen av ekonomiskt fiffel, men vi har bra system som ofta upptäcker om någon utnyttjar människors lidande för att slå pengar av det.) På apoteket kan vi vara rätt säkra på att vår medicin finns och att det inte är något fuskpreparat. Och ja, det finns förvisso förespråkare för “alternativa behandlingar” i Sverige, personer som säger att sjukvården har fel och att de själva har en bättre lösning. Men det finns också tillgång till information, och den som kan läsa och söka fakta har möjlighet att bilda sig en egen uppfattning och behöver inte låta sig skrämmas av förespråkare för de alternativa behandlingsmetoderna.

Om en femåring får hög feber någonstans på landsbygden i västra RCA är situationen en helt annan. Föräldern vet självklart vad feber är, men faktum är att jag ofta hört orden för “feber” och “malaria” bytas ut mot varandra lite som det passar. Många förutsätter alltså att feber beror på malaria. Ofta en rimlig gissning, men det kan betyda att man missar andra sjukdomstecken och misstolkar situationen. Jag säger inte att föräldrar i RCA är dumma, men de har inte tillgång till samma stora och lättillgängliga informationsutbud som i Sverige. Blir situationen sådan att man behöver söka vård kommer nästa hop av problem. Många bor långt från sjukhus eller hälsocenter, och de som ändå bor på rimligt avstånd måste ofta betala i förväg innan någon undersökning eller behandling kan komma på fråga. Jag har själv fått springa iväg och köpa droppåsar från apoteket för att sjukhuspersonal skulle sätta dropp på en konstaterat svårt uttorkad människa. Det är betala först – få vård sen – som ofta gäller. Och i förhållande till lönenivån är kostnaderna höga. Ett sjukt barn kan slå hål på hela månadens budget.

Och självklart finns det jättebra och duktig sjukvårdspersonal även i RCA, personer som gör sitt jobb för att de vill att människor ska må bra. Men jag har också sett långa listor på ordinationer till sjuka människor, som till och med en amatör som jag kan se att de inte är rimliga. Två veckors injektion med vitaminer (i sprutform alltså) mot magsjuka. Starka antibiotika mot förkylningar. Det blir ännu mer pengar som måste läggas ut, och ännu mer oro, förutom riskerna med att stoppa i sig läkemedel som kroppen egentligen inte behöver. Till det kommer risken att läkemedlen inte finns på apoteket, eller är i någon billigt fabrikat som man inte riktigt vet om det faktiskt är verksamt. Föräldern kan självklart säga nej, men vilken förälder vill göra det när sjukvården förskrivit mediciner? Vem står på sig och säger emot och tror sig veta bättre när det gäller ens eget barns hälsa? Jag skulle inte göra det i alla fall, utan mycket tydlig och pålitlig information som visade att jag hade rätt.

Och så är det slutligen detta med alternativa behandlingsmetoder. I RCA handlar detta mycket om traditionell medicin. Det finns växter som har erkänd verkan mot vissa åkommor, och att använda dem är kanske inget fel. Men den traditionella medicinen är också intimt sammankopplad med tron på det övernaturliga, på magi, mest mörk magi. Och säga vad man vill om det, men det är en verklighet för den stora majoriteten i RCA. Kanske för alla, för även den som egentligen inte tror på de magiska krafterna blir påverkad av dem när så många andra gör det. Det här är något som påverkar människors liv. De som håller på med traditionell medicin har makt. I verkligheten bakom min text Ouango på andra sidan vägen handlade det om en man som höll en dödssjuk människa fångad i sitt hem. Han hade inte låst några dörrar, hon var fri att gå, men hon vågade inte. Hon hade sökt sig till honom i desperation. Hon förstod själv att hon också behövde sjukhusvård. Men han hade sagt att om hon gick till sjukhuset samtidigt som hon hade hans pågående behandling i kroppen, då skulle de två systemen reagera mot varandra och hon skulle dö. Så hon sa att hon ville stanna, göra färdigt hans behandling och betala. Sen kunde hon gå till sjukhuset.

Så vad uttrycker människors kroppar? Jag tänker att de berättar om utsatthet. Inte enstaka fall av utsatthet, inte berättelser om individer som råkat hamna vid sidan av, ramla mellan stolarna och bli felbedömda. Utan ett system där den enskilda människan är så sårbar, där livet är tufft och där en sjukdom som egentligen går att bota kan vara det som tippar en hel familj över kanten. Och samtidigt berättar kropparna om den kamp som ständigt pågår, de liv som ändå vill fortsätta leva och föra livet vidare. “Det som inte dödar, det härdar” säger man ibland. Jag tror inte på det uttrycket. Jag tror inte att ett liv i utsatthet gör en människa starkare. Men kanske skapar det en större acceptans för att livet inte blev som man önskade, men att det ändå är värt att fortsätta leva. Trots allt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.