Temat ‘Vad uttrycker blickar?’ ledde till en massa tankar om makt och privilegier.

Under den dag under RCA-resan då temat var ”vad uttrycker blickar?” funderade jag mycket över relationer. De blickar man ser är ju gärna dem som riktas mot en själv, och därför blev det, trots vår intention att inte fokusera på oss själva, en rätt självcentrerad dag. Jag tänkte mycket på hur människor uppfattar mig.

Det är stor skillnad att vistas på en plats där man ser ut som majoriteten av befolkningen, och att vara den som sticker ut och är annorlunda. I RCA är jag annorlunda. När okända människor tittar på mig där, skapar de sig en bild som – att döma av hur de sedan behandlar mig – bland annat innebär att jag är rik, att jag kommer från ett land långt bort med annorlunda livsstil, att jag inte kan språket och att jag känner mig lite otrygg i situationen. När jag sedan börjar prata på i stort sett flytande sango kan jag se i människors blickar hur de ändrar uppfattning om mig. Det är en njutning, det ska jag erkänna, att få bevisa att jag inte är så lost som de trott. Att få stå där och hävda att jag faktiskt hör till, att jag har bott i det här landet i nästan halva mitt liv.

Och samtidigt hör jag ändå inte riktigt till. Jag befinner mig inte i RCA på samma villkor som alla andra. När jag var tolv-tretton och kämpade intensivt med att bli en av de andra i kören i Gamboula, var det en dag en kille som sa: ”Men Emelie, det är annorlunda för dig. Du har ett utländskt pass och du kan bara sticka härifrån.” Det gjorde så ont, men det var förstås sant. Kanske var det just för att det var sant som det gjorde extra ont. Jag var inte, och skulle aldrig fullt ut bli en del av det centralafrikanska samhället.

Tidigare har det där utanförskapet mest fått mig att känna mig utsatt. Det har varit jobbigt och jag har fokuserat mycket på de negativa aspekter som det innebär att vara annorlunda. Men under den här resan såg jag mer tydligt än någonsin de privilegier som det innebär att vara vit i Afrika. Det är ju inte så att jag aldrig tidigare reflekterat över att vitt skinn innebär vissa fördelar, men den här gången tog jag för första gången verkligen in det. Jag insåg vilken makt jag har på grund av min hudfärg, och att den makten bara blir ännu större av att jag dessutom förstår språket, förstår sammanhanget, hör till sådär lagom mycket. Jag har full möjlighet att kommunicera interagera med människor, samtidigt som det är mycket enklare för mig än för andra centralafrikaner att ställa mig utanför de normer och sociala regler som reglerar människors vardag. På så sätt kan jag till exempel väldigt ofta undvika att betala korrupta poliser i vägspärrarna, eller öppet dela min åsikt om kontroversiella ämnen. (Till en viss gräns, naturligtvis.) Jag riskerar ingenting av vikt genom att sätta mig lite på tvären. Jag har råd att vara obekväm.

Dessutom har jag ju just det där som jag fick påpekat för mig: en väg ut! Blir säkerhetssituationen alldeles för dålig, då kan jag sticka. Hittar jag inte arbete eller får möjlighet till utbildning i RCA, ja då kan jag åka till Sverige. Eller läsa på distans. Det är klart att det är lätt för mig då att trivas, när jag kan plocka ur allt det jag gillar, men inte behöver handskas med fattigdom och svårigheter att få utbildning och jobb. Jag skulle vara så sjukt frustrerad om jag var fast nånstans på landet i RCA och inte hade ekonomi för mer än att bara köpa mat för dagen. Eller om jag hade samma ekonomi som idag, men ingen tillgång till vettig skolgång och barnomsorg, inget bra internet, inga bibliotek, inga tidningar… Om jag hade samma kompetens som jag har idag men inte fick något jobb eftersom jag inte hade rätt kontakter och inga pengar för att muta till mig ett bra kontrakt. Då skulle jag inte trivas där så bra som jag gör nu. Då skulle nog även jag drömma om att en dag kunna få ta steget därifrån, ge mig av någon annanstans i världen.

Det är klart att det finns många bra saker med att leva i RCA, och det är klart att många centralafrikaner också har ett bra liv. Men under den här resan såg jag för första gången den stora orättvisan i att både här och där är det jag som är priviligerad. I Sverige har jag, tack vare min hudfärg, mina sociala ställning, mina kunskaper i språket, alla möjligheter i världen. Och av samma skäl har jag en himla massa fördelar och möjligheter även i RCA.

”Vi får se till att utnyttja de fördelar vi trots allt har”, sa en vit person en gång när vi pratade om fördelar vi hade som vita i RCA. ”Det är så mycket som är svårare för oss, så om det är någonting som går lite enklare för att vi är vita så får vi se det som en liten kompensation för alla problem.” Jag har hört det argumentet från fler personer, och har väl även delvis använt det själv. Det man syftar på är oftast att vita blir krävda på högre avgifter och mutor, eller tagna av polisen på ”förhör” (= försök att få lite pengar under bordet) för förseelser som centralafrikaner i allmänhet kommer undan med. Kanske också att vi är en aning mer utsatta för rånförsök.

Men kom igen. Om detta är det enda som är svårare för oss med ljusare hud, då är vi faktiskt inte så utsatta. Jag skulle nog tvärt om säga att i jämförelse med andra är det lätt för vita att leva i RCA. Inte från allra första början kanske, men när man väl lärt sig språk och kultur och vet hur livet fungerar. Har man kommit så långt, så har man makt i samhället. Det går inte att komma ifrån.

Det här är sådant som jag kan se i människors blickar. De ser mig som en person med makt. Och den makten borde ju jag ha ett väldigt stort ansvar att hantera på ett bra sätt. Eller hur? Till att börja med ett ansvar bara att se de här strukturerna, se mina egna privilegier och sedan försöka bli bättre på att agera utifrån dem, på ett sätt som lyfter istället för att trycka ner andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *