Tillbaka i Sverige mycket tidigare än planerat, efter en vecka som inte alls blev som vi tänkt

Mycket var vi beredda på när vi åkte till RCA för en dryg vecka sedan. Som ni kunnat läsa på bloggen var vi medvetna om att Seleka hade börjat trappa upp konflikten igen och tagit fler städer i östra RCA. Vi visste att de riktat nya krav mot Bozizé att följa fredsavtalet som undertecknades i Libreville och att de hotade att ta till vapen om de inte fick något gehör. Och jo – vi funderade faktiskt lite på om det verkligen var läge att åka dit med två små barn. Men vi tänkte att det skulle gå bra. Bangui var ju lugnt, och om läget skulle bli allvarligare kunde vi alltid åka någon annan stans.

I efterhand är det lätt att vara efterklok. Det VAR lugnt när vi kom fram på onsdagkvällen. Vi fick träffa en mycket efterlängtad pappa Erik och åt middag på Banguis enda lyxhotell tillsammans med våra safarikunder. På torsdag morgon åkte kunderna vidare till safaricampen, tillsammans med Erik, som skulle komma tillbaka om några dagar. Jag och pojkarna stannade i Bangui. På torsdagen var allt fortfarande lugnt. På fredagen kom nyheten att Bossangoa var taget. Spänningen steg, men från franska ambassadens håll (de ansvarar på något sätt för säkerheten för alla EU-medborgare i RCA) fick vi bara rådet att hålla oss hemma. Och vi lyssnade på dem. Vi förberedde oss på vad vi skulle göra OM det hettade till. Skrattade lite och kände oss lätt paranoida. Tänkte att det inte skulle vara någon fara.

Människor vi pratade med sa att Seleka fick väldigt lite motstånd. Det sades att regeringstrupperna, FACA, tog av sig sina uniformer och stack så snart de kom utom synhåll för sina befäl. Det sista hoppet för Bozizés del sattes till de sydafrikanska trupper som enligt uppgift fanns där för att skydda huvudstaden, men ingen visste riktigt om de hade mandat att strida mot Seleka eller om de bara fick slåss i självförsvar.

På lördag kväll kom uppgiften att Seleka var inne i Bangui. På söndag morgon hörde vi den första skottlossningen, automatgevär och någon lite tyngre raketbeskjutning, och plötsligt kändes våra förberedelser inte alls så löjliga. Vi stängde in oss i vår lägenhet på andra våningen tillsammans med min svärmor och svägerska och en fransman som arbetade på vår bilverkstad i Bangui. Även om ingen var ute efter att skjuta just oss, kändes det säkrast att omge sig med så mycket väggar och stängda dörrar som möjligt för att inte hamna i vägen för något förlupet skott. Jag och barnen förskansade oss inne på toaletten och tittade på film. Via sms och telefon kunde vi följa vad som hände. En militärbas som nästan låg granne med oss blev tagen av Seleka. Vid 12-tiden var palatset intaget och man sa att Bozizé hade flytt över floden till Kongo.

DSC_1488

Vi andades ut en aning, men visste samtidigt att nu skulle förmodligen plundringen börja. Inhyrda soldater från Tchad skulle se till att få med sig bilar och pengar som betalning innan de begav sig hemåt. Därefter skulle “vanligt folk” utnyttja situationen och försöka plocka åt sig så mycket som möjligt. Vi hade ett gäng vakter hos oss, som stängt in sig en trappa ner. Snart bankade det på porten ut mot gatan och vi hörde hur de öppnade. Hårda knackningar på vår dörr och även vi var så klart tvungna att öppna. Segerrusiga Seleka-rebeller med RCA-flaggor knutna om huvudet bad oss bryskt att ge dem pengar och bilnycklar, och det var inte mycket vi kunde göra annat än att lyda. De tog några datorer och andra grejer, men – tack och lov! – barnen och deras grejer rörde de inte.

Sedan gick de, men efter en stund kom en annan grupp, och efter att de kollat om det fanns kvar något uppe hos som de kunde ta, satt vi åter bakom stängda dörrar och hörde hur de tog bilar och material från bilverkstaden under oss. Bryska samtal med vakterna ackompagnerades av skottsalvor från automatvapen och jag sa till mig själv om och om igen att detta att åka till Banugi just nu var ett av de dummaste besluten jag fattat i mitt liv.

Via telefon fick vi tag på någon som till slut kunde ordna så att det kom två soldater från den regionala fredsbevarande styrkan FOMAC och hämtade oss. Då var klockan närmare fem på eftermiddagen. Vi gick ett kvarter till ett hus dit vi fick komma in en stund och vänta på att franska militären kunde komma och plocka upp oss och köra oss till en av deras baser. Vi fick ett rum hemma hos ett medelålders par, och där bodde vi sedan fram till torsdag, då det ordnades någon sorts “frivillig evakuering”. Ett vanligt kommersiellt Air France-flyg kom in till Banguis flygplats, som hölls av fransk militär, och alla som valde att åka fick eskort från stan ut till flygplatsen.

Trots allt som hänt var det inte ett lätt beslut att åka. Stan hade lugnat ner sig ganska mycket på onsdagen, och vi hoppades ju att allt skulle återgå till det normala så snart som möjligt. Men efter noggrant övervägande stod det ändå ganska klart att med två små barn, var det enda rätta att åka, när man nu är så priviligerad att man har den möjligheten.

Men när vi åkte i FN-bilar flankerade av franska stridsvagnar i konvoj mot flygplatsen, kände jag mig bara skamsen, som en hund som smiter med svansen mellan benen. Om och om igen upprepades en scen för mitt inre. Jag är tretton och bor i Gamboula i västra RCA. Jag är med i ungdomskören i kyrkan och försöker på alla sätt, trots min hudfärg och annorlunda bakgrund, att vara som alla andra. Men så en dag pratar jag och mina vänner om det politiska läget i landet, och en kille, några år äldre än mig, tittar plötsligt rakt på mig och säger: “Men du har ju ett utländskt pass. Du kan ju bara sticka om det blir farligt.”

Ja, jag kan sticka. Och jag valde att göra det. För det kommer jag länge att känna mig lite skyldig. Men om jag hade stannat och något hänt igen, framför allt om mina barn blivit skadade eller råkat illa ut, då hade jag nog aldrig kunnat förlåta mig själv. Better safe than sorry.

Det var vår historia. Inom kort mer om det som egentligen är mer intressant: utvecklingen i Banugi och RCA efter kuppen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.