Tikki of the Game Park – starten på min litteraturutmaning 2017

I början av januari dök en utmaning upp på Instagram som handlade om att läsa en barn- eller ungdomsbok på ett specifikt tema varje månad under 2017. Jag hakade på så klart. Och för att göra det lite mer spännande bestämde jag mig för att ge mig själv ännu lite mer riktlinjer. Förutom att följa månadens specifika tema ska böckerna jag väljer ha någon sorts koppling till Afrika.

Jag är medveten om att det är mars och att detta startade i januari. Men bättre sent än aldrig säger jag, och presenterar härmed min januaribok:

Tikki of the Game Park, av Z D Phiri.

 

I boken, som är skriven på engelska och passar till åldrarna ca 6-9 år, får vi följa pojken Tikki som lever i en park någonstans i södra Afrika. Hans pappa arbetar som parkvakt och han själv tillbringar det mesta av sina dagar med att undersöka parken på egen hand och råkar ut för det ena äventyret efter det andra.

Boken är ganska kort, 56 sidor, uppdelade på fem mer eller mindre fristående kapitel, som vart och ett är en egen liten historia i sig. Nicci Page har illustrerat med svartvita teckningar som finns på ungefär vartannat uppslag. Språket är enkelt och berättelserna är spännande och passar för högläsning. (Synd bara att mina barn ännu inte kan så mycket engelska att de hänger med.)

Jag ska erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om författaren, Z David Phiri. Han är inte heller lätt att hitta information om, men av bokens baksidestext framgår att han är född 1939, och att han, förutom att han skrivit böcker, har varit forskare och lärare på University of Malawi. Nu bor han i Sydafrika, men vilken nationalitet han har och var han egentligen är född har jag inte kunnat hitta information om. Upplys mig gärna, den som vet!

Tikki of the Game Park är välskriven och spännande, och känns genuin i sina beskrivningar av den afrikanska bushen och en pojkes äventyr där. Men jag blir nog ändå mest entusiastisk just över att det är en bok som är skriven i Afrika, om Afrika. De små berättelserna i sig är rätt vanliga äventyrsskildringar utan så mycket djup, och när jag läst ut den lämnar boken mig ganska oberörd. Jag hade jag gärna sett lite mer konflikt och utveckling. Det finns potential till detta, med Tikkis mamma som är orolig över att han ska springa runt på egen hand bland vilda djur. Med all rätt, i vissa fall. Men det hettar aldrig riktigt till, som det hade kunnat göra, och det gör att berättelsen känns lite platt.

Sammanfattningsvis är jag ändå glad att ha läst den här boken, och letar nu vidare efter mer barnlitteratur med Afrika-anknytning.

(Här finns en lista över alla böcker jag läst i år.)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.