Terminsslut och sommarjobb

Så är denna termin slut. Jag har lämnat in det sista arbetet i den här fransk-kursen och ser fram emot semester. Fast inte bara semester, utan också jobb. Roligt jobb! En sommar då jag ska arbeta med mitt eget företag. Jag började igår med att göra om bloggen litegrann, så att den även funkar som hemsida. Jag ser det som ett första steg. Så småningom kanske det blir en helt egen hemsida men det får komma, som man säger på sango, yeke yeke, lite i taget. Under terminen har jag jobbat en del med text till ett företag som förmedlar safariresor, och nu under sommaren har jag faktiskt också redan några projekt på gång, så just nu är jag sjukt positiv när folk frågar om det finns jobb inom den här branschen.

Den gångna terminen då, och mitt sociala experiment i franska? Jo, som jag skrivit gick jag ju hårt in med min centralafrikanska brytning. Och det var egentligen ingen som sa något om det. Däremot tyckte jag själv ganska snart att det blev obekvämt. Det kändes som att jag, genom att prata som jag gjorde i ett universitetssammanhang, snarare förlöjligade den sortens språk. Så jag övergick snart till mer klassiskt franskt uttal, och kände mig mycket mer bekväm med det. Och jag ska erkänna att det känns lite som ett nederlag, men samtidigt har det här verkligen fått mig att fundera. Jag har fått känna på hur stark normen är även när det gäller språket. Jag bryter när jag pratar franska, absolut, men när jag försöker prata standardfranska, det som man pratar i Frankrike och framför allt i Parisområdet, så känns det väldigt mycket mindre uppseendeväckande än när jag pratar som jag gör i CAR. De vitas språk är det som uppfattas som “normalt”. Annat är avvikande.

Nu kan ni invända att det faktiskt är den “franska franskan” som är den normala eftersom franskan faktiskt kommer från Frankrike. Absolut. Men var drar vi då gränsen? Är finlandssvenska mindre svenska eftersom svenska faktiskt började talas i Sverige och inte i Finland? Är amerikansk engelska mindre “normal” än brittisk engelska?

Jag tror att det jag framför allt fått ut av detta lilla experiment är en mycket större förståelse för de afrikaner som putsar sin franska och pratar mer som man gör i Frankrike när de pratar i finare och mer officiella sammanhang. Om jag känner mig obekväm och avvikande när jag pratar centralafrikanskt är det ju lika förståeligt, om inte mer, att även de gör det. De som dessutom, i det avseendet, är mer i underläge än jag eftersom de inte heller har den hudfärg som räknas som “normal”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.