Talimbi – en novell

Talimbi [talimbi] krokodilman. centralafrikanskt mytologiskt väsen, anses ofta bära skulden vid drunkning.

Eldskenet flackar i natten, lyser upp åhörarnas ansikten. Den gamle mannen lutar armbågarna mot knäna.
   ”Det var tidigt på eftermiddagen som de tog honom.”
   Rösten är låg. De andra riktar blicken mot honom för att inte gå miste om något.
   ”Han var på väg hem från fältet med sina två bröder. Bröderna blev rädda. De öppnade inte munnen. Men Mago gjorde våldsamt motstånd. De fick binda hans armar med rep.
   De förde dem till sitt läger i skogen, alldeles intill Kotto-floden. Där uppmanades de att gå med i rörelsen. De skulle få vapen och rätt att plundra för egen vinning. De två bröderna vågade bara nicka. Men Mago var annorlunda. Han sa att han inte kunde bli en av dem. Han bad dem att släppa honom.
   Då tog de honom åt sidan. De sa att de förstod att han inte var som de andra. Att han ville något mer. Vad önskade han?
   Han sa att han ville studera.
   De lovade honom en plats på en av de stora skolorna i huvudstaden. De hade kontakter, det kunde ordnas. Allt han behövde göra var att slåss med dem först.
   Vore det inte för kriget skulle han redan studerat, sa han till dem.
   De sa att kriget inte berodde på dem. De kämpade bara för frihet.
   Det ändrade ingenting, sa han. Han ville ändå inte slåss.
   Då sa de att kriget är en bra skola för livet. Att ingen man har blivit man förrän han dödat en annan människa.

De slog honom. Gud, så de slog honom, tills huden blev svart och sprack sönder. De sa att så går det för män som inte är män. De band honom vid ett träd och lämnade honom så tills det blev mörkt.
   På kvällen sa de:
   – Du måste döda en av dina bröder. Annars dödar vi dig.
   Han grät och bad dem låta honom gå. Då skrattade de högt och sa att bara kvinnor gråter. De smorde hans sår med honung och lämnade honom så, bunden vid trädet, och gick och la sig.
   I gryningen kom bina. Först några enstaka, men snart i svärmar. Han blev så illa stungen att hans ansikte inte gick att känna igen. Sedan kom middagshettan. När han bad om något att dricka upprepade de bara vad de sagt kvällen innan:
   – Du måste döda en av dina bröder.
   På eftermiddagen kunde han inte längre tala. När solen gick ned såg det ut som han förlorat medvetandet. Då lossade de repen och lät honom ligga med ansiktet mot marken.

Där låg han ensam i mörkret, medan de andra samlats runt elden en bit bort. Halsen brände av törst, och han försökte än en gång be om vatten, men inget ljud kom ur hans mun. Hela kroppen kände tung och oformlig. Försiktigt förde han händerna mot ansiktet för att känna efter hur illa skadad han var. Han trevade sig fram över skinnet, som kändes konstigt hårt och fjälligt. När han kom till munnen ryckte han till. Hans läppar var krympta och hoptorkade så att tänderna stack fram som huggtänder.
   Långsamt gick det upp för honom vad som hänt. Han var inte längre en människa. Han hade blivit en talimbi.
   En bit bort hörde han bruset från Kotto-floden. Oändligt tyst och försiktigt började han hasa sig mot vattnet. Att röra sig gjorde honom gott. Ju närmare han kom, desto mindre kände han av smärtan. Snart var han inne i skogen som kantade flodens stränder. Meter för meter förflyttade han sig i riktning mot vattnet, och för varje steg gick rörelserna lättare att koordinera. Den stora buken svängde smidigt fram och tillbaka några centimeter över marken, och svansen följde med i rörelsen och undvek med lätthet de torra löven, vars prassel annars skulle ha kunnat avslöja honom.
   När han till slut gled ned i floden var kroppen stark. Vattnet kändes annorlunda mot den fjälliga huden, mjukare och varmare än mot tunn människohud. Han lät sig omslutas av den mörka strömmen. Bara näsborrarna och ögonen stack upp över vattenytan, när han iakttog ljuset från människornas läger.
   Ett ensamt ljus bröt sig loss och började röra sig mot floden. Mago kände plötsligt hungern, den började in magen och spred sig som en eld genom kroppen. Han gled bort en bit från stranden och gjorde sig beredd.
   Det var en av hans bröder som kom.
   – Mago, är du här? viskade brodern ut i mörkret. Kom så flyr vi! Kom så går vi hem!
   Men hungern flammade så vilt i hans utsvultna kropp att han inte kunde besinna sig, och när hans bror kom närmare kastade han sig framåt och sänkte sina tänder i det varma köttet.
   Den andre brodern, som smugit sig iväg efter den förste, såg vad som hände och sprang. Han sprang tills han kom ut på en väg. Där sjönk han ihop och svimmade av utmattning.”

Den gamle mannen tystnar. Eldskenet fladdrar över hans fårade ansikte.
   ”Och sen?” viskar någon. ”Vad hände sen?”
   Han stirrar in i elden, nickar långsamt.
   ”Det var där man fann mig nästa morgon.”

 

 

(Här finns länkar till fler skönlitterära texter på bloggen.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *