Etikettarkiv: afrikansk barnlitteratur

Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.

Jag läste hos Lady Dahmer om boken Farfar har fyra fruar, som blivit ett hett debattämne de senaste dagarna tillsammans med en annan bok, Mormor är inget spökeFörfattare till böckerna är svensken Oscar Trimbel, som skriver på sin hemsida att han bott och arbetat i Somalia, där böckerna utspelar sig. De är utgivna av förlaget Bokmaskinen, och har ställts ut och sålts på Bokmässan av föreningen Somali Nordic Culture.

Debatten som blossat upp kring dessa böcker handlar om att många reagerar mot att de normaliserar polygami och en syn på kvinnor som icke jämställda. Många kommenterar att detta är något som “inte hör hemma i vårt land” och att vi inte “vill att våra barn ska läsa om sådant”. Anmärkningsvärt är dock (vilket även Lady Dahmer påpekar) att jag hittills inte hittat någon enda person som faktiskt läst böckerna och kan presentera något annat än rena gissningar kring vad de handlar om. Fortsätt läsa Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.

Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler

I min barnbokhylla finns ett fåtal böcker av afrikanska författare som är översatta till svenska. En av dem är Makwelane och krokodilen. Den är skriven av sydafrikanska Maria Hendriks och illustrerad av Piet Grobler från samma land.

Berättelsen om Makwelane kan beskrivas som en rödluvanhistoria i afrikansk miljö, och utan jägaren som kommer som en räddare på slutet. Flickan Makwelane vill gå och hälsa på sin mormor Gogo, men mamma har inte tid att följa med och själv är hon för liten. Tycker föräldrarna. Vägen till mormor går nämligen längs med floden, och där lurar krokodilen i vassen. Men Makwelane har tröttnat på att vänta tills hon ska bli större, och lyckas till slut övertala föräldrarna att få gå iväg till mormor på egen hand. Hon får med sig lite matsäck och ger sig iväg med sitt musikinstrument på ryggen och med föräldrarnas förmaningar efter sig. Fortsätt läsa Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler

En afrikansk ALMA-pristagare till barnboksutmaningen

I barnboksutmaningen som jag deltar i ska jag i maj läsa en bok av en nu levande ALMA-pristagare. Jag ska ärligt säga att jag trots mitt intresse för barnlitteratur varit väldigt dålig på att följa vilka som tilldelats ALMA-priset. Men så mycket kunde jag räkna ut från början, att med mitt tillägg till utmaningen, nämligen att fokusera på böcker med Afrika-anknytning, skulle detta bli svårt att fullfölja i maj.

Jag gick in på ALMA-prisets hemsida och tittade igenom listan av pristagare. Här fanns Shaun Tan från Australien, Ryôji Arai från Japan, Isol från Argentina och Wolf Erlbruch från Tyskland. Inget namn som såg afrikanskt ut. Men vänta! Pristagaren år 2015 var ett namn som inte såg ut som en person, utan mer som en organisation. PRAESA. Jag klickade vidare, och har man sett:

PRAESA, Project for the Study of Alternative Education in South Africa, är en organisation baserad i Kapstaden som sedan 1992 bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar i Sydafrika. Juryns motivering:
Med läsglädjen som ledstjärna ger PRAESA unika möjligheter för barn och ungdomar i Sydafrika att få tillgång till litteratur. Kreativa läs- och berättarprojekt skapar sociala sammanhang och gör litteraturen levande på flera språk. PRAESA visar genom sitt enastående arbete hur avgörande böcker och berättande är för att berika barns och ungdomars liv.

(Citatet är hämtat från ALMA-prisets hemsida, och går att läsa i sin helhet här.)

Fortsätt läsa En afrikansk ALMA-pristagare till barnboksutmaningen

De finns! De afrikanska barnboksförfattarna existerar!

För några veckor sedan skrev jag om hur svårt jag hade haft att hitta afrikansk barnlitteratur. Jag fick lite tips från läsare (tack så mycket!) men kände ändå fortfarande att det här är väldigt begränsat. Texter jag hittade handlade mest om hur lite afrikansk barnlitteratur det finns och hur många afrikanska barn som därmed inte får möjlighet att känna sig representerade i litteraturen.

Sen gick jag till biblioteket. Och jag kände det lite som att ha hittat den hemliga porten till ett nytt rike. Nej, det finns fortfarande inte jättemånga afrikanska barnboksförfattare. Men de finns, och de är engagerade för att de afrikanska barnböckerna ska bli fler.

Jag kom därifrån med en liten lapp med anteckningar:

Och så börjar jag leta runt med dessa som hjälp. Och där finns de ju! Här ligger en lista med porträtt av 12 afrikanska barnboksförfattare. Och där är en skrift om just afrikansk barnlitteratur som man kan beställa hem. Jippi! Det här arbetet har bara börjat…

Fredens trummor av Meshak Asare

I mars var uppgiften i bokutmaningen att läsa en spänningsroman. Eftersom jag hade fått tips om den ghananske författaren Meshak Asare (som man kan läsa mer om här) så valde jag en av hans böcker: Fredens trummor. Till skillnad från den förra boken jag läste finns denna på svenska, översatt av Peter Törnqvist. Den finns att låna på biblioteket i Örebro, och förhoppningsvis också på en del andra bibliotek i Sverige.

Som barn saknade Meshak Asare barnböcker som handlade om barn som var som han själv. Idag har han skrivit och illustrerat över 15 barnböcker, vilket blivit hans bidrag till att öka mångfalden inom barnlitteraturen.

I fredens trummor får vi träffa de två pojkarna Meliga och Billa, som bor i varsin by, på varsin sida av en bäck och ett vattenhål. Invånarna i byarna har varit i krig så länge någon kan minnas, men när Meliga och Billa träffas blir de vänner. För att inte råka illa ut måste de smyga med sin vänskap. Därför ses de bara ute i markerna medan de vaktar sina getter. Så en dag dyker en främling upp. Han tillverkar varsin trumma åt pojkarna, och tar med dem till en hemlig grotta en bit utanför byarna. Men den som spelar trumma kan ju inte smyga med det, och byarna ligger så nära varandra att trumslagen hörs från den ena till den andra…

Den här berättelsen om konflikt och vänskap känns passande till barn på ungefär 6-10 år. Trots att det är många spänningsmoment genom hela berättelsen är berättartempot lugnt. Kanske lite för lugnt för många barn idag som är vana vid att saker ska ske snabbt. Detta, i kombination med att en del miljöbeskrivningar och saker som händer i berättelsen kan vara svåra att förstå för ett svenskt barn skulle jag säga att boken passar allra bäst som högläsning. Jag har själv inte läst boken för mina barn, som är sex och åtta år, men om (när) jag gör det kommer det nog att leda till en del samtal kring vad berättelsen egentligen handlar om.

(OBS! Föräldrar till känsliga barn kan nog rekommenderas att läsa igenom texten en gång innan ni läser den högt. Det förekommer vissa detaljer, framför allt en häst som brinner upp, som kan kännas lite väl närgångna.)

Asares illustrationer är svartvita och ganska mörka. Det jag framför allt fastnar för här är karaktärernas uttrycksfulla ansikten. Jag tycker om dem, men tror samtidigt att bilder i färg hade kunnat få berättelsen att komma lite närmare.

För den som är intresserad av afrikansk barnlitteratur är det här en bok jag verkligen skulle rekommendera. Och även den som inte specifikt intresserar sig för Afrika kan läsa den här boken med god behållning.

(Här finns en lista över alla böcker jag läst 2017.)

Vad är poesi? (I jakt på nästa bok i utmaningen)

I februari ska jag, enligt tidigare nämnda bokutmaning, läsa poesi skriven efter 2010. För en svensk läsare är det inte så svårt att hitta något på detta tema, vi har verkligen en skatt av rim, ramsor, och fri vers. Men så var det ju det där med att mina böcker skulle ha Afrika-anknytning. Och se då blev det svårare. Sökandet har hittills tagit mig från egna bokhyllan (där det fanns en del gammalt men inget nytt) till google (utan något nämnvärt resultat), och vidare till ett telefonsamtal med en vän till en vän i Nairobi. Men några poesiböcker för barn har jag ännu inte hittat.
“Nej,” sa vännen som nyss ringt till Nairobi. “Afrikanska barn ägnar sig inte åt poesi.”
“Fast de sjunger väl?” frågade jag, och blev med ens medveten om hur mycket jag själv faktiskt lärt mig uppskatta poesi just genom musiken.

Som barn, och ganska långt upp i tonåren, hade jag svårt för poesi. Dikter var för mig mest förknippat med tråkiga diktböcker som vi skulle läsa högt ur i klassen – och sedan förklara vad dikten handlade om. Just det där att förklara och analysera var rena döden för mitt eventuella intresse för en dikt. Om jag någon gång fick en känsla, en tanke, inför någon formulering, så skulle den nödvändigtvis upp på bordet och dissekeras – och så var hela upplevelsen förstörd. Jag upplevde poesi som något högstämt och världsfrånvänt, något som ville vara finare än det faktiskt var, och jag var övertygad om att hur mycket jag själv än gillade att skriva så skulle jag aldrig ägna mig åt poesi.

Men så var det det där med sångtexter. Under en svenskalektion på gymnasiet analyserade vi versmått och versfötter, när det plötsligt slog mig att det här ju var precis som att analysera musik. Och där landade det på något sätt hos mig, att poesi handlar om form och lek. Om takt och pauser och mellanrum. Om så mycket mer än bara ord. Så mycket mer än dikter i en “Poesibok för Barn”.

Och då tänker jag: Afrikanska barn ägnar sig visst åt poesi. De sjunger och de läser ramsor, de skämtar och leker med språket. Och om det nu inte finns några poesiböcker att få tag på (fast jag letar fortfarande) så får jag väl klara februariutmaningen på annat sätt.  Det kanske inte nödvändigtvis måste vara en bok. Jag får försöka hitta poesin där barnen använder den.

Tipsa mig om böcker!

Under 2017 håller jag på med en liten utmaning. Det handlar om att läsa  barn- eller ungdomsböcker på olika teman för varje månad, enligt nedanstående lista. Jag har även gett mig själv den extra riktlinjen att böckerna ska ha Afrika-anknytning, allra helst vara skriven av en afrikansk författare men även annan anknytning går bra. Men jag inser att det är väldigt svårt att hitta böcker som passar in. Så tipsa mig gärna genom att lämna en kommentar, om ni har några förslag! Tack på förhand!

Januari - en röd bok
Februari - poesi skriven efter 2010
Mars - en spänningsroman
April - en bok skriven före 1960
Maj - en bok skriven av en nu levande ALMA-pristagare
Juni - en bok skriven i jagform
Juli - en bok vars författare inte kommer från Europa
Augusti - en bok med ett pronomen i titeln
September - en Augustvinnare
Oktober - en bok utgiven 2017
November - del 1 i en serie
December - en omläsning

Tikki of the Game Park – starten på min litteraturutmaning 2017

I början av januari dök en utmaning upp på Instagram som handlade om att läsa en barn- eller ungdomsbok på ett specifikt tema varje månad under 2017. Jag hakade på så klart. Och för att göra det lite mer spännande bestämde jag mig för att ge mig själv ännu lite mer riktlinjer. Förutom att följa månadens specifika tema ska böckerna jag väljer ha någon sorts koppling till Afrika.

Jag är medveten om att det är mars och att detta startade i januari. Men bättre sent än aldrig säger jag, och presenterar härmed min januaribok:

Tikki of the Game Park, av Z D Phiri.

 

I boken, som är skriven på engelska och passar till åldrarna ca 6-9 år, får vi följa pojken Tikki som lever i en park någonstans i södra Afrika. Hans pappa arbetar som parkvakt och han själv tillbringar det mesta av sina dagar med att undersöka parken på egen hand och råkar ut för det ena äventyret efter det andra.

Boken är ganska kort, 56 sidor, uppdelade på fem mer eller mindre fristående kapitel, som vart och ett är en egen liten historia i sig. Nicci Page har illustrerat med svartvita teckningar som finns på ungefär vartannat uppslag. Språket är enkelt och berättelserna är spännande och passar för högläsning. (Synd bara att mina barn ännu inte kan så mycket engelska att de hänger med.)

Jag ska erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om författaren, Z David Phiri. Han är inte heller lätt att hitta information om, men av bokens baksidestext framgår att han är född 1939, och att han, förutom att han skrivit böcker, har varit forskare och lärare på University of Malawi. Nu bor han i Sydafrika, men vilken nationalitet han har och var han egentligen är född har jag inte kunnat hitta information om. Upplys mig gärna, den som vet!

Tikki of the Game Park är välskriven och spännande, och känns genuin i sina beskrivningar av den afrikanska bushen och en pojkes äventyr där. Men jag blir nog ändå mest entusiastisk just över att det är en bok som är skriven i Afrika, om Afrika. De små berättelserna i sig är rätt vanliga äventyrsskildringar utan så mycket djup, och när jag läst ut den lämnar boken mig ganska oberörd. Jag hade jag gärna sett lite mer konflikt och utveckling. Det finns potential till detta, med Tikkis mamma som är orolig över att han ska springa runt på egen hand bland vilda djur. Med all rätt, i vissa fall. Men det hettar aldrig riktigt till, som det hade kunnat göra, och det gör att berättelsen känns lite platt.

Sammanfattningsvis är jag ändå glad att ha läst den här boken, och letar nu vidare efter mer barnlitteratur med Afrika-anknytning.

(Här finns en lista över alla böcker jag läst i år.)