Resfeber och eboladilemma – men nu är vi hemma!

Ja, så är vi hemma igen. Hemma i Örebro. En del människor frågar faktiskt om de ska säga “Välkommen hem” eller bara “Välkommen till Sverige”. Men jag tycker absolut att man ska säga välkommen hem! Bara för att vi känner oss hemma även på andra ställen i världen så betyder ju inte det att vi kommer bort när vi kommer till Sverige.

Resan gick på det stora hela bra, sånär som på en försening på en och en halv timme från Addis Abeba, samt att en av våra väskor ännu inte kommit fram. Och så var det förstås detta med resfebern och hälsodeklarationen som skulle fyllas i som en del i arbetet för att förhindra spridning av ebola. Jag vet att resfeber egentligen är ett bildligt uttryck, som syftar på den oro och pirrighet som man kan känna inför en resa. Men Theo har tagit det där med feber på bokstavligt allvar. Jag vet inte hur många flygningar tillbaka till Sverige som jag suttit och känt på hans panna och tänkt att nu har pojken nog fått malaria i alla fall. Men sedan, så fort man är framme, är febern som bortblåst.

Den här gången började det på flygplatsen i Brazzaville. Vi hade gått igenom säkerhetskontrollen och satt oss att vänta på flyget när jag såg att han var ovanlig blek och lite hängig. Han var inte heller sugen på att ens smaka på kexen som jag och Axel satt och knaprade i oss. Istället kröp han upp i mitt knä och sa med svag röst att han hade ont i huvudet. Jag la baksidan av handen mot hans hals. Den var febervarm. Inte sådär het som när man är riktigt sjuk, men feber var det. Lyckligtvis hade jag en Alvedon och en flaska vatten. Det hjälpte för tillfället.

Men senare i flyget, någon timme innan vi var framme i Addis Abeba, hade Alvedonen slutat verka och Theo började bli lite glansig i ögonen igen. I samma veva kom flygvärdinnorna och delade ut ett papper som alla passagerare skulle fylla i. Dels skulle man svara på frågor om man varit i något eboladrabbat land under de senaste 21 dagarna, dels fanns en lista med symptom som man kunde tänkas ha, där man kunde kryssa i “ja”, “nej” eller “osäker”. Bland symptomen fanns alla de klassiska kännetecknen för ebola, från de mer diffusa som huvudvärk, feber och diarré till de omisskännliga som blodiga diarréer och kräkningar.

Eboladeklaration

Jag blev lite ställd. Att Theo hade feber var rätt uppenbart, även om jag var helt tvärsäker på att han inte drabbats av ebola. Men samtidigt: vad skulle hända om jag kryssade i att han led av två av symptomen som stod med på listan? Skulle det bli extra undersökningar? Skulle vi rödflaggas och isoleras som en försiktighetsåtgärd? Skulle vi missa nästa plan? Med tanke på vilka extrema beslut som ibland fattats i ebola-sammanhang (säkert ofta med all rätt), kunde jag inte förutse vad som väntade. Så jag velade och kryssade först i “nej” efter efter frågan om febern, för att sedan stryka det och byta till “ja”.

Theo tog en halv Alvedon till och jag tänkte att febern kanske skulle ha hunnit gå ner tills vi kom fram. När planet landade var han fortfarande trött och blek, men inte lika varm. Vi klev av, och innan vi kom in i själva terminalbyggnaden fick alla passagerare passera genom en avspärrning där en vitklädd sjukvårdare med munskydd granskade resenärerna. Jag kände på Theos panna. Den var sval. Jag rotade i väskan efter pennan och tänkte ett tag att jag ändå skulle ändra, kryssa i att han inte hade vare sig feber eller huvudvärk. Men innan jag visste ordet av stod vi längst fram i kön, och blev vinkade till vänster där det stod en annan, ung sjukvårdare som tog allas temperatur. När han kollade Theo slog mitt hjärta lite snabbare, men sjukvårdaren bara nickade och vinkade fram oss. Våra hälsodeklarationer behövde vi inte ens visa…

Därefter följde fem timmars väntan i Addis, och sedan en åtta timmars flygresa till Sverige. När vi steg av planet på Arlanda i morse gjordes ingen hälsokontroll, vilket faktiskt förvånade mig. Likaväl som folk som kommer till Etiopien kan ha besökt ett eboladrabbat land inom de närmaste tre veckorna, kan ju resenärer som kommer till Sverige ha gjort det. Bara för att vi befinner oss på en annan kontinent så betyder det inte att vi är utom all risk. Som ett minimum borde det finnas information om ebola på flygplatsen, tillsammans med ett telefonnummer som man kan ringa om man vet att man kan vara drabbad och utvecklar symptom. Inte alla som vistas i Sverige känner till att man kan ringa sjukvårdsupplysningen för att få råd i vårdfrågor.

Och för att avsluta, eftersom jag vet att rädslan för ebola även finns här i Örebro, vill jag säga att vi under vår resa absolut inte varit ens i närheten av något eboladrabbat område. Det är inte någon som helst större risk att vi skulle bära på smittan, än någon som besökt Kairo. Eller Paris. Eller Beijing. Eller Göteborg. Eller vilken flygplats som helst som tar emot internationella flyg. Dessutom är febern, resfebern, borta nu, eftersom resan är slut. Så ni kan lugnt träffa oss i trygg förvissning om att vi inte kommer att smitta ner er med något dödligt virus.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.