Vad uttrycker nyheterna? Vilken bild förmedlar de av RCA?

Längs vägen i Kamerun får vi flera gånger frågan vart vi är på väg. När vi svarar att vi ska till RCA blir följdfrågan alltid: “Vad ska ni där och göra? Det är ju farligt. Centralafrikaner är ju rebeller.”

Jag kan förstå att en sådan fråga ställs av svenskar, som bara hört om RCA på nyheterna och som inte vet något annat om landet än att det en gång hade en kejsare med storhetsvansinne, och att det under de senaste åren varit svårt drabbat av konflikt. Men när människor från grannlandet, till och med de som bara bor några mil från gränsen, också hävdar att RCA är jättefarligt, vad ska jag tänka då? Fortsätt läsa Vad uttrycker nyheterna? Vilken bild förmedlar de av RCA?

Att ge tiden tid.

Mellandag. Igår flög vi från Arlanda till Yaounde, Kamerun. Imorgon reser vi vidare med bil från Yaounde till Gamboula, RCA. Bilen som vi ska åka med kommer och hämtar upp oss klockan tre, för vägen är lång och bitvis dålig, och vi måste över gränsen innan kvällen om vi alls vill komma över den dagen.

Men idag reser vi inte. Vi handlar och tar ut pengar och tar det i övrigt ganska lugnt. Väntar. Saktar in till ett annat tempo. Det är förstås förfärligt förutsägbart och fantasilöst att säga att det är ett annat tempo i denna del av världen. Men ändå känner jag att det är just det jag vill säga idag.

Igår kväll, när vi kom fram till gästhuset där vi bor, blev vi välkomnade av en vakt som bad oss sitta ner i ett litet kalt rum med vårt bagage och vänta. Han som skulle ta emot oss var och åt kvällsmat. Vi föreslog att vi skulle lämna våra väskor och gå iväg och köpa oss själva något att äta medan vi väntade, men det ville vakten inte veta av. ”Ni ska väl ha ert rum först,” tyckte han. Så vi väntade. Fortsätt läsa Att ge tiden tid.

Det är svårt att packa till en RCA-resa.

Jag skrev lite om detta på Instagram igår, men tänkte utveckla det hela lite på bloggen. De två senaste gångerna jag rest till Afrika (då till Kenya och Benin) har jag varit lite fascinerad över hur väldigt enkelt det varit att packa. Och även om jag inte helt trott på det själv, har jag sagt mig att jag har blivit bättre på det där med packning den senaste tiden. Men egentligen har jag ju vetat det hela tiden: det svåra har aldrig varit packandet i sig. Det svåra har varit vad som ska tas med på just en RCA-resa.

När jag reser till RCA är det nämligen så att de tillåtna 46 kilona som ingår i flygbiljetten aldrig tycks räcka till. Det finns så mycket jag vill fylla dem med att det känns som jag bara börjat när väskorna redan är fyllda till gränsen. Och i ärlighetens namn är det inte bara jag som vill fylla väskorna. Andra vill också göra det åt mig.

Fortsätt läsa Det är svårt att packa till en RCA-resa.

Teman för resan, dag för dag. Och en hasthag. Och ett beslut om att kalla RCA för RCA.

Efter en ovanligt lång resa är vi framme på Arlanda, på Jumbo Stay där vi ska sova inatt. En liten stund i alla fall, vid fyra måste vi upp så någon långnatt blir det inte inatt heller. Men jag vill gärna lägga ut våra teman för resans samtliga dagar innan jag somnar. Och berätta att vi har en hashtag, #uttryckRCA, som vi kommer att använda när vi lägger ut grejer på sociala medier. Om någon av er läsare också har saker att dela från RCA är ni naturligtvis välkomna att använda den!

Och så var det detta med RCA och CAR. Vi har diskuterat det i bussen på väg hit, och både jag och Elise känner att trots tappra försök att använda den svenska/engelska förkortningen CAR, så är det RCA som ligger mest naturligt i munnen. När vi ska spela in vår ljuddagbok kommer vi därför säga RCA, och därför övergår jag nu även här på bloggen till att använda RCA som förkortning för Centralafrikanska Republiken.

Följ för övrigt gärna även Elises blogg, och hennes Instagram @elisenestor.

Och nu… (trumvirvel)… resans teman:

Tisdag 24 oktober: Vad uttrycker nyheterna?
Onsdag 25 oktober: Vad uttrycker bagaget?
Torsdag 26 oktober: Vad uttrycker mörkret?
Fredag 27 oktober: Vad uttrycker marken?
Lördag 28 oktober: Vad uttrycker blickar?
Söndag 29 oktober: Vad uttrycker luften?
Måndag 30 oktober: Vad uttrycker marknadsplatsen?
Tisdag 31 oktober: Vad uttrycker vattnet?
Onsdag 1 november: Vad uttrycker barnen?
Torsdag 2 november: Vad uttrycker kvinnorna?
Fredag 3 november: Vad uttrycker männen?
Lördag 4 november: Vad uttrycker musiken?
Söndag 5 november: Vad uttrycker människors kroppar?
Måndag 6 november: Vad uttrycker flyktinglägren?
Tisdag 7 november: Vad uttrycker dagen?
Onsdag 8 november: Vad uttrycker tröttheten?

Avtryck. Intryck. Uttryck. Snart reser vi mot Centralafrikanska Republiken.

Vi är på väg till CAR, jag och min syster Elise. Vi reser hemifrån ikväll och kommer vara borta i två veckor. Eftersom resvägen är rätt lång innebär det ungefär tio dagar i CAR. Och vad ska vi göra med de dagarna?

Syftet med resan – förutom det där med att få komma hem och träffa vänner – är att samla berättelser och intryck, som vi sedan vill använda för att skriva och skapa musik (det sistnämnda gäller framför allt Elise). Vårt tema för resan är “uttryck”, och för varje dag kommer vi att fundera över vad olika saker och människor uttrycker, tex “Vad uttrycker marken?” och “Vad uttrycker blickar?” Utifrån dessa teman kommer vi varje dag att spela in en gemensam ljuddagbok, som vi förhoppningsvis senare ska kunna använda och dela med er i olika sammanhang. I den mån vi kommer åt internet, kommer vi också att blogga och instagramma kring temat.

Fortsätt läsa Avtryck. Intryck. Uttryck. Snart reser vi mot Centralafrikanska Republiken.

Me too. Och centralafrikanska kvinnor har också blivit sexuellt utnyttjade. På värsta sätt.

Personerna på bilden har ingen anknytning till texten.På Facebook delar många av mina vänner idag statusen “Me too”, för att belysa hur stort och utbrett problemet är med sexuellt ofredande och utnyttjande av kvinnor. Samtidigt går jag igenom min mejlbox och hittar länken till en rapport som jag sparat för att läsa senare. Det är en rapport från Human Rights Watch, med rubriken Central African Republic: Sexual Violence as Weapon of War. Centralafrikanska Republiken: Sexuellt våld som ett krigsvapen.

Ni som läst den här bloggen ett tag vet att jag ogärna skrivit om alltför mycket elände från CAR. Jag tycker att det så lätt blir offerrapporter som befäster bilden av ett inkapabelt CAR där ingenting fungerar och människor är totala offer för omständigheterna. Jag har tyckt, och tycker, att det är viktigt att fokusera på det som fungerar, på potentialen.

Men ibland behöver vi också se och ta till oss det svåra. Belysa och synliggöra de problem som finns. Berättelser om sexuellt våld, utnyttjande och ofredande behöver komma fram, och om de drabbade själva har svårt att prata om det på grund av skam eller rädsla, då behöver vi prata desto mer! Annars fortsätter dessa brott att ske i tystnad. Och kvinnor fortsätter lida, i tystnad. Fortsätt läsa Me too. Och centralafrikanska kvinnor har också blivit sexuellt utnyttjade. På värsta sätt.

Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

För några dagar sedan skrev jag om böckerna Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, som väckt debatt på nätet. Jag lovade att skriva mer när jag väl läst dem. Och nu har den ena kommit med posten.

Mormor är inget spöke handlar om Omar, 8 år. Han är född i Sverige, men hans mormor och morfar kommer från början från Somalia. Omars mormor är sömmerska, och när det är Halloween ska hon sy hon en spökdräkt till Omar och följa med honom och spöka. Spökdräkten blir bra, men det är visst inte bara Omar som skräms när han och mormor sedan går ut. I sina stora, heltäckande kläder blir även mormor tagen för spöke, och skrämmer en hund och några barn som skrikande springer därifrån. Omar måste tala om för dem att mormor inte är något spöke, men när barnen väl gett sig av är han ändå ganska nöjd att de har lyckats skrämmas så bra. Fortsätt läsa Mormor är inget spöke av Oscar Trimbel

Jag är också en del av de rasistiska strukturer som finns inom biståndet.

Det finns ett ämne som kommit i min väg flera gånger den senaste tiden, och som jag därför känner att det är dags att skriva något om. Det började med en artikel av Maria Eriksson Baaz i Journalisten, med rubriken Mediebilder av biståndet bidrar till rasism. Därefter har frågan kommit upp i samtal, både med kollegor och med andra vänner. Vi har tillsammans skrattat åt youtube-klipp som driver med den klassiska bilden av vita biståndsarbetare och uppmanat alla att följa instagramkontot @barbiesaviour som gör ungefär detsamma.

Vad det handlar om är alltså att den bild av Afrika som tyvärr fortfarande har företräde i media – en bild av en kontinent bebodd av människor som likt hjälplösa offer är fast i fattigdom, korruption, ojämställda relationer, osv – också fortsätter att reproduceras av biståndsindustrin. Detta är förstås inte så konstigt. Biståndet är beroende av att kunna samla in pengar, och det gör man inte genom att visa att Afrika utvecklas ekonomiskt och att det finns resurser på plats i form av både kompetens, materiella tillgångar och entreprenörsanda. (Detsamma gäller förstås för andra delar av världen som idag tar emot bistånd från Väst, men eftersom jag brukar fokusera på Afrika så gör jag det även nu.)

Fortsätt läsa Jag är också en del av de rasistiska strukturer som finns inom biståndet.

Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.

Jag läste hos Lady Dahmer om boken Farfar har fyra fruar, som blivit ett hett debattämne de senaste dagarna tillsammans med en annan bok, Mormor är inget spökeFörfattare till böckerna är svensken Oscar Trimbel, som skriver på sin hemsida att han bott och arbetat i Somalia, där böckerna utspelar sig. De är utgivna av förlaget Bokmaskinen, och har ställts ut och sålts på Bokmässan av föreningen Somali Nordic Culture.

Debatten som blossat upp kring dessa böcker handlar om att många reagerar mot att de normaliserar polygami och en syn på kvinnor som icke jämställda. Många kommenterar att detta är något som “inte hör hemma i vårt land” och att vi inte “vill att våra barn ska läsa om sådant”. Anmärkningsvärt är dock (vilket även Lady Dahmer påpekar) att jag hittills inte hittat någon enda person som faktiskt läst böckerna och kan presentera något annat än rena gissningar kring vad de handlar om. Fortsätt läsa Barnböcker måste kunna behandla även kontroversiella ämnen. Den viktiga frågan är på vilket sätt.

Den bästa boken finns inte

Genom en Instagram-utmaning har jag idag fått uppgiften att utse den bästa boken jag läst under året. Ända sedan jag var i lågstadieåldern har jag haft lite svårt med det där att utse “det bästa” av något. När jag fick frågan vilken som var min älsklingsfärg eller älsklingsrätt började jag tidigt att svara “det beror på sammanhanget”. Snart började jag också ställa motfrågan: “Vad menar du med bäst? På vilket sätt?”

Det hela kan ju verka lite veligt och överanalyserande, kanske till och med undvikande. Men egentligen är det enda sättet att ärligt besvara den här typen av frågor. För jag tycker absolut bäst om svart när det gäller byxor, medan jag är väldigt förtjust i orange-röda blommor. Inte tvärt om. Och olika sorters mat kan ju fylla väldigt olika funktioner och vara bäst i helt skilda sammanhang. Tänk “bästa matsäcksmaten i skidbacken” och “bästa grillrätten”. Hur många fick samma bild i huvudet? Fortsätt läsa Den bästa boken finns inte