SaRaha om mellanrummet och den dubbla tillhörigheten

Ni är säkert många med mig som i dessa dagar lyssnar på SaRahas Kizunguzungu och blir lite glada inombords. (Visst ÄR afropop den bästa dansmusiken?!) För mig är det lite som att hemmamusiken kommer hem. Och planerna på att en dag starta en bar som bara spelar afropop dyker åter upp i tankarna, även om de förmodligen aldrig kommer att bli verklighet.

Sedan hittar jag den här intervjun med SaRaha i Lärarnas tidning och känner mig besläktad. På riktigt. Sara Larssons ord kunde vara mina. Hon, som har delat sin uppväxt Sverige och Tanzania, säger:
“— Jag kan känna varm tillhörighet med båda mina hemländer i olika sammanhang. Och ibland inte med något av dem.”

Ja. Det är ju just detta. Att känna tillhörighet till båda och ibland inte till något. Att ha formats av det där mellanrummet. Det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.