När förväntningarna inte stämmer med verkligheten

På bloggen Vardagsrasismen läser jag idag om det så kallade mellanförskapet, som exempelvis adopterade kan känna när de hamnar mitt emellan två kulturer. Å ena sidan har de vuxit upp med svenska, vita föräldrar (om de nu är adopterade till Sverige) och är helt hemma i den svenska kulturen. Å andra sidan ser de ut som om de kommer från någon helt annanstans och blir ifrågasatta som svenskar.

I boken Third Culture Kid (1) finns detta diagram över olika sätt som en person kan förhålla sig till det omgivande samhället när det gäller främlingskap och utanförskap:

DSC_0022

Det här är självklart förenklat, men du kan ändå tänka att du kan förhålla dig till ditt omgivande samhälle på fyra olika sätt:

  • Är du en främling ser du både annorlunda ut och tänker annorlunda än majoriteten i samhället.
  • Är du en dold invandrare ser du likadan ut som andra, men tänker annorlunda
  • Är du adopterad ser du annorlunda ut och tänker likadant.
  • Är du en spegelbild ser du likadan ut och tänker likadant.

Jag tror att det är i det övre högra och det nedre vänstra hörnet som problem kan uppstå. Där stämmer nämligen inte förväntningarna ihop med verkligheten. Du kanske förväntas vara som “alla andra”, fast du har ett annat sätt att tänka. Eller så ser du annorlunda ut, fast du tänker och beter dig som alla andra.

När jag går på torget i CAR och folk ropar efter mig att jag är vit är det förstås jobbigt ibland. Men det finns också en frihet i att se annorlunda ut när man också beter sig lite udda titt som tätt. Det finns en större förståelse då för kulturella felsteg som man gör, oskrivna regler som man inte följer. Att vara en främling är ofta mindre jobbigt än att vara som en adopterad, att se annorlunda ut men känna att man hör till. Att för tusende gången få frågan varifrån man kommer, att få höra att man nog inte äter maniok “för du är ju vit!” eller att folk pratar extra långsamt och tydligt så att man ska förstå.

Och i Sverige blir det tvärt om. Här finns det ingen som förväntar sig att jag är annorlunda. Det syns inte på mig att jag har en hel del afrikansk identitet inom mig. Och även om det är skönt ibland att kunna totalt smälta in, men det är också frustrerade och förvirrande för identiteten att det inte syns på mig vem jag verkligen är.

Idag känner jag mig väldigt hemma och som en del av samhället både i Sverige och i CAR. Men det är svårare att komma dit när utseendet inte matchar erfarenheten, det är det.

Fotnot:
1. Pollock, David C och Ruth E Van Reken (2001). Third Culture Kids. Nicholas Brealey Publishing

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.