Motsättningarna mellan kristna och muslimer får fortfarande alltför stor plats i beskrivningen av konflikten i CAR

Ni som har följt den här bloggen ett tag vet att jag tjatat ganska mycket om att jag inte förstår den nuvarande konflikten i CAR främst som en konflikt mellan kristna och muslimer. Jag har inte varit ensam om den åsikten, vid flera tillfällen har det kommit ut välskrivna artiklar som varnat för att göra en alltför enkel tolkning av det som händer i landet, och pekat på andra orsaker än religiösa. Men när vi under de senaste månaderna alltmer fått bevittna hur muslimer faktiskt i princip måste välja mellan att fly från Bangui eller dödas, och när deras hem och butiker inte bara plundras, utan bokstavligen rivs ned till grunden, då är det inte utan att jag ibland frågar mig: Hade jag fel? Handlar det här ändå inte, i grund om botten, om motsättningar mellan kristna och muslimer, som har pyrt under ytan under många år, och som till slut exploderade?

Det är lätt att tänka så. Lätt att se bakåt med nuets glasögon och söka efter en logisk förklaring till det som händer framför ögonen på oss. Ibland är det faktiskt riktigt ruggigt vad enkelt det är att övertyga både sig själv och andra om att detta med olikheter och motsättningar mellan kristna och muslimer har varit ett problem i CAR under lång tid. (Och kom ihåg nu, än en gång, att detta med att identifiera sig som kristen eller muslim i CAR inte i första hand behöver vara en religiös bekännelse, utan att det lika mycket handlar om vilken etnisk/samhälls-grupp man tillhör.)

I Bakouma för ett par månader sedan pratade jag med en i vanliga fall klok och eftertänksam man, som funderade över det underliga i att allt ont som händer i östra CAR kan härledas till muslimerna. Det är muslimerna som tjuvjagar. Det är muslimerna som tar in vapen i landet, och det är framför allt muslimerna som startar rebellrörelser. Några veckor senare i Bangui pratade jag med en ung kille som hade ungefär samma tankar. ”Det var muslimerna som lärde oss att gå beväpnade och att inte lita på våra grannar,” sa han. Och en vän i Berberati berättade på telefon att kvinnor där nu är rädda att gå ut till sina fält eftersom det finns mbororo – muslimer – ute i bushen som kidnappar och dödar kvinnor. ”Om de bara kunde sluta upp med det där, så skulle vi inte heller göra dem något,” sa min vän. ”Men vad ska vi göra, det är ju de som har startat dessa problem.”

Och det är lätt att bara sitta där och hålla med. För de flesta tjuvjägarna är muslimer. Och ja, jag uppfattar att många traditionellt muslimska grupper i CAR har en mer militariserad kultur än många kristna, med fler män som är beväpnade och som på något sätt bevisar sin maskulinitet genom att framhäva sitt mod och sin hårdhet. Och visst går det att hitta många exempel på när de faktiskt förekommit motsättningar och konflikter mellan kristna och muslimer, även långt innan bildandet av Seleka, eftersom dessa ofta haft olika roller i samhället: Diamantgrävare – uppköpare. Butiksinnehavare – kund. Vägpolis – papperslös resenär.

Men. Det finns ett stor men. Även om det finns ett korn av sanning i allt det ovan nämnda (och jag är inte ens säker på att det gör det i samtliga fall), så betyder inte det att det är en tillräcklig orsak till konflikt. Det är inte på grund av detta som CAR idag befinner sig i en djup kris, med en stat som knappt håller sig på fötter och som inte lyckas få kontroll över våldet mellan olika grupper. Orsakerna till konflikten är politiska, ekonomiska, det handlar om regioner och delar av befolkningen som blivit marginaliserade och om att CAR inte på väldigt länge – om ens aldrig – har haft kontroll över sitt territorium. Och genom att stirra oss blinda på detta med våldet mellan ”kristen milis” och ”muslimska rebellrörelser” och på hur kristna och muslimer blir offer för detta, så missar vi den djupare analysen och, vad värre är, förstärker de motsättningar som redan vuxit sig allvarliga.

För några veckor sedan, medan jag fortfarande var kvar i Bangui, evakuerades ungefär 1300 muslimer som suttit mer eller mindre isolerade i en del av staden under flera månader, omringade av Anti-balaka och ständigt utsatta för attacker. (Läs om det på RFI.) Det var MISCA som organiserade denna evakuering, med stöd från FN, men operationen var kontroversiell och den centralafrikanska regeringen ställde sig inte bakom beslutet. Att evakuera, menade de, gör uppdelningen mellan kristna och muslimer ännu tydligare, och man riskerar dessutom att sprida konflikten till andra delar av landet. Och visst finns det två sidor av situationen. Självklart var det av högsta prioritet att försöka rädda dessa människor, som levde under förfärliga förhållanden, och kanske var evakuering till andra delar av landet, upp emot gränsen till Tchad, den bästa lösningen just nu. Men vad blir resultatet på lång sikt? Hur ska man hitta en väg tillbaka mot försoning, när signalen till Banguis befolkning blir: Nu är muslimerna borta, och därmed är situationen mycket mindre spänd.

Självklart måste man skydda de som är direkt utsatta för direkt våld, rädda så många liv som möjligt och förhindra mänskligt lidande. Men som fredsforskaren Peter Wallensteen skriver: Konflikter elimineras inte, de transformeras. Man löser inte en konflikt genom att ta bort eller undvika alla orsaker till motsättningar. Man löser den genom att hitta sätt att leva med dessa motsättningar. Och dit verkar vägen allt längre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.