Mistelbarn av Cecilie Östby

Det är något alldeles särskilt att få läsa en text innan den är helt färdig. När den fortfarande är levande och formbar. Inte för att jag själv har en stor längtan efter att få forma någon annans texter, men just för att det ännu inte är statiskt. Det finns fortfarande utrymme att kunna föra ett öppet samtal kring text och mening. I någon mån tänker jag att det är i detta samtal som litteraturen verkligen lever, och det gör mig nästan lite pirrig när jag tänker på det.

Just detta förtroende, att få läsa innan boken gått i tryck, fick jag av Cecilie Östby när det gäller hennes debutroman Mistelbarn, som kom  ut i april 2017. Sådär alldeles ny i författaryrket är Cecilie egentligen inte. Hon har tidigare fått ett antal noveller publicerade, och har dessutom arbetat som journalist och i fackpress, men Mistelbarn är hennes första roman.

I boken möter vi Erike, som upplever att livet stannat upp och att hon själv inte har en given plats i det. Dottern vill hellre bo hos sin pappa, den man hon vill ha kan inte välja henne fullt ut, bästa vännen har fullt upp med sitt, och Erikes mamma Molly har flyttat in på demensboende som inte riktigt verkar förstå hennes behov. Men egentligen har ju Erike aldrig heller riktigt förstått sin mamma, och när demenssjukdomen släpper fram minnen som Molly aldrig tidigare talat om, bestämmer sig Erike för att resa till Nordnorge och söka efter sin mammas – och sina egna – rötter. Med sig får hon ett papper med namn på en födelseort och två biologiska föräldrar som Molly aldrig nämnt.

Det finns en känsla av motstånd i Erikes resa, en ovilja blandad med undrande förväntan. Hon både vill och vill inte veta vad hon ska hitta på moderns födelseort. Just denna dubbelhet gestaltas väldigt fint i Cecilies språk, som är laddat med en symbolik som efter hand växer sig större än den historia som ryms mellan pärmarna. Trots att ämnet är tungt lyckas hon skapa trovärdiga karaktärer som inte låter sig kategoriseras som hjältar eller antagonister. Här finns människor i all sin trasighet och otillräcklighet, som inte vill någon illa men som ändå fattar beslut som får långtgående och tunga konsekvenser. Och här finns de som behövt vara starka och bära dessa konsekvenser så länge att det format dem för livet. Och mitt i allt detta står Erike och ska försöka fatta sina egna beslut, istället för att leva livet åt någon annan.

Cecilie berättar själv hur hon skrivit om och skrivit om manuset till Mistelbarn flera gånger innan boken gått i tryck. Det märks på texten, som är välarbetad och håller stilen genom hela boken. Dessutom behärskar Cecilie konsten att avsluta i rätt ögonblick. De sista orden lämnar mig både tillfredsställd och med en stark nyfikenhet att få veta vad som hände sedan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *