Mental vaccination mot vardagsstress

Fredag kväll, nästan natt. Denna fantastiska stund på veckan när lugnet får lägga sig. Barnen har somnat. Diskmaskinen surrar tyst i rummet bredvid. Mörkret har svartnat utanför fönstren och framför ligger två lediga dagar. Jag sitter i soffan och dricker te och försöker låta bli skålen med överblivet godis på bordet. Inte för att jag är så mån att undvika socker, utan för att jag nyss svalt den sista av tre kapslar oralt tyfoidvaccin. Små försvagade salmonellabakterier guppar omkring i min mage och behöver vara ostörda några timmar för att bygga upp mitt immunförsvar. Så jag dricker te och njuter av tystnaden.

Det är höst nu. Oundvikligen är det så. Än kan vi hoppas på fina, varma dagar innan mörkret sänker sig alltmer, men höst är det, och med det har allt startat igång. Allt det som vi försökte vila från under några intensiva sommarveckor. Nu är den här igen, vardagen med sitt pussel på lite för avancerad nivå. Tidiga fritidsmorgnar, skoldagar, tågpendling, kontorstimmar, hämtningskrångel, matlagningsstress, ovikta tvätthögar och snabb godnattläsging innan klockan blir alltför mycket. Det är som det brukar vara.

Och samtidigt är den här hösten för mig full av sådant som inte är vardag och rutin. Jag studerar barnlitteratur igen, samtidigt som jag fortsätter att jobba. Och jag har tre resor på gång: till Benin med jobbet, till Danmark och Legoland med pojkarna och min bror, och till Centralafrika med min yngsta syster. Jag känner mig djupt priviligerad, och jag känner mig förväntansfull. Jag ska verkligen försöka göra det bästa av dessa möjligheter.

I måndags var jag på vaccinationsmottagningen där jag fick mitt tyfoidvaccin och malariaprofylax inför Afrikaresorna. Jag och läkaren diskuterade behovet av tyfoidvaccinet. Egentligen rekommenderas det bara vid resor längre än tre veckor, och om man rör sig “bland befolkningen”.
– Jo, sa jag, det ska jag ju göra, även om jag inte passerar den magiska treveckorsgränsen. Jag kommer att träffa människor och jag kommer att bli bjuden på mat och vatten. Och jag har ett rätt dåligt säkerhetsbeteende och brukar i allmänhet äta det jag blir bjuden på utan att fundera så mycket på om det innehåller något som kan vara olämpligt.
– Det låter som ett bra socialt beteende, svarade läkaren. Då är det kanske bara bra att kompensera det med vaccinationen.

Och jag åkte därifrån med en bra känsla i magen (trots att den snart skulle invaderas av salmonellabakterier) och tänkte att det är bra, det där. Det är okej att ha lite av ett riskbeteende ibland, bara man ser till att i möjligaste mån vaccinera sig mot riskerna.

Det är okej att vardagen drar igång med buller och brak och drar upp stressnivåerna. Bara man också har sina små stunder av lugn, då man hinner andas och komma ihåg att se alla de glada, ljusa bitar som också är en del av vardagspusslet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.