Makwelane och krokodilen av Maria Hendriks och Piet Grobler

I min barnbokhylla finns ett fåtal böcker av afrikanska författare som är översatta till svenska. En av dem är Makwelane och krokodilen. Den är skriven av sydafrikanska Maria Hendriks och illustrerad av Piet Grobler från samma land.

Berättelsen om Makwelane kan beskrivas som en rödluvanhistoria i afrikansk miljö, och utan jägaren som kommer som en räddare på slutet. Flickan Makwelane vill gå och hälsa på sin mormor Gogo, men mamma har inte tid att följa med och själv är hon för liten. Tycker föräldrarna. Vägen till mormor går nämligen längs med floden, och där lurar krokodilen i vassen. Men Makwelane har tröttnat på att vänta tills hon ska bli större, och lyckas till slut övertala föräldrarna att få gå iväg till mormor på egen hand. Hon får med sig lite matsäck och ger sig iväg med sitt musikinstrument på ryggen och med föräldrarnas förmaningar efter sig.

Men krokodilen är slug, och snart har han lurat Makwelane och fått henne att avslöja var mormor bor. Makwelane blir förskräckt när hon plötsligt inser vad hon gjort. Vad ska hon nu göra?

Historien om Makwelane är fin och rolig, och jag tycker verkligen om att det är hon själv som löser situationen i slutet. Här behövs ingen manlig räddare, Makwelane klarar faktiskt att ta hand om sig själv. Illustrationerna är färgrika och glada, ibland med av collage. Många bilder av ögon sticker ut, till exempel ser krokodilens ögon ut att vara påklistrade på bilden, och jag tänker mig att det är en symbol för att krokodilen kanske egentligen är något annat.

Men om bilderna är fina så tycker jag däremot att texten haltar. Jag har läst denna bok högt många gånger, men jag hittar ingen riktig rytm. Jag hakar upp mig på ord och meningar, dialogen känns stolpig och flera gånger ersätter jag medvetet ett ord med ett annat som jag själv tycker passar bättre. Det händer också mer än en gång att saker förklaras i texten trots att det syns på bilden, och det känns lite som att både författare och illustratör har nöjt sig för tidigt, och struntat i att jobba ihop text och bild till en enda berättelse.

En annan sak som jag tycker är tråkigt är att berättelsen inleds med en beskrivning av att Makwelane och hennes familj bor i “ett land långt borta”. Sett i ljuset av att berättelser om Afrika ofta varit exotiska skildringar av någonting långt bort från läsarens vardag skapar detta en onödig distans, som hade varit lätt att undvika.

Sammantaget är Makwelane och krokodilen inte någon favoritbok för min del. Men visst har en en viss charm, och jag skulle ändå rekommendera den till den som letar efter bilderböcker som utspelar sig i Afrika.

Här kan du läsa om barnboksutmaningen som jag deltar i under 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.