Hyresgäster nästan hemifrån

Jag har fått hyresgäster, inneboende hyresgäster. Det är en familj från ett land nära CAR, en mamma och två pojkar, som vi, bara sisådär 7-8 år äldre. (Och de har uppehållstillstånd så ni behöver inte oroa er för att jag lägger ut någon känslig information här.)

Och jag måste säga att jag trivs mycket bra med situationen. Faktum är att jag ibland har gått och önskat lite att något sådant här ska hända, att vi ska hitta några trevliga människor att dela vårt hem med under alla de långa veckor då Erik är borta och jag travar runt här ensam med två barn. Inte för att det är något fel på barnen, men att bara ha dem och ingen annan till sällskap under många långa kvällar kan faktiskt bli rätt så långtråkigt ibland. Och ansträngande. Så man kan kalla det här för en riktig win-win situation. Mina hyresgäster fick någonstans att bo, och jag och pojkarna fick lite välbehövligt vardagssällskap.

Men lite förvirrande är det att konfronteras med sina afrikanska sidor på hemmaplan. I CAR är det ju jag som alltid är annorlunda, hur afrikansk jag än känner mig, och jag jobbar hela tiden, medvetet eller omedvetet på att försöka bevisa att jag faktiskt inte är så mycket av en främling som jag kanske ser ut. Det afrikanska blir ett ideal i de sammanhangen. Jag anpassar språk, gester, kläder för att sticka ut så lite som möjligt.

Men nu är det svenska ideal. Nu är det jag som hör till majoritetsbefolkningen, och mina gäster som försöker att uppnå det som jag redan har. De frågar om ord och uttryck på svenska, undrar över hur de förväntas bete sig i vissa situationer, och det bästa jag kan göra för att underlätta för dem är att vara så svensk som möjligt. Att inte ge efter för mina djupt rotade reflexer att anpassa mig efter dem.

Det blir lite uppochnedvända världen för mig. Det kan nog bli en nyttig erfarenhet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.