Hemma. (Igen.)

Hemma. Detta stora lilla ord.

Hemma. H e m m a. Fem bokstäver, en flyktig vibration i stämbanden som formas till förstålighet av läppar och tunga. Hemma. Tänk att detta korta ord, så enkelt och anspråkslöst, kan rymma en hel värld!Från Svalbard till Nya Zeeland, från Kamchatka till Terra del Fuego, allting är hemma, för någon.

Och vi, vi är nu hemma i Kocho, det som i denna fas av vårt liv faktiskt är det ställe som är hemma, HEMMA. Theo, som nu är drygt två och lär sig nya ord varje dag, har till en början lite svårt att förstå vad det betyder. Efter alla resor hit och dit är det inte lätt att veta vad som är ”hemma” och vad som bara är ”framme”. Är vi hemma eller är vi framme på flygplatsen i Paris? Ska vi gå och lägga oss hemma i sängen eller framme i sängen? Efter lite funderande verkar han dra slutsatsen att ”hemma” är ett ställe där det finns tak och väggar, och så går det några dagar då varje besök på toaletten, som ligger i ett separat hus, föranleder små glada utrop: ”Hemma! Hemma!”.

Sedan åker jag, Frida och barnen bort några nätter till annan av våra safaricamper, Yassa, och Theo är som en osalig ande tills jag förstår vad som är fel och sätter mig ned honom och förklarar. Förklarar att vi snart ska åka hem igen. Hem till pappa, hem till Theos leksaker, till Theos böcker och till Theos små gula och gröna båtar som ligger förtöjda i floden med långa snören. Det är sådant som är viktigt för en tvååring. Sådant som skapar hemkänsla. För visst är det sant, som min syster säger i sin blogg: ”Hemma är mer en känsla än en plats.” Inget ont om Theos slutledningsförmåga, men hemma har väldigt lite med tak och väggar att göra. Ett hem skapas av människor, av sammanhang, dofter, ljud och föremål som betyder något.

Och hemkänslan för mig? Ja, hemkänslan i Kocho är uppbyggd av så många olika element att det är svårt att sammanfatta dem. Morgondiset över floden, de slingrande stigarna i regnskogens svala skugga, knallblå himmel som skymtar genom trädkronorna från min veranda och de glittrande krusningarna i Siriris vatten. Det flagnande grönmålade golvet i duschen, den rangliga bron över floden på väg bort mot köket,de nästan decimeterstora spindlarna som ibland med all önskvärd tydlighet avtecknar sig mot mina vitkalkade väggar. Brödet bakat i vedugnen, krigsmyrornas parad framför mitt hus. De små konversationerna med våra anställda (Bara ala Madame – Merci, ala kiri awe? – E kiri awe. – Tongana nye, ala pika mbeni ye? – E wara ye oko ape. – Asala ye ape, ayeke ga senge.). Brummandet från elgruppen borta vid garaget, kontorets fönsterluckor i obehandlat trä som jag varje kväll stänger med ett gigantiskt lås av ihopsvetsade metallstänger… Allt detta och oändligt mycket mer är mitt hem, och mitt i mejlsvarandet och listskrivandet och kontorsjobbet så njuter jag ofantligt av att vara här.

Med detta är jag också tillbaka på bloggen igen, och jag tänkte våga mig på att nämna mitt mål för i år: En text i veckan. Den må bli lång, den må bli kort, men en text i veckan ska jag göra mitt bästa för att få till. Så, nu har jag sagt det. Då kan jag inte smita så lätt. So long.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.