Gäster och värdfolk

Kvinnor från CARI sex dagar har de varit här nu, våra tre vänner från CAR. Sex intensiva dagar fulla av möten, studiebesök och nya upplevelser. Och jag är så imponerad av hur de hanterar situationen. Detta att komma till ett helt nytt sammanhang, där ingenting är som hemma. Alla tre har förvisso haft mycket kontakt med svenskar genom åren, och visste väl på något sätt vad de hade att vänta sig, men samtidigt är detta kvinnor som kommer från ett av världens fattigaste länder. Åtminstone om vi pratar om fattigdom i ekonomiska termer. De här tre kvinnorna är vana vid att laga sin mat och värma sitt vatten över öppen eld, inte ibland, utan varje dag. De är vana att stiga upp varenda morgon (om de inte har någon yngre släkting som kan göra jobbet åt dem) och blåsa liv i glöden från föregående kväll, för att slippa slösa på tändstickorna. Först när elden brinner kan de värma vatten att tvätta ansiktet med och sedan koka kaffe till sig själva och familjen.

Och så hamnar de här, i våra svenska kök, där vi vrider på en kran för att få varmvatten och trycker på en knapp för att få kaffe. Och de tar det med ro. Visst pratar vi om skillnaderna. Men det får vara som det är. Det är ljusår mellan våra olika vardagsliv, men det är inte det som vi fokuserar på under det här besöket. Vi kan mötas bortom dessa olikheter.

Och så känns det så skönt för mig, detta att få ta emot dessa kvinnor som gäster, istället för att själv vara gäst. I CAR blir jag så ofta uppassad och servad. Man bär mina väskor, man tvättar mina kläder, man bär fram kaffe på en bricka och bjuder mig att ta en extra bulle medan barnen bara får en halv. Jag får sällan bjuda igen, jag är ju gäst, och ibland är det alltför lätt att tolka den där gästfriheten som en rest från kolonialtiden, en tanke att vita människor ska passas upp på. Men så idag, när Honorine är på väg ut genom dörren för ännu ett besök, säger hon i förbigående att hon lagt en hög med smutstvätt på golvet i sitt rum. Om jag ändå ska tvätta kan jag väl ta med hennes kläder också? Och med ens vet jag att jag kommer att ha mycket lättare att ta emot hennes gästfrihet nästa gång jag besöker henne i Berberati.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.