Fredens trummor av Meshak Asare

I mars var uppgiften i bokutmaningen att läsa en spänningsroman. Eftersom jag hade fått tips om den ghananske författaren Meshak Asare (som man kan läsa mer om här) så valde jag en av hans böcker: Fredens trummor. Till skillnad från den förra boken jag läste finns denna på svenska, översatt av Peter Törnqvist. Den finns att låna på biblioteket i Örebro, och förhoppningsvis också på en del andra bibliotek i Sverige.

Som barn saknade Meshak Asare barnböcker som handlade om barn som var som han själv. Idag har han skrivit och illustrerat över 15 barnböcker, vilket blivit hans bidrag till att öka mångfalden inom barnlitteraturen.

I fredens trummor får vi träffa de två pojkarna Meliga och Billa, som bor i varsin by, på varsin sida av en bäck och ett vattenhål. Invånarna i byarna har varit i krig så länge någon kan minnas, men när Meliga och Billa träffas blir de vänner. För att inte råka illa ut måste de smyga med sin vänskap. Därför ses de bara ute i markerna medan de vaktar sina getter. Så en dag dyker en främling upp. Han tillverkar varsin trumma åt pojkarna, och tar med dem till en hemlig grotta en bit utanför byarna. Men den som spelar trumma kan ju inte smyga med det, och byarna ligger så nära varandra att trumslagen hörs från den ena till den andra…

Den här berättelsen om konflikt och vänskap känns passande till barn på ungefär 6-10 år. Trots att det är många spänningsmoment genom hela berättelsen är berättartempot lugnt. Kanske lite för lugnt för många barn idag som är vana vid att saker ska ske snabbt. Detta, i kombination med att en del miljöbeskrivningar och saker som händer i berättelsen kan vara svåra att förstå för ett svenskt barn skulle jag säga att boken passar allra bäst som högläsning. Jag har själv inte läst boken för mina barn, som är sex och åtta år, men om (när) jag gör det kommer det nog att leda till en del samtal kring vad berättelsen egentligen handlar om.

(OBS! Föräldrar till känsliga barn kan nog rekommenderas att läsa igenom texten en gång innan ni läser den högt. Det förekommer vissa detaljer, framför allt en häst som brinner upp, som kan kännas lite väl närgångna.)

Asares illustrationer är svartvita och ganska mörka. Det jag framför allt fastnar för här är karaktärernas uttrycksfulla ansikten. Jag tycker om dem, men tror samtidigt att bilder i färg hade kunnat få berättelsen att komma lite närmare.

För den som är intresserad av afrikansk barnlitteratur är det här en bok jag verkligen skulle rekommendera. Och även den som inte specifikt intresserar sig för Afrika kan läsa den här boken med god behållning.

(Här finns en lista över alla böcker jag läst 2017.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.