Franskastudier och mitt efterlängtade sociala experiment

Jag är tillbaka på universitetet. På heltid. Efter tre års arbete med internationellt bistånd på PMU har jag tagit steget tillbaka till något som jag påbörjade direkt efter gymnasiet: franskastudier. Det är femton år sedan jag gjorde franska A som min första universitetskurs, på distans och halvfart vid Örebro universitet. Under året som jag läste den kursen tillbringade jag en del tid i norra CAR, där jag började lära mig lite mer om den centralafrikanska vildmarken och safari – det som skulle bli en viktig del av de kommande fem-tio åren av mitt liv.

Under många år trodde jag att den där kursen i franska skulle få stå för sig själv, och att jag, om jag någonsin skulle satsa på universitetsstudier igen, skulle välja ett annat ämne. Och jag har ju läst lite utveckling, lite fred och konflikt, lite kreativt skrivande, men inget som räckt till en färdig examen. Men så började jag titta på möjligheterna att arbeta som översättare och tolk, och insåg att om jag ville komma åt en utbildning i detta yrke så behövde jag dokumenterade kunskaper i ett språk. Och så kändes det plötsligt rätt rimligt att plocka upp franskan igen.

Jag har ju jobbat rätt mycket på franska under alla år i CAR, och nu senast på PMU med partner i Västafrika. Jag känner mig inte så ringrostig som jag kanske annars skulle ha gjort efter 15 år. Men det är ändå något nytt att vara tillbaka i skolbänken. Att medvetet jobba på att bli bättre, inte bara bli bättre för att jag använder språket. Det blir kul, det här! Riktigt kul! Och lite extra roligt är det att jag nu dessutom en möjlighet att genomföra det sociala experiment som jag har pratat om ibland under åren. “Om jag någonsin tar upp franskastudierna igen”, har jag sagt, “då ska jag välja att bara prata centralafrikansk franska.”

Den här idén har fötts i någon sorts protest mot att det anses finast att prata franska som den pratas i Frankrike. Mönstret går igen i många språk, vi ser det i svenskan också, där den sk rikssvenskan anses finare än bred dialekt. Men jag upplever att det där är alldeles extra tydligt när det gäller franskan. Jag vet många som fått kritik för att de inte pratar “riktig” franska, när de pratar som man pratar i CAR. Jag har hört så många skämt, från både vita och svarta, där man gör sig lustig över den centralafrikanska franskan, och den afrikanska franskan över huvud taget. Den framställs som något bonnigt, obildat. Jag har hört hur afrikaner inleder samtal med okända på en tillrättalagd “fransk franska”, men efterhand som de lär känna varandra glider över till sitt eget uttal.

Och så har jag tänkt, att i engelskan tillåts ju många olika varianter. Du kan välja att prata brittisk eller amerikansk eller indisk engelska, bara du är någorlunda konsekvent. (Ja, du får väl vara inkonsekvent också, om du vill…) Så varför skulle då en fransktalande alltid sträva efter att låta som om hen kom från just Frankrike, när franska talas i så många andra länder över världen?

Jag pratar inte franska utan brytning. Det hörs absolut när jag talar att franska är ett främmande språk för mig. Jag låter vare sig som en fransyska eller en centralafrikan. Möjligen verkar en del tycka att jag bryter lite på arabiska, vilket för mig är en stor gåta eftersom jag inte alls talar arabiska. Men oavsett hur jag faktiskt låter när jag pratar, så är det centralafrikansk franska som är den mest naturliga för mig. Därför tänker jag under den här kursen försöka hålla mig till den.

Ganska ofta kommer jag på mig själv med att anstränga mig och försöka tvätta bort det där centralafrikanska. Jag gör det nästan omedvetet, för att jag tror att det är vad som förväntas av mig. Jag gör det för att jag vill göra ett gott intryck, låta kunnig och välutbildad. Men där någonstans blir det ju fel. För egentligen vill jag allra helst låta kunnig och välutbildad på min centralafrikanska franska. Eller snarare: Allra helst vill jag att alla som har en afrikansk franska som sitt naturliga språk ska kunna tas på lika stort allvar som den som pratar fransk franska.

Det handlar egentligen inte om mig och mitt språk. Det handlar om normer och om att utmana dessa. Mitt sociala experiment kommer inte att orsaka någon revolution, jag kan inte ensam skapa någon förändring. Mitt experiment är ett sätt för mig att testa, känna och reflektera. Sen får vi se vad det blir av det. Jag ska försöka dela lite allteftersom experimentet fortsätter.

En reaktion på ”Franskastudier och mitt efterlängtade sociala experiment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.