En boys liv (Une vie de boy) av Ferdinand Oyono

Boken En boys liv hör till den första generationen franskspråkig afrikansk litteratur. Den är skriven av den kamerunesiske författaren Ferdinand Oyono och gavs ut 1956, några år innan Kamerun blev självständigt från Frankrike. Liksom många franskspråkiga afrikanska författare på den tiden hade Oyono fått sin högre utbildning i Frankrike, och hans texter är färgade av de franska litterära idealen. Samtidigt har han en egen, unik ton, och det är med rätta som En boys liv har blivit en klassiker. Utan att öppet kritisera det koloniala systemet lyckas han, med sin blandning av ironi och allvar, att sätta ljuset på många av de orättvisor som var en del av den koloniala ideologin.

Bokens huvudperson Toundi är en ung afrikansk man som rymt från sin familj och blivit omhändertagen av en fransk katolsk präst, fader Gilbert. När denne hastigt dör blir Toundi istället hustjänare hos den franske kommendanten. Till en början är han mycket nöjd med sitt arbete, men det ska snart visa sig att han har högre ambitioner än en afrikan kan tillåtas ha i det koloniala systemet, något som kommer att få allvarliga konsekvenser. Som hustjänare får han reda på några av kommendantens och dennes fru mest privata angelägenheter. De andra tjänarna råder honom att inte lägga sig i, men han kan inte hålla sina egna känslor och tankar borta, och blir snart indragen i något han inte kan ta sig ur.

Boken är skriven på kolonialmaktens språk, franska, vilket i sig får ett symboliskt värde. Det finns en viktig relation mellan berättelsen i boken och den verklighet i vilken boken kommit till. Författaren är själv en person med stora ambitioner (ja, att skriva en bok tycker jag räknas som stora ambitioner), och till skillnad från Toundi har han också möjlighet att förverkliga dem. Men han gör det på franska, ett språk som egentligen inte är hans eget. Även han måste alltså anpassa sig till kolonialmakten och de regler, i detta fall språkliga, grammatiska regler, som redan satts upp och bestämts av denna.

Men Oyono lyckas bättre än Toundi med att rucka på reglerna. För att inte vara helt låst till det franska uttryckssättet har han hittat ett genialiskt sätt att göra språket mer till sitt eget. Innan den egentliga historien börjar finns en liten inledning, där berättelsens implicite författare* träffar den döende Toundi. Han får då tillgång till Toundis dagböcker, som sedan ska ligga till grund för resten av boken. Dagböckerna är inte skrivna på franska, utan på ewondo, och inledningen avslutas med följande mening: “Jag har försökt återge dess färgrikedom utan att förvanska berättelsen i den översättning som jag gjort och som ni nu ska få läsa”.

Genom att förklara att hela historien är direktöversatt från ewondo ger Oyono alltså sig själv friheten att behandla det franska språket som han vill. Han måste inte vara korrekt. Skriver han något som kan anses vara felaktig franska (vilket han i så fall inte skulle göra av okunnighet utan i ett syfte), så kan han alltid hävda att felet beror på att texten är översatt. Samtidigt ger han det franska språket, som ansågs överlägset alla afrikanska språk, en känga när han antyder att det är svårt att i översättningen göra Toundis berättelse på ewondo rättvisa.

På det stora hela lyckas Oyono väldigt bra med att skapa en berättelse som bjuder både på spänning och eftertanke. En sak som jag särskilt imponeras av är hans träffsäkra personporträtt, där inte minst dialogen spelar en viktig roll. Han lyckas också med konststycket att med några få ord sätta ord på stora orättvisor. Här är ett litet utdrag från när Toundi (som kallas Joseph av fransmännen) just börjat jobba hos kommendanten:

Han ropade från salongen i myndig ton att han ville ha öl. När jag sprang för att ta fram det tappade jag min mössa som rullade ända fram till fötterna på honom. Under bråkdelen av en sekund såg jag hur hans ögon blev lika små som ögonen på en katt i solen. Han stampade i golvet och det ekade som en trumma. Jag tänkte gå bort till kylskåpet när han pekade på min mössa som låg bredvid hans fot. Jag var dödsförskräckt.
   – Tänker du ta upp din mössa?
   – Jag ska strax göra det.
   – Vad väntar du på?
   – Jag tänkte ge er ölet först.
   – Gör dig ingen brådska, sa han med len röst. Jag tog ett steg mot honom och kylskåpet. Jag kände honom tätt intill mig, hans lukt blev allt starkare.
   – Ta genast upp din mössa!
   Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd men motvilligt. Kommendanten grep tag i håret på mig, vände mig runt och stirrade mig stint i ögonen.
   – Jag är inte något odjur. Men här ska du få något som du inte glömmer i första taget!
   Han gav mig en spark på skenbenen så att jag flög in under bordet. Kommendanten sparkade hårdare än den hädangångne fader Gilbert. Han verkade mycket nöjd med sin bedrift. Han ruskade på sig. Sedan frågade han mig med uttryckslös röst om jag tänkte ge honom hans öl. Jag skrattade tvunget. Han hade mist intresset för mig. När jag hade hällt upp ölet åt honom reste han sig och lade handen på min axel.
   – Joseph, sa han, uppför dig som en man och tänk framför allt på vad du gör.

*Den implicite författaren är den som i texten presenteras eller uppfattas som den som skrivit ner berättelsen. Ofta kan den implicite författaren vara samma person som den verklige författaren, det vill säga den som faktiskt suttit med pennan eller vi datorn och skrivit ner allt. Men i En boys liv är den implicite författaren inte synonym med Ferdinand Oyono.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.