Elvis Karlsson och Elvis! Elvis! av Maria Gripe

Elvisböckerna av Maria Gripe. Ett av mina tidigaste riktigt starka läsminnen. Trots att jag inte läste dem förrän jag var 32.

Jag älskade Maria Gripe på lågstadiet. Jag fick hennes bok Tre trappor upp med hiss i födelsedagspresent, förmodligen på min åttaårsdag (jo, jag läste långa böcker tidigt), och jag blev totalförälskad! Jag tror att det var någon gång i den vevan som jag började fatta det där med att man kan gilla en specifik författare, och jag dammsög vårt lilla skolbibliotek efter böcker av Maria Gripe. Men när jag skulle börja läsa Elvis tog det stopp. Jag läste fem sidor och orkade sedan inte mer, det blev för starkt. Det var någonting i relationen mellan Elvis och hans mamma som slog an något i mig, så jag slog igen boken och öppnade den inte igen förrän 24 år senare.

Jag kan inte riktigt förklara det. Min egen mamma är fantastisk och inte alls som Elvis mamma. Men ändå fanns det något där som jag kände igen mig i. Och när jag senare läst recensioner av Elvisböckerna förstår jag att det kanske handlade om detta som många läsare sätter ord på: att Gripe lyckas med att skriva så helt utifrån barnets perspektiv. Det kommer så väldigt nära. Elvis tankar och känslor blir så på riktigt att jag känner igen mig även om mina livsförutsättningar är helt olika hans.

För detta beundrar jag Maria Gripe. Så vill jag också kunna skriva. Det övar jag på.

(Här finns en lista över alla böcker jag läst under 2017.)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.