Att använda dålig franska som lågstatusmarkör

Min kurs i franska fortsätter, och mitt experiment med den centralafrikanska franskan likaså. I förra veckan skrev jag ett arbete som avslutade delkursen om franskspråkig litteratur i världen. Vi fick välja ämne själva, och jag valde att titta närmare på de ord på andra språk än franska, och de uttryck på okonventionell franska, som finns i två av böckerna vi har läst: En boys liv (Ferdinand Oyono) och den självbiografiska Livet utan masker (Maryse Condé). Jag ville undersöka vad dessa typer av ord och uttryck fyller för funktion i texten, och det jag kom fram till var att de två fenomenen motarbetar varandra och strävar åt två olika håll. Detta var en slutsats som min lärare inte höll med om, vilket gjorde det hela ännu mer intressant. Och därför undrar jag förstås: Vad tycker ni som läser bloggen?

Jag ska snart gå närmare in på mina slutsatser, men först några ord om böckerna: De är båda skrivna på franska och utspelar sig i flerspråkiga miljöer, där franska är ett “importerat” språk. Franskan i sig spelar alltså en viktig roll, och språket är något som huvudpersonerna måste förhålla sig till. I En boys liv representerar franskan den vita kolonialmakten, och att tala franska ger en möjlighet att ha kontakt med den vita överheten. I Livet utan masker idealiseras franskan och det franska, och Condé är som barn förbjuden att tala kreol, eller att ens umgås med andra barn som pratar kreol.

Eftersom böckerna utspelar sig i flerspråkiga miljöer känns det naturligt att det finns vissa ord i texten som inte är franska. I En boys liv handlar det framför allt om ord på ewondo, och i Livet utan masker är det ord på kreol. De flesta av dessa ord är namn på saker och företeelser som finns i miljön där böckerna utspelar sig. I En boys liv talar huvudpersonen till exempel om arki, en alkohol framställd av majs och banan, och i Livet utan masker finns det salta kex som kallas för dannikite.

Då det finns fullt fungerande synonymer till dessa ord på franska (det går mycket väl att skriva “alkohol” eller “salta kex” utan att för den skull tappa i tydlighet) får man anta att dessa främmande ord finns där av en anledning. Dels handlar det säkerligen om att ge texten en särskild ton eller färg. De främmande orden hjälper till att gestalta den miljö där berättelsen utspelar sig. Det är ett konstnärligt grepp, helt enkelt. Men jag tror också att det handlar om något mer. Enligt den koloniala ideologin var kolonialmaktens språk överlägset de språk som tidigare talats i kolonin. När Oyono väljer att använda ord på ewondo visar han att franskan också har begränsningar. Och när Condé använder ord på kreol i sin text, trots att hon som barn var förbjuden att använda det språket, är det en protesthandling. På så sätt ifrågasätter både Oyono och Condé franskans särställning och lyfter fram rikedomen i språk som annars nedvärderats och setts som lägre stående, mer primitiva.

Tittar vi däremot på uttrycken på okonventionell franska i de båda romanerna, ser vi ett helt annat mönster. Det här är tydligast i En boys liv, även om det också förekommer i Livet utan masker. Med okonventionell franska menar jag helt enkelt felaktig franska, till exempel felaktiga ord, dålig meningsbyggnad och konstiga stavningar. Gemensamt för alla dessa uttryck är att de endast förekommer i dialog. Och gemensamt för alla som pratar denna felaktiga franska – och det är här det blir intressant! – är att de alla är personer som man gör sig lite lustig över. Det är byhövdingar som fjäskar för de franska kolonialherrarna, det är hustjänare som inte har samma ambitioner som huvudpersonen i En boys liv. Och eftersom det är huvudpersonen själv som är berättaren i En boys liv, är det också han, en ung afrikansk pojke som fått tjänst hos den franske kommendanten, som gör sig lustig över dem som inte talar ordentlig franska.

Det är här som jag menar att de två olika språkliga fenomenen i texterna motverkar varandra. Medan uttrycken på främmande språk i någon mån ifrågasätter franskans särställning, fungerar detta skämtande om felaktig och dålig franska som ett sätt att ändå bekräfta att franskan är viktig. Att den som inte talar ordentlig franska inte är värd att bli tagen på allvar.

Självklart måste man få skämta om människors sätt att prata. Den som skriver skönlitteratur måste ha friheten att leka med stereotyper och att låta sina karaktärer prata på olika sätt. Men när mönstret blir så tydligt att dålig franska blir en säker indikator på att en karaktär är lite löjlig, då tycker jag ändå att det finns något i det som skaver. Då blir det ett sätt att förstärka idén om att franskan är bättre än andra språk. Och det, tycker jag, strävar i rakt motsatt håll jämfört med uttrycken på ewondo och kreol som finns i texterna.

Det känns som att jag kommer att få anledning att fortsätta undersöka och återkomma om detta med (korrekt) franska som statussymbol. Jag har också redan tidigare skrivit lite om det här. Men nu undrar jag vad ni tycker och tänker. Finns det andra viktiga perspektiv att ta med? Finns det något jag borde läsa eller lyssna på för att förstå mer?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.