Kategoriarkiv: Utveckling, bistånd och fredsfrågor

Att skydda något med våld #thursdaysinblack

Eftersom det är torsdag går jag upp på morgonen och klär mig som jag numera brukar på dessa veckodagar, i svart, och skänker en flyktig tanke till människor som på olika sätt utsätts för våld. Efter frukosten går jag med barnen till kontoret för att koppla upp mejlen och posta ett blogginlägg. Samtidigt som vi kommer dit, kommer tre beväpnade parkvakter gående. De hälsar hövligt på den vice parkchefen med automatgevären tryckta mot bröstet.

Och där och då krockar det lite i mina tankar. Jag protesterar genom min klädsel mot ”strukturer som leder till våld och våldtäkt”. Samtidigt arbetar jag för en organisation vars verksamhet till stor del går ut på att träna och beväpna parkvakter som, om det är nödvändigt, ska använda våld för att skydda parken mot tjuvjägare.

Det här är komplicerat. På kort sikt tror jag att det är nödvändigt att ha tränade och beväpnade vakter som på allvar har något att sätta emot den illegala jakten. Här är Odzala är tjuvjakten visserligen rätt så ”snäll”, men på andra ställen är tjuvjägarna både tungt beväpnade och välorganiserade. Att försöka motarbeta dem är ingen lek. På vissa ställen liknar det mer ett krig, som det krävs både styrka, disciplin och resurser för att vinna. Men samtidigt: genom att gå in för att lösa ett problem med våld, eller i alla fall hot om våld, bidrar man också till att upprätthålla den militärkultur som redan är så vanlig – och förödande – i många delar av världen, och i Afrika inte minst.

Det här är något jag verkligen skulle vilja fundera mer över…

Ebolas långa fingrar

Till barnens stora besvikelse såg vi inte ett enda djur igår på väg till Ngaga. Det var delvis för att jag hade missuppfattat var det låg. Jag trodde att vi skulle köra genom parken, men vi körde bara på vägen som går precis på parkgränsen. Det finns så klart både elefanter och bufflar även där, eftersom parken inte är inhägnad och djuren rör sig som de vill över området, men de visar sig inte ofta vid “stora” vägen där det rör sig förhållandevis mycket fordon och människor. Så resan blev inte riktigt vad Theo och Axel hade hoppats på. De enda djuren de fick chans att studera var myror och fjärilar.

Några turister såg vi inte heller skymten av. Bara ett gäng guider som inte hade mycket att göra för tillfället. Jag frågade varför det var så dåligt med besökare. När jag och Erik var här i augusti var det fullt med folk. Jag borde förstås ha kunnat lista ut svaret: Ebola. Eftersom människor dör i ebola 300 mil härifrån, ställer de flesta turister in sina resor till Odzala. Man vill inte åka till Afrika över huvud taget. Inte ta risken, hur liten den än är. Och även om jag till viss del kan förstå resonemanget, känns det så avigt, så orättvist. I en helt annan del av Afrika har man problem med en dödlig sjukdom, men som inte 6000 döda skulle vara illa nog, får epidemin också orimliga ekonomiska konsekvenser långt utanför det faktiska spridningsområdet.

Telefonteknikern från Ghana, han som jag pratade med under vårt ofrivilliga stopp i Kinshasa, oroade sig över Ebola på ett sätt som ligger långt ifrån den katastrofbild som målas upp i media. Han sa: “Ebola är inte så farligt som det sägs. Visst är det förfärligt att människor dör, men sådant händer när smittsamma sjukdomar sprids. Detta är inte det största problemet. Det värsta är att de drabbade länderna slås ut ekonomiskt. Även om man får kontroll på smittspridningen kommer det ta decennier för dessa länder att komma tillbaka. Turismen, utländska investeringar, allt är utslaget.”

Och detta problem, med förlorad turism och över huvud taget utbyte med omvärlden, som är så viktig i dagens globala samhälle, är alltså något som sträcker sig hundratals mil utanför de drabbade länderna. Bland annat kommer nästan inga turister längre till Odzala. Fortsätter det länge kommer det att leda till ökad arbetslöshet och dessutom mindre ekonomiska möjligheter att skydda parken.

Jag har tidigare skrivit om ebola och hur det påverkar omvärldens bild av Afrika. Läs det här.

Tre skäl att köpa en Fairphone #thursdaysinblack

Emelie fairphone

Snygg svart tröja, som jag hittade på klädbytarkvällen för några veckor sedan, eller hur?

Det viktiga på det här fotot är dock inte tröjan. Eller elefanten. Det jag tänkte skriva om är själva kameran. Eller rättare sagt telefonen. En del av er känner säkert igen det lilla svarta märket på den. Just det, det är en Fairphone! En bra telefon på många sätt. Förra torsdagen skrev jag att jag skulle fatta mig kort, och så gjorde jag inte alls det. Idag gör jag ett nytt försök.

En Fairphone är bra för att:

1. Den är snygg! Helt enkelt. Den ser rejäl ut, inga plastiga detaljer.

2. Den är funktionell! Levereras olåst både vad gäller operativsystem och operatör. Lätt att använda. Bra ljud, bra kamera. Tålig pekskärm som svarar bra på beröring. Plats för två simkort, vilket är ett stort plus tycker jag.

3. Den är schysst! För så här är det: Mobiltelefoner innehåller en massa komponenter, varav många är gjorda av olika metaller. Flera av dessa metaller utvinns i Kongo. Och det vore väl toppen om det var så att Kongo genom det fick in en massa pengar så att de kan utveckla landet. Tyvärr fungerar det inte så. Många av gruvorna i Kongo ligger i områden som kontrolleras av olika väpnade grupper. För dessa grupper är gruvorna en källa till stora inkomster, och det säger sig ju självt att de då inte vill släppa kontrollen över dem. Inkomsterna från gruvorna är helt enkelt värda mer än en eventuell fred. Och så har terrorisering av lokalbefolkningen, bland annat genom brutala våldtäkter, blivit en del av krigföringen i ett krig, som till stor del drivs av vinstintressen. Detta vill Fairphone motverka, genom att försöka använda så kallade konfliktfria metaller. Det tycker jag är schysst på riktigt.

Man kan läsa mer om detta på Fairphones hemsida. Där kan man också beställa en telefon.

Låt oss inte styras av rädsla! #thursdaysinblack

Med ord som regeringskris och nyval snurrande i skallen får veckans Thursdays in Black-inlägg bli en text i den svenska politikens tecken. För händelserna som ledde fram till Löfvens drastiska besked igår har verkligen snurrat i mitt huvud, så till den grad att jag hade svårt att somna igår kväll, och det hör inte till vanligheterna! Det har nu redan hunnit skrivas spaltkilometer om vad de olika politikerna sagt och gjort, hur de borde och inte borde ha agerat, vilka som kan tänkas tjäna och inte tjäna på ett nyval, och så vidare. Och mer lär det bli, så jag ska försöka fatta mig kort och fokusera på just detta med “strukturer som leder till våld”, med en liten touch av mitt perspektiv från ett annat land som också befinner sig i en djup kris – av helt andra mått än den svenska men ändå med vissa likheter. (Och, bara så ni slipper fundera över bilden: nej, jag är inte gravid. Detta foto är taget för flera år sedan.)

Emelie Gere

Idag bär jag svarta kläder för att protestera mot rasism och främlingsfientlighet. För anledningen till att detta med regeringskrisen och nyvalet gjorde mig sömnlös igår var en oro att Sverigedemokraterna ska få sätta agendan i nyvalet. Att det i praktiken blir en folkomröstning om invandringen, och att valdebatten ska bli en pajkastning med välslipade men inte särskilt djuplodande argument för och emot invandrare. Oavsett vad valresultatet blir har vi allt att förlora på en sådan debatt.

I september röstade 13% av svenskarna på ett parti som spelar på människors rädsla för det annorlunda, det okända. Ett parti som vädjar till sina presumtiva väljares gemensamma identitet som svenskar – och därmed stänger ute alla dem som bor i vårt land och kanske inte känner sig som svenskar. En sådan polarisering mellan olika grupper i samhället är farlig. Visst bildar människor alltid grupper, vi är sådana, de allra flesta av oss vill inte vara helt ensamma utan vill vara en del av en gemenskap. Gott så. Men när gemenskapen blir en uteslutande gemenskap, och man sedan börjar skylla samhällets problem på en annan grupp, en som står utanför min egen, då har man satt igång ett farligt spel. Vi människor är nämligen rätt så bra på att sälla oss till den allmänna åsikten i “flocken”. Speciellt om den sätter mig själv i ett bättre läge. Om jag är arbetslös och får höra gång på gång att det beror på att “invandrarna tar mina jobb”, och dessutom kanske har en bekant som har en byggfirma som går dåligt på grund av konkurrens av billig arbetskraft från Polen, ja då är det ganska lätt att börja se invandring som ett hot mot min existens. Låter man dessa tankegångar utvecklas vidare har snart hela min grupp enats om att invandrare tar våra jobb. En strukturell förändring har ägt rum inom gruppen. Åsikten att invandrare tar jobben har blivit allmänt accepterad. Samma typer av förändringar kan självklart även äga rum i en grupp som står emot min egen. Eftersom grupperna nu tycker rätt så illa om varandra blir man sämre på att kommunicera. Utebliven kommunikation leder ofta till minskade möjligheter att förstå den andre. Minskad förståelse leder till minskad acceptans för “de andras” beteende, eftersom man inte förstår bakgrunden till deras handlingar. Det man inte förstår är det också lätt att skrämmas av, och är man rädd är man ofta mer benägen att ta till drastiska metoder för att skydda sig själv och det som är viktigt för en.

Gere Gypsy

Ja, jag tror ni förstår vad jag menar. Börjar man aggressivt framhålla att vissa grupper i samhället skapar problem, kan det bli en självuppfyllande profetia. Det är något vi sett hända i CAR de sista åren. Det är något som kan hända i Sverige också, även om det just nu känns mycket avlägset, ja, faktiskt alldeles otänkbart, att det skulle gå lika långt som i CAR.

För vad Sverige har, som inte CAR har, är en välfungerande stat och ett politiskt system som vi har förtroende för. Ok, förtroendet för politikerna är kanske inte alltid på topp, men de flesta av oss litar ändå på att det ska fungera. Att det inte fuskas i val. Att de som inte vinner valet tar det med ro och går i opposition. Att politiker inte har egna små rebellrörelser som de kan mobilisera om saker inte går som de vill. Och att de som ändå skulle drista sig att bryta mot reglerna, skulle ställas till svars för det.

Vad vi måste göra nu är att lita på att vi har en stabil grund att stå på. Den förra valdebatten var full av smutskastning. Man kunde få intrycket att Sverige stod på randen av avgrunden på grund av all kritik och alla katastrofsiffror som kastades fram. Men, med all respekt för människor som hamnat i kläm i den politik som förts under de senaste åtta åren, inte kan vi på allvar säga att Sverige håller på att falla sönder? Vi får sämre resultat i Pisa. Det finns långa vårdköer, det finns en massa arbetslöshet och en hel hög med andra problem. Men vi kommer på sextonde plats i världen när det gäller medellivslängd (och det är bra, med tanke på att det totalt finns över 250 länder i världen). Och jag skulle kunna nämna fler exempel där vi ligger bra till, men jag tror jag nöjer mig så här, för jag tror att ni har fattat min point.

Sverige är ett rikt och i många avseenden välfungerande land. Tillsammans kan vi göra det ännu bättre. Men min önskan inför det kommande nyvalet är att vi inte ska låta oss styras av rädsla. Inte låta oss ryckas med av enkla argument i valdebatter, som försöker skrämma oss till att inte rösta “fel”. Låt oss istället på allvar diskutera de stora frågorna. Gör inte invandringen till en ja- eller nej-fråga. Prata istället om integrationen. Om problemen som finns och hur vi kan undvika dem i framtiden. Ett “Sverige klarar inte mer invandring” från SD, kan inte endast mötas av ett glatt: “Men invandrarna har ju varit med och byggt upp vårt land.” från C. Uppenbarligen är många svenskar oroade över invandringen och integrationen. Den oron måste tas på allvar. Inte besvaras genom att erbjuda att bygga murar mot omvärlden. Vi har fortfarande tid till samtal och konstruktiv debatt. Vi behöver inte ropa efter de snabba och tillsynes enkla svaren.

Jag avslutar med en länk till ett inlägg som jag skrev efter EU-valet, med lite liknande tankar.

God natt.

Nakenchock, primitiva trosföreställningar eller ickevåldsprotest i Zemio? #thursdaysinblack

Torsdag igen. Svarta kläder igen, i en tyst protest mot våld och våldtäkt. Den här veckan tänker jag speciellt på kvinnorna i Zemio i östra CAR, som i lördags samlades till en protestmarsch. Hundratals personer slöt upp, och med lövruskor knutna runt midjan och bar överkropp gick de tillsammans genom staden för att protestera mot det våld och den osäkerhet som de levt med under många år. Att protesten ägde rum just nu kopplas av många till att det varit sammandrabbningar mellan olika grupper där de senaste veckorna, grupper som definieras som kristna och muslimer. Befolkningen i Zemio har dock levt med hot om våld mycket längre än så, eftersom en falang av Joseph Konys LRA från Uganda har hållit till i dessa delar av landet under flera år. Pierrette Rodolphine Dimbetti, som kommer från samma region som de protesterande kvinnorna, citerades i Journal de Bangui (fritt översatt):

“Detta är ett rop från kvinnornas hjärtan… Det är fruktansvärt att hur försvarslös och sårbar befolkningen är. Framför allt att ingen gjort någon ansats att hjälpa oss, i de svåra prövningar vi gått igenom under hela den tid då LRA funnits här!”

Kvinna

Den här fredsmarschen har inte blivit något stor internationell nyhet, men den finns ändå med på ett antal internationella nyhetssidor. Det tråkiga är att man där framför allt tagit fasta på att någon uttryckt att detta med att gå halvnaken skulle bringa en förbannelse över dem som är ansvariga för våldet. Kanske är jag överkänslig för formuleringar, men jag tycker att det låter lite som att man försöker förklara denna nakenmarsch som något primitivt och exotiskt. Att de centralafrikanska kvinnorna skulle tro att nakenheten i sig är något magiskt som skulle dra ned en förbannelse över dem man protesterar mot. Men om jag funderar på hur man skulle säga detta på sango, så kan de lika gärna ha velat säga: “Vi gör det här för att de som är ansvariga för våldet ska skämmas.” Och det, mina vänner, skulle i sådana fall vara en solklar ickevåldsprotest. Ett sätt att försöka omtolka roller och få förövarna att tänka till över vad de egentligen håller på med. Nu kan vi ha olika åsikter om ickevåld och dess praktiska nytta, men vi kan väl i alla fall vara överens om att det inte kan klassas som några gamla religiösa föreställningar om förbannelser.

(Dessutom är nakenprotester inte så ovanligt även i andra delar av världen. Det är bara att googla. Om ni är intresserade. Själv är jag dock såpass pryd att jag även i fortsättningen håller mig till svarta kläder.)

Thursdays in Black – En värld utan våld och våldtäkt

Thursdays in black 20 nov red

Dagens outfit: 

Kavaj och byxor från Vero Moda

Tröja från Laredoute

Ni kan vara lugna. Det här är ingen trettioårskris. Jag kommer inte börja modeblogga. Lovar. Men kanske får ni se lite bilder på mina kläder just på torsdagar framöver. Jag har nämligen fått upp ögonen för en kampanj: “Thursdays in Black – en värld utan våld och våldtäkt”. Kampanjen går ut på att man varje torsdag klär sig i svart för att uppmärksamma och protestera mot de strukturer i samhället som leder till våld och våldtäkt. Den startades i Argentina på 1970-talet, och sedan dess har många människor och organisationer anslutit sig och idén har spritts över världen.

Att endast klä sig i svart för att uppmärksamma ett problem löser väl ingenting, kan man tycka. Nej, självklart behövs mer än så för att få till en förändring. Men jag tänker att det första steget mot förändring måste vara att man uppmärksammar och erkänner att det finns ett problem. De strukturer i samhället som leder till våld och våldtäkt är inte något som finns utanför oss. Det är vi som är samhället, och det betyder att dessa strukturer också finns i våra tankemönster.

Igår var jag och en vän med på en samling för konfirmander för att prata om fred, konflikt och orsaker till våld. Vi tog upp begreppet strukturellt våld, som enligt den norske fredsforskaren Johan Galtung innefattar sådant som orättvis fördelning av resurser, diskriminering av olika grupper, rasism och olika möjlighet till utbildning och arbete.

I mediarapportering, likaväl som i samtal mellan människor, fokuserar man ofta på det direkta våldet; krigshandlingarna, självmordsbombningarna, misshandeln och våldtäkterna, och glömmer att detta direkta våld bara är toppen av isberget. Under ytan finns skeva maktstrukturer, orättvisa handelsförhållanden, begränsande könsroller… Allt sådant som inte skadar direkt, men som gynnar vissa människor, grupper och regioner på bekostnad av andra.

Ibland är det lätt att tänka att problemen i världen finns långt bort. Att de inte riktigt berör oss. Och att vi då heller inte kan göra så mycket åt dem. Men studerar man det strukturella våldet blir det tydligt att vi alla är en del av det. Bara en sådan sak som att jag, som är född i Sverige och lever i ett samhälle där (nästan) alla har tillgång till bil konsumtion blivit en livsstil, utnyttjar en oproportionerligt stor del av jordens resurser. På bekostnad av dem som inte har samma möjligheter som jag. Det svindlar. Det gör mig nästan illamående ibland när jag tänker på det.

För att inte alldeles gå under av ett ständigt dåligt samvete påminner jag ofta mig själv om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. En sak jag kan göra är att i alla fall vara medveten om min konsumtion, och försöka begränsa den. Därför kommer här den korrekta bildtexten till bilden ovan:
Dagens outfit:
Byxor och kavaj, 2,5 år gamla
Tröja, 4 år gammal
Halsband, present från min mormor, har funnits i min ägo under i alla fall 25 år

Thursdays in black knapp red

Louisa Lombard skriver om förhållandet mellan jaktsafaris och konflikt i CAR

Sommartorka. (Fast kanske inte utomhus…) Men det finns andra som skriver. Här en artikel av Louisa Lombard om det tokiga i att peka ut jägare i CAR som “bovar i dramat” i den pågående konflikten. Bra där!

Blame War, Not Safaris

Därför gillar jag mångkultur. Därför tror jag inte på Sverigedemokraternas politik.

Långsamt sjunker det in, resultatet från EU-valet. Insikten om att vi i Sverige, och på flera andra ställen i Europa, har röstat fram främlingsfientliga, rasistiska, i vissa fall till och med öppet nazistiska partier till makten.

Jag läser artiklar som delas på sociala medier. Jag läser kommentarer från människor som känner sig uppgivna, bedrövade, förfärade över vad som hänt. Men jag läser också om hur Sverigedemokraterna motsätter sig benämningen främlingsfientliga. De vill hellre kalla sig Sverigevänliga. Så jag går in på deras hemsida, försöker sätta mig in lite mer i deras politik, försöker förstå hur de tänker sig att deras Sverige ska se ut. Och nej, i informationen under den blå partiblomman och ledorden Trygghet och Tradition, beskriver sig Sverigedemokraterna vare sig som främlingsfientliga eller rasistiska. De vill stå för ett tryggt Sverige, med en stark landsbygd, riktiga jobb, en ordentlig skola, en värdig ålderdom, och en human invandringspolitik. Det låter fint och bra, och jag nekar inte till att dessa frågor är viktiga och att det finns problem att lösa inom de här områdena. Men när jag läser vidare, hittar partiets principer om invandring, om den svenska nationen och om mångkultur, det är då det blir tydligt. Att tryggheten inte ska gälla alla. Att riktiga jobb och en värdig ålderdom bara är något man kan vänta sig om man talar flytande svenska och delar svenska kulturella värderingar. Att ”ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” är något positivt men att mångkultur i övrigt, det vill säga oliktänkande, är ett hot mot svenska samhället.

Och jag tänker på mig själv. På alla de år som jag levt i ett land där jag betraktas som utlänning. Visserligen talar jag flytande sango, men jag är definitivt inte fullständigt assimilerad i CAR. Jag bor annorlunda. Jag uppfostrar mina barn annorlunda. (Jag vill ju inte ens låta dem gå i centralafrikansk skola.) Jag värnar om kontakten med mitt ursprungsland, skulle gärna vilja ha centralafrikanskt medborgarskap men tänker aldrig någonsin släppa mitt svenska. Och. Det. Har. Aldrig. Varit. Ett. Problem. Jo, två gånger, under hela min tid i CAR, har jag fått höra orden: ”Åk hem till ditt eget land!” Två gånger under totalt femton år. Det kan jämföras med de otaliga gånger jag fått höra att jag är centralafrikan, att jag är ”som en av dem”, att jag är ”en i familjen”. Trots att jag är uppenbart annorlunda, och faktiskt inte ens förväntas att vara som alla andra.

För mig har CAR varit referensen för ett mångkulturellt samhälle. När jag funderat över vem jag själv är, har det slagit mig att det varit så lätt i CAR att säga att jag är centralafrikan ochsvensk, precis som mina vänner har varit centralafrikan och gbaya, centralafrikan och fulata, centralafrikan och banda. I Sverige däremot blir det ofta komplicerat. Hur många gånger har jag inte hört kommentaren, när någon med ett ”osvenskt” utseende kallar sig svensk: ”Haha, vad tokigt det låter att hon kallar sig svensk.”

Det går att vrida och vända på detta hur länge som helst. Och min slutsats är inte att CAR är fint och mångkulturellt medan Sverige är främlingsfientligt och rasistiskt. Vad jag vill komma fram till är att det finns en tydlig parallell. Att vi kan titta på utvecklingen i CAR under de senaste åren och fråga oss: är detta vad vi kommer att få se också i Europa? När ett land har problem med jobb, ekonomi, otrygghet, och så vidare, är det så lätt, så lätt, att utse syndabockar. Man säger: ”Det är deras fel, de tar våra jobb, de tar våra resurser, de gör vårt land otryggt.” Jag tror att detta är ett djupt mänskligt beteende. Forskning har faktiskt visat att själva existensen av en ”outgroup”, en grupp människor som jag inte identifierar mig med, kan vara tillräcklig för att utlösa ett konfliktbeteende. Man börjar tänka ”vi och dem” istället för ”oss”. Man börjar hitta fel hos ”de andra”, man börjar uppfatta dem som ett hot. Och dessa ”outgroups” är extremt tacksamma att utnyttja när politiker vill vinna röster. Det hände i CAR, när muslimer började beskrivas som ett hot mot säkerheten. Det händer i Sverige och Europa när muslimer börjar beskrivas som… ja, jag ska inte upprepa mig, ni hör ju själva hur meningen kommer att sluta.

Det otäcka med det här fenomenet är att det driver sig själv framåt. När vi identifierar ”outgroups” och utser syndabockar löser vi sällan några problem. Istället finns risken att vi triggar igång en konfliktspiral, och en utveckling som blir allt svårare att vända ju längre vi låter den gå. Och därför, just därför, är jag oroad över Sverigedemokraternas politik. För att det är en åtskillnadspolitik, där ”vi” ska hålla på ”våra” traditioner och ”vår” kultur. Där många av de problem som finns i Sverige idag förklaras med att det finns människor som är annorlunda, som inte tänker som ”oss”, som inte delar ”våra” värderingar.

Jag tror att det är just när vi möts som dem vi verkligen är, med alla våra olikheter, som det sker en utveckling, både på det personliga planet och i samhället i stort. Det är när jag vågar sträcka mig bortom den som tänker som jag, som jag vidgar mina perspektiv och får möjlighet att lära mig något nytt. Då finns också risken att jag stöter på motstånd, att jag måste omvärdera min ståndpunkt. Ibland kanske jag måste inse att jag haft fel. Andra gånger blir jag säkrare i min övertygelse, men förhoppningsvis har jag samtidigt fått en större förståelse och ödmjukhet inför att det finns olika sätt att tänka. Det är så vi växer som människor. Det är så vi kan hitta nya vägar att lösa de problem som faktiskt finns och som vi inte ska sticka under stol med. Därför gillar jag mångkultur. Därför tror jag inte på Sverigedemokraternas politik.

Världsdagen för social rättvisa

Tidigt i morse när jag körde hem från Arlanda efter att ha lämnat svärfar vid flyget, hörde jag på radio att det idag är världsdagen för social rättvisa, en dag som instiftades av FN för ett år sedan för att uppmärksamma “vikten av att bekämpa fattigdom, uteslutning och arbetslöshet för att kunna främja solidaritet, harmoni och lika möjligheter inom och mellan samhällen” (Svenska FN-förbundet).

Jag hade ingen aning om att det fanns en sådan dag. På Svenska FN-förbundets hemsidakan man läsa mer om den.

Som ni säkert förstått är fattigdomsbekämpning något jag gärna funderar över och skriver om. Som Svenska FN-förbundet skriver på sin hemsida, hänger fattigdomen förstås ihop med annan social orättvisa. I why poverty-serien, som sändes på SVT i höstas presenterades en så bra bild av människors olika förutsättningar. Tänk er ett parti monopol, där en deltagare har fått hundra gånger så mycket pengar som de andra och dessutom äger de tio dyraste gatorna när spelet börjar. De andra är ju från början dömda att förlora! Om jag hade varit den gynnade spelaren hade jag lätt delat med mig och jämnat ut förutsättningarna, annars är det ju inget roligt. I verkliga livet är den en helt annan sak. Usch så svårt det är att göra avkall på sin egen bekvämlighet för att någon annan ska få det bättre! Men jag frågar mig om det största hindret egentligen är bekvämligheten, eller om det snarare är en misstro mot systemet. Det är så lätt att tänka att det ändå inte spelar någon roll. Om jag avstår från något, är det ju inte alls säkert att de värst drabbade tjänar på det. Och om jag ger pengar till något välgörande ändamål, hur ska jag kunna veta att hjälpen verkligen kommer fram? Och framför allt att den gör nytta!

Hur säker man än är på att problemet med social orättvisa måste uppmärksammas, är det lätt att ifrågasätta de insatser som görs. Det finns helt enkelt inget facit.

Under den kristna fastan, som infaller nu före påsk, har jag bestämt mig för att göra en liten skillnad i mitt eget liv genom att äta huvudsakligen vegetariskt (vilket blir nästintill veganskt om man dessutom ska undvika mjölkprodukter!), och se kött som den lyxvara det faktiskt borde vara. Det kan vara ett sätt, dels att påminna mig själv att merparten av jordens befolkning faktiskt inte har obegränsad tillgång till mat, men också att minska mitt överutnyttjande av jordens resurser en aning och bidra till en lite större rättvisa.

Why poverty? – Kampen om jorden

Ännu en film från Why poverty-projektet. Denna gång Kampen om jorden, om hur mark som tillhört lokala bönder i Mali säljs till utländska investerare. En svår fråga, detta om på vilket sätt utvecklingen ska ske i Afrika. Fungerar den västerländska modellen? Eller kostar den för mycket i form av mänskliga uppoffringar? Och vem tar egentligen hem vinsten.

För övrigt bjuder filmen på en ypperlig illustration av krocken mellan västerländska och afrikanska idéer om ekonomi, affärsverksamhet och effektivitet. Man kan riktigt känna båda parters frustration när den västerländska investeraren säger: “Vi måste ha en tidsplan, vi måste veta på ett ungefär när vi kan komma igång!” och den afrikanske ämbetsmannen svarar: “Vi kan inte ge några exakta tidsplaner. Vi håller er informerade.”