Kategoriarkiv: Utveckling, bistånd och fredsfrågor

Korruption längs vägarna i Kamerun och Centralafrikanska Republiken

Sedan jag skrev sist har vi rest mycket. På fredag morgon startade vi från Yaounde redan klockan tre, efter en alldeles för kort natt där sömnen ständigt stördes av en gällt skällande hund. Till en början gick bilresan bra, men ungefär samtidigt som asfalten tog slut och vi körde in på grusvägarna började problemen. Det visade sig att bilen inte hade papper på att den var besiktigad. Detta, i kombination med korrupta gendarmer (typ poliser) i vägspärrarna och en chaufför som inte var någon fena på att ”negociera” (förhandla), gjorde att vår förvissning om att säkert hinna till gränsen innan kvällen snart byttes mot tvivel. Det ska sägas på en gång att det givetvis inte är rätt att köra med en bil som inte är besiktigad, och inte heller att muta sig förbi vägspärrar. Men bilen var en hyrbil med chaufför inkluderat, en bil som brukade köra passagerare den här vägen, och vi tog för givet att den hade alla papper i ordning. Och gendarmerna vid vägspärrarna var helt uppenbart inte i första hand ute efter att upprätthålla lag och ordning, utan såg sin chans att tjäna lite extra pengar på vår förseelse. Fortsätt läsa Korruption längs vägarna i Kamerun och Centralafrikanska Republiken

Debattsvar i OmVärlden

Nu finns min text om jordbruket i CAR, lite omarbetad, publicerad här, på OmVärlden, som ett debattsvar till Pär Vikström. Jag skriver att det behövs mer än reda pengar för att bistånd till CAR verkligen ska kunna göra någon skillnad. Jag tror att det där är jätteviktigt. Nätverkande, kontakter och ömsesidig förståelse är minst lika viktigt som faktiska pengar om man vill driva lyckade utvecklingsprojekt.

Lilla Hadidja dör obemärkt och utan tidningsrubriker

Vi nås av den tragiska nyheten att en vän, som tidigare bodde i Berberati men som blev tvungen att fly och nu bor i Bertoua i Kamerun, förlorade sin lilla dotter Hadidja igår. Flickan, som var tre år, hade fått hög feber på natten. På morgonen tog föräldrarna med henne till sjukhuset men fick ingen hjälp förrän klockan ett då hon förlorade medvetandet. Först då sattes dropp men det var för sent och två timmar senare var hon död.

Det är ofattbart och svårt att ta in, detta att en människa ena dagen kan vara levande och frisk, och nästa dag vara borta. Många tankar går förstås till familjen – föräldrar och en storebror – som förlorat det finaste de hade!

Men sorgen blir också till ilska när jag tänker på hur olika ett sådant här fall hanteras i Kamerun jämfört med Sverige. I Sverige hade det blivit tidningsrubriker och ifrågasättande av sjukhusets agerande. Det hade blivit Lex Sarah-anmälan eller kanske en förundersökning om huruvida brott hade begåtts. Och det hade skrivits spaltmeter om hur man skulle kunna undvika att något liknande händer igen.

I Kamerun kanske några människor pratar. Vissa är lite upprörda över sjukhusets nonchalans. Någon kanske pratar om att det var bättre förr, när sjukhuset i Gamboula var bättre och det var möjligt för muslimer att resa dit. Inte för att det hade hjälpt i just detta fall, men för några andra hade det kanske ändå inneburit att det funnits ett val. Men nu fanns inget val. Och några tidningsrubriker blir det inte heller. Hadidja försvinner nästan obemärkt, och imorgon kan sjukhuset göra samma misstag och komma undan med det igen.

Man kan förstås undra varför. Varför kommer ett kamerunskt sjukhus undan med något som aldrig hade kunnat passera obemärkt på ett svenskt sjukhus? Jag tror ett svar är förekomsten av en fri och oberoende press, som också har tillräckligt med resurser för att verkligen kunna göra sitt jobb. På Freedom House kan man se att pressfriheten i Kamerun (och även i CAR, som ju skulle kunna rapportera om ett fall som detta med Hadidja) ligger långt efter Sveriges nivå. Det finns inte samma resurser och möjligheter för media att granska och ställa till svars.

En annan faktor är rättssystemet. På World Justice Project finns beräkningar på hur bra rättssystem olika länder i världen har. Även här ligger Kamerun illa till. Jag vill gärna tro på människors inneboende godhet, men visst måste vi erkänna att vi människor alltför ofta drivs av mer egoistiska skäl, som rädslan att “åka dit” om man gör något fel. Om risken att råka ut för rättsliga påföljder är liten anstränger man sig inte lika mycket för att göra det som är riktigt. Om sjukhuset i Bertoua inte riskerar vare sig skadeståndskrav eller dåligt rykte efter ett sådant här fall, då har de svaga skäl att se över sina rutiner och försöka förhindra att något liknande sker igen.

Enskilda människor kan begå misstag, det kommer vi aldrig ifrån. Barn kan vara så sjuka att det inte går att rädda dem, så kan det vara. Men jag skulle önska att det fanns en större möjlighet i Kamerun (och i CAR) att faktiskt förändra och förbättra sådant som inte fungerar bra. Att verkligen jobba på att förhindra att sådant här händer i framtiden. Och då pratar vi inte bara om det aktuella sjukhuset i fråga, utan om systemet i stort. Pressen. Rättssystemet. Demokratin.

Når vårt medlidande inte längre än till våra likar?

Jag flyttar fokus från CAR en liten stund. Här finns en video som dök upp i mitt facebookflöde nu på morgonen. Det är ett försök av Save the Children att ta konflikten i Syrien lite närmare potentiella västerländska givare. På en och en halv minut får man följa en vit amerikansk eller europeisk tjej från hennes nioårsdag, då allt är frid och fröjd, till hennes tioårsdag då ett krig har slitit sönder hela hennes vardag. Slutbudskapet är “att det inte händer här, betyder inte att det inte händer.”

Jag har tidigare sett en liknande film om barn i London som måste fly till Afrika på grund av krig och blir illa behandlade där. Och varje gång gör dessa filmer mig lika arg, och förvånad. För jag vet inte hur det är med er, men jag kan ärligt talat inte förstå varför vi skulle få mer medlidande, eller ha lättare att ta in allvaret i en situation, bara för att den speglas utifrån någon som har vitt skinn och en livsstil som liknar vår.

Är det svårt att ta in att syriska eller nigerianska barn lider i krig bara för att de inte ser ut som vi? Eller vad är det egentligen frågan om? Vad säger ni?

Vi är alla människor

Jag sitter på flygplatsen och väntar på flyget som ska ta mig tillbaka hem till Sverige och tar långsamt in alla intryck från dagarna i Jerusalem, Hebron och Betlehem. Lite av en turistresa har det självklart varit, med besök på åtminstone några av de där platserna som man ”måste” se. Men framför allt har min vän, som bjöd mig hit och som arbetar som under tre månader arbetar som volontär i Hebron, gjort till sin uppgift att ”visa mig ockupationen”.

Med rätt ytliga förkunskaper, och med erfarenhet från konfliktsituationer i mina centralafrikanska sammanhang, måste jag säga att mitt första intryck var att det inte är så illa som jag trodde. Beväpnad militär på gatorna och vägspärrar där man blir kontrollerad är inte något främmande för mig. Det skrämmer mig inte. Ibland är det knappt så jag registrerar att militären finns där. Och då speciellt inte dessa israeliska militärer, som – det var mitt första intryck – verkade väldigt lugna och civiliserade, nästan lite loja på sina poster.

Första morgonen i Hebron följde jag med min vän som stod som internationell observatör vid en checkpoint där palestinska barn och lärare var tvungna att passera på väg till skolan. Och även om det inte är normalt att man ska behöva passera en militärkontroll på väg till skolan så var faktiskt min första tanke: ”Är det inte värre än så här?”

Men allteftersom dagen gick och jag fick höra fler historier från Hebron – av lokalbefolkningen ofta kallat ”helvetet på jorden” – och började förstå hur man systematiskt försvårar livet för människor genom kontroller, avspärrningar, maktdemonstrationer och trakasserier, insåg jag att jag inte kan tolka det här sammanhanget utifrån mina afrikanska erfarenheter.

Min erfarenhet av centralafrikansk militär är att fysiska ingripanden nästan alltid föregås av någon sorts verbal kommunikation. Man gör vad som i djurens värld kallas för mock charges, bäst översatt kanske skenutfall, där man demonstrerar sitt övertag och försöker ingjuta respekt innan man faktiskt eventuellt går vidare med fysiska åtgärder, som då kan vara mer eller mindre brutala. I detta spel ingår också att ge ”offret” en chans att besvara denna kommunikation, och den som behärskar situationen och klarar av att ge svar på tal på rätt sätt (och vad som är ”rätt sätt” varierar så klart från situation till situation) kan i många fall klara sig ganska långt på detta. Självklart finns det människor, speciellt barn och personer från utsatta grupper, som är i helt fel position för att kunna behärska situationen och ge svar på tal, och dessa blir då mycket lättare utsatta för det fysiska våldet, men så länge konflikten inte eskalerat bortom kontroll sker ändå någon form av tydlig kommunikation. En inbjudan, tänker jag, att se varandra som människor.

I Hebron såg jag inga mock charges. Istället fick jag, när jag försökte tolka situationen utanför mina afrikanska erfarenheter, en känsla av att pågick en ständig, tyst terror. En situation som, åtminstone för den utomstående betraktaren, ser lugn ut på ytan, men som när som helst kan explodera. Och som också gör det, även om jag inte direkt fick se exempel på detta.

Den här tystnaden skrämmer mig. För mig innebär den att rädslan fått växa så stor att man inte längre vågar se varandra som människor, för om man gör det så kanske hela systemet skulle falla.

Under söndagen var jag med när min vän gjorde en rundvandring med en internationell grupp som besökte Hebron över dagen. Vid ett tillfälle, när vi precis hade passerat genom en checkpoint, samlade hon ihop gruppen och sa att vi måste komma ihåg att även de israeliska militärerna är människor, unga människor som vuxit upp i ett system som det är svårt att bryta sig ur. Jag stod så att jag hade ögonkontakt med en man i gruppen som var från Zimbabwe, och när han hörde dessa ord var det som att något tändes i hans ögon, och han upprepade med eftertryck:

”Ja, vi är alla människor!”

Checkpoint skylt

En skylt vid checkpoint 300 i Betlehem som visar lite av den här “civiliserade terrorn”. Efter en rad strikta regler om hur man ska bete sig vid kontrollerna – som verkligen är hårda kontroller – avslutas det hela med meningen: “May you go in peace and return in peace!”

Exit strategy eller ”En enda kropp”?

I biståndssammanhang talas det ibland om exit strategies, eller utträdesstrategier på ren svenska. Vad det handlar om är att man ska ha en strategi för att avsluta sitt engagemang i ett projekt, att man inte ska göra sig själv oumbärlig utan att insatsen efter en tid antingen ska kunna avslutas på ett bra sätt, eller drivas vidare av lokalbefolkningen och i bästa fall också generera inkomst för att täcka sina kostnader.

I många fall är det en bra inställning, att jobba för att inte “bygga fast” någon i biståndsbehov. Som någon så klokt uttryckt det: “Det är bättre att lära människor att simma än att dela ut flytvästar”.

Flytvästar

En bild som jag länge hade uppsatt på väggen i badrummet. Jag tror att den är urklippt från biståndsorganisationen Diakonias tidning Dela Med, någon gång i början/mitten av 2000-talet. Upphovsmannen är, som framgår uppe i höger hörn, Ulf Frödin.

Men efter samtal under de senaste dagarna med min mamma och pappa, som ju tillbringade jul och nyår i Gamboula i CAR, har jag börjat fundera lite på det riktiga i att alltid sikta mot att göra sig överflödig i ett biståndsprojekt. Åtminstone när det gäller bistånd på kristen grund.

Ett viktigt budskap inom kristendomen är att alla som tror är “en enda kropp”. De orden upprepas varje gång vi firar nattvard, och vi pratar ofta om att denna gemenskap innefattar den världsvida kyrkan. Det finns något som binder oss alla samman. Och om detta nu är vår övertygelse, att vi är en kropp, en stor familj, hur kan vi då samtidigt medvetet arbeta för att göra vissa delar av kroppen överflödiga?

Det får bli kvällens tanke att fundera på under denna Thursday in Black.

Panzisjukhuset återupptar sitt arbete

Det är torsdag och #thursdaysinblack igen, och idag tänker jag på Panzisjukhuset och situationen i östra Kongo, som liksom blivit sinnebilden för det vi kallar ”sexuellt våld i väpnade konflikter”. Här används brutala våldtäkter som ett vapen för att skada och terrorisera en hel befolkning och fördriva människor från sina hem. Det finns självklart massor att säga om detta, och som vanligt är den en komplex situation utan enkla förklaringar och definitivt utan enkla lösningar. Jag har en bok hemma i bokyllan, Sexual Violence as a Weapon of War av Maria Eriksson Baaz och Maria Stern, som jag hittills bara bläddrat igenom men som jag vill läsa för att lära mig mer innan jag ens ger mig på att försöka förklara vad det hela handlar om.

Men oavsett hur mycket eller lite man förstår av de underliggande orsakerna till och konsekvenserna av detta våld, är det uppenbart att Panzisjukhuset gör ett stort och viktigt arbete med att både fysiskt och själsligt hela och upprätta de människor som blir utsatta för det. För några dagar sedan skrev jag att sjukhuset hade blivit stängt av de kongolesiska myndigheterna, på grund av en obetald skatt. Nu har jag kunnat hitta mer information, och ser att jag hade lite fel. Sjukhuset var aldrig stängt. Vad som hände var att deras tillgångar blev beslagtagna då myndigheterna fick för sig att de hade obetalda skatter. Utan tillgång till pengar kunde sjukhuset inte betala ut löner till sin personal för december, vilket självklart ledde till stora protester, och arbetet på sjukhuset drogs ner till ett minimum medan stora delar av personalen genomförde en sit-in framför skattekontoret. Man menade att Panzi blev utsatt för orättvis behandling eftersom inget annat sjukhus krävts på denna extra skatt.

Idag verkar man ha nått en lösning. Det kommer rapporter om att arbetet återupptogs under gårdagen sedan provinsens hälsoinspektör besökt Panzi för att ta reda på vad som egentligen hänt. Han kunde konstatera att sjukhuset visst betalt de skatter de ska betala, och vädjade till personalen att återgå till sitt arbete medan han skulle fortsätta att föra diskussioner och förhandla med skattemyndigheten om en lösning.

Goda nyheter alltså. Men det betyder inte att allt nu är frid och fröjd. Personalen på Panzi fortsätter att arbeta i en utsatt situation, och vi kan fortfarande visa vårt stöd genom hashtagen #StandWithPanzi, eller genom att skänka pengar till sjukhusets verksamhet, till exempel via den här länken (där man för övrigt också kan läsa att det faktiskt var svenska biståndspengar som var med och finansierade uppbyggnaden av sjukhuset i slutet av 90-talet).

Här kan man läsa mer om Panzi på franska. Bland annat har det regelbundet kommit uppdateringar om de senaste dagarnas problem.

Kunskap eller korruption?

Theo har med sig läxor från Sverige. Bland annat ska han göra ett stapeldiagram över de mest populära frukterna i Mbomo. Efter att ha valt ut vilka fem frukter som ska vara med går han runt och frågar olika personer på basen. Han lyckas, med lite hjälp, ställa frågan på fyra olika språk:

“Vilken är din favoritfrukt?”
“What’s your favourite fruit?”
“Quel est ton fruit préféré?”
“Le ti keke wa la mo ye ni mingi?”

Det sista språket är sango. Den frågan går till tidigare nämnde G, som just kommit hit från CAR. Han skrattar lite och pekar på apelsinen, och Theo gör ett kryss. Jag frågar om G:s barn, som går i skolan i Bangui. Funkar skolorna? Jo, det gör de. Men bara privatskolorna. Att gå på de statliga är slöseri med tid tycker G.

Han berättar vad jag egentligen redan vet, att de flesta som går i statliga skolor har fått gå om samma år flera gånger nu. Undervisningen håller inte tillräckligt hög kvalitet för att eleverna ska klara slutproven som bestämmer om de får hoppa upp en klass eller inte. Eller så har det helt enkelt inte varit någon undervisning under långa perioder. Till och med på universitetet i Bangui han man förlorat flera terminer. De som borde gått tredje året nu är fortfarande kvar på första, säger G.

“Räcker det med tillräckliga kunskaper då för att klara proven?”, undrar jag, eftersom jag tidigare i CAR träffat många unga som varit förtvivlade för att de själva tycker att de borde ha fått bra resultat på slutproven, men som blivit underkända för att de inte gett tillräckligt stora gåvor till lärarna. Eller inte haft föräldrar med rätt kontakter. Eller, om det handlar om tjejer, inte varit intresserade av inviter från manliga lärare.

G berättar om ett initiativ som nyligen togs för att komma ifrån denna typ av korruption i samband med slutprov. På vissa ställen testade man att rätta proven anonymt, och resultatet var slående. Plötsligt var det de som hade tillräckliga kunskaper, inte de som hade pengar, som klarade sig. Men, säger G, tyvärr underkände utbildningsministern dessa resultat. Det gick inte rätta prov på det sättet enligt honom. Man fick göra om det hela enligt det vanliga systemet, och så blev “rätt” personer godkända till slut i alla fall.

Vi skrattar lite, för vad annars kan man göra inför denna tragiska sanning? Avståndet mellan de möjligheter som mina barn får i Sverige, och de som G:s barn erbjuds, känns avgrundsdjupt. I gammaldags skildringar av den svenska skolan dyker ibland den där välklädda eleven upp som ger ett äpple till fröken, under de andra elevernas ogillande blickar och mumlande om fjäsk. Idag gör de svenska barnen istället stapeldiagram över klasskompisarnas favoritfrukter. I CAR är bilden av äpplet till fröken fortfarande verklighet.

DSC_2021 no 7

Panzisjukhuset i RDC stängt av myndigheterna

Jag nås av nyheten att Panzisjukhuset i östra RDC (Kongo-Kinshasa), som specialiserat sig på vård av kvinnor som utsatts för våldtäkt, har stängts av kongolesiska myndigheter på grund av någon skatt som de inte betalat. Sjukhusets grundare, Denis Mukwege, var i Örebro i höstas och talade på en fredskonferens, höll en föreläsning på universitetet och deltog i en fredsgudstjänst i Nikolaikyrkan. Under sitt besök i Norden var han också gäst i Skavlan, en del av er kanske hörde honom där.

Historierna om vad som sker i östra Kongo, där sexuellt våld blivit ett vapen i kriget, är förfärliga, och att höra om det direkt från Dr Mukwege fick verkligheten att krypa närmare många av oss Örebroare. Och nu är sjukhuset alltså stängt tills vidare, och dess tillgångar frusna. På grund av en skatt som inte blivit betald.

Det är så galet! Ett sjukhus som gör en sådan insats ska väl inte behöva betala skatt. De borde få mängder med statliga bidrag istället. Men nu är det inte så, och i bästa fall handlar det om oklokt handlande av myndigheterna, i sämsta fall är det ett försök att sätta dit Dr Mukwege och hans personal för att deras arbete stör ordningen. Alltså krigets ordning, vars logik går ut på att skapa rädsla och driva bort människor från sina hem.

Mitt internet just nu är inte så bra att jag kan söka efter nyheter på nätet, men googla gärna själva och läs mer om detta. Säkert finns det sätt även för oss som är långt bort från händelserna att vara med och visa vårt stöd för Panzi och hjälpa till att skapa opinion mot myndigheternas handlande. Lämna gärna en kommentar om ni har någon konkret tips, så kan vi hjälpas åt att sprida informationen och delta i de protester som redan hörs från många håll.

Tillägg, dagen efter: Ok, nu har jag bättre internet och har kunnat kolla runt litegrann. Ett sätt att protestera är att använda hashtagen #StandWithPanzi, tex genom att publicera en bild på dig själv på sociala medier med texten I #StandWithPanzi. Här finns lite mer info. Om någon vet något mer, säg gärna till genom att lämna en kommentar eller dela informationen på annat sätt!

Gott nytt hopp 2015!

Nyårstårta

Idag har jag och Axel haft lite roligt och gjort en nyårstårta… Snart åker vi iväg för att fira nyår i Lango.

Lango ligger precis vid en stor bai, en glänta i regnskogen där det finns mineralrik lera som drar till sig djur, bland annat elefanter. För 5-10 år sedan var Lango en av de viktigaste platserna för tjuvjägare i den här regionen. Det gick en väg direkt dit genom skogen från Etoumbi, sex mil bort, och det fanns alltid tjuvjägare som slagit läger alldeles i närheten för att vänta på att någon elefant skulle våga sig fram.

När campen byggdes för några år sedan hade elefanterna lärt sig. De hade slutat komma till Lango. Men nu börjar de komma tillbaka. Än så länge bara på natten, men de känner sig alltmer säkra och börjar nu även ta med sig små kalvar dit. Vi tror att det är en tidsfråga innan de också vågar sig fram på dagen.

Med denna hoppfullhet vill jag gå in i det kommande året. Det finns mycket i vår omvärld som känns svårt och skrämmande, men låt oss komma ihåg att det är möjligt att åstadkomma förändring i rätt riktning. I de små sammanhangen, men också i de stora och till synes övermäktiga uppgifterna kan vi få vara med och arbeta för en positiv utveckling!

Gott nytt, hoppfullt 2015!