Kategoriarkiv: Safari

Troféexport – del 1

De senaste veckorna har vi varit ute och rest en del, vilket ni som även följer Fridas blogg nog förstått. Det är därför det inte har gått så bra, det där med en text i veckan. Men nu är jag hemma och ska försöka leva upp till mitt löfte. Vi börjar med den första delen i en följetång:

Troféexport
eller
Det är inte färdigt bara för att jakten är slut
eller
Dödskallarnas långa resa
eller
Hur man får centralafrikansk pappersexercis att bli godkänd i EU

En mycket viktig del i ett safariarrangemang är hanteringen och exporten av jakttroféer. Troféerna är ju det som för många år framåt ska påminna om jaktupplevelsen och ge jägaren tillfälle att i tankarna återuppleva ögonblicken om och om igen, och i princip kan man därför säga att om trofén blir förstörd så är safarin ogjord. Inte för alla, givetvis; det finns de som jagar endast för upplevelsens skull, men för de allra flesta är trofén, själva beviset på en lyckad jakt, ytterst viktig. Så viktig att vi ger en ”trophy care guarantee” till alla våra kunder: om någon av de viktigaste troféerna är förstörda när de kommer fram till slutdestinationen, och om det kan konstateras att det beror på dålig hantering från vår sida, så erbjuder vi en ny safari.

Det är jägarna själva som bestämmer vilka delar av de nedlagda djuren som ska sparas: horn, hudar, klövar, betar, svansar… Våra ”skinners” flår djuren och preparerar skinn, horn och skallar så att de inte ska förstöras under transporten till den konservator som jägaren valt för att stoppa upp djuren. Konservatorn brukar vara en person i jägarens hemland, och alltså måste troféerna skickas dit. Men innan det kan göras krävs en hel del pappersjobb. Skinn och horn får inte transporteras hur som helst över landsgränser, utan ska åtföljas av en ordentlig dokumentation. Utmaningen för oss ligger i att få denna dokumentation gjord på ett sådant sätt att den räknas som giltig i EU. I RCA är det inget problem att ett originaldokument är rättat med tipp-ex eller att man strukit över några ord på den maskinskrivna blanketten och istället lagt till några rader med kulspetspenna. Vid införseln i Europa däremot kan ett sådant tilltag få allvarliga följder och i värsta fall leda till att hela försändelsen beslagtas och förstörs.

Till att börja med behövs ett Certificatd’Origine, ett ursprungscertifikat. Detta utfärdas av Mr le Chef de Cantonnement des Eaux&Fôrets, den lokale representanten för vildmarksministeriet i Bakouma, i samband med att fällavgifterna betalas. I början av februari åker jag ut för att ordna detta för de jägare som avslutat sina safaris under januari månad. Bara resan i sig är ett helt litet projekt: att åka från Kocho till Bakouma tar en hel dag med bil, och eftersom jag därefter ska vidare till Bangassou måste jag ha med mig båda barnen och Frida. Dessutom har vi med en chaufför eftersom vi behöver sitta med varsitt barn i knät (inga bilbarnstolar här inte!), så vårt lilla sällskap fyller upp en hel bil. I min väska har jag packat ned pengarna som jag ska använda för att betala fällavgifterna. Endast kontant betalning gäller, och eftersom den lokala valutan, CFA, inte är värd så mycket, tar pengarna upp mer plats än mina kläder.

Vi kommer iväg på måndag eftermiddag, sover en natt i Mbari på vägen och kommer fram till Bakouma nästa förmiddag. Efter lite kaffe och bananer åker vi hem till Chef de Cantonnement, men möts av hans gravida fru som säger att han gått ut. Vart? Hon vet inte. När kommer han tillbaka? Hon vet inte. Vi åker vidare till skatteinspektören, och det är inte förrän jag nästan pratat färdigt med honom som Chef de Cantonnement plötsligt dyker upp, en mager liten man med en plufsig keps nedtryckt över det vitnande håret. Han visar in mig på sitt kontor, som ligger alldeles bredvid skatteinspektörens. Det är ett mörkt, unket litet rum på bara några kvadratmeter, som helt domineras av ett rangligt skrivbord. I ett hörn står en skalle av en ung bongoantilop, och på en hylla ligger ett torkat skinn av en colobusapa, en art som är fridlyst i RCA.
”Jag vill bara att du ska ta dig en titt på mitt kontor,” säger Chef de Cantonnement och slår ut med handen. ”Titta, golvet är sprucket, och se på väggarna! Det går inte att arbeta här. Kan du fråga Erik om han kan skicka mig lite cement? Eller, jag ska ta och skriva ett brev till Erik, det ska jag göra, kan du ta med det när du åker tillbaka..?”
Han pratar på, och jag nickar och håller med om att kontoret skulle behöva en upprustning, och visst, jag ska fråga Erik om han kan skicka cement.
”Nu går vi hem till mig,” säger så Chef de Cantonnement. ”Du ville väl betala fällavgifter?”

Vi sätter oss under det lilla palmbladstaket på hans rensopade gårdsplan, och jag skickar Alhadji, chauffören, att köpa coca cola att bjuda på. Om möjligt vill jag undvika den rosa saften som jag blev bjuden på förra gången jag var här. (I inlägget ”Tio kartonger torkat kött”, om ni minns…) Cantonnement låtsas bli överraskad, öppnar sin cola med tänderna och dricker ur hälften i ett svep. Sedan erbjuder han sin många år yngre fru att dricka upp resten, men hon bara rynkar på näsan och tar en egen cola. Själv har jag ingenting att öppna drickan med, och tänderna vågar jag inte ta till, så det vill sig inte bättre än att Cantonnement får lov att öppna även min cola med tänderna. Jag torkar diskret av flaskhalsen på min skjorta innan jag börjar dricka.

Så tar jag fram mina papper och visar uträkningen på hur mycket jag ska betala, sammanlagt knappt fem miljoner CFA. Chef de Cantonnement nickar och begrundar siffrorna, och bestämmer sig för att det stämmer utan att kontrollräkna. Medan jag plockar fram sedelbuntarna ber han frun att hämta en ryggsäck inne i huset. I den stoppar han ned pengarna.
”Det är så här man måste göra,” förklarar han ursäktande, ”så att ingen hittar pengarna. Imorgon ska jag ge dem vidare till AgenceSpeciale och vi ska se till att de hamnar där de ska.”
Jag rycker lite på axlarna. Om pengarna hamnar där de ska i slutänden är inte mitt problem. Så länge jag får ett statligt kvitto på att jag gjort min inbetalning så är jag nöjd. Om sedan Cantonnement super upp pengarna eller faktiskt ger dem vidare till dem som ska ha dem, det är upp till honom.

Sedan är det dags för usprungscertifikaten. Chef de Cantonnement rotar bland sina papper och hittar några blanketter, som jag känner igen eftersom det var jag som hjälpte honom att kopiera upp ett antal förra året. Jag har sammanställt en lista över exakt vilka troféer som ska exporteras för respektive jägare. Med hjälp av den börjar Cantonnement att fylla i blanketterna med en något skakig handstil: ”Uurspruungsceertifiiiiikatnummmmmmmer 109… jääägareeee: SteeeeeefannnnnBeeeeeenggtsssoooonnnnnnn….troféeeer att exxxporrrtteeeeeraaaaaa: Hyloochèeere: ennnnskalllleeeeee, fyyyyraaabeeetaar…”

Jag vet att detta kommer att ta tid, jag har redan förutsett det. Därför har jag planerat att åka vidare till Bangassou, för att sedan komma tillbaka nästa dag och hämta de färdiga certifikaten tillsammans med kvitton på betalningen. Chef de Cantonnement tycker att detta är en bra idé.
”Du kan vara lugn, jag ska jobba hela natten så att det säkert är färdigt imorgon.”
Jag tackar och tänker att denna tjänstvillighet, som så ofta i Afrika, givetvis mest beror på att jag avrundade lite uppåt när jag betalade fällavgifterna.

Vi äter lite lunch bestående av ris och sardiner och far sedan vidare till Bangassou. Arbetet där tar lite längre tid än vi tänkt, så det dröjer två dagar innan jag är tillbaka hemma hos Chef de Cantonnement igen. Han säger att han har väntat på mig och ber mig sätta mig ned vid hans lilla bord. Hans fru bär omkring på Axel medan jag kontrollerar certifikaten i tur och ordning. Till min häpnad stämmer allt till punkt och pricka, och ingenting behöver skrivas om, något som annars är ganska vanligt. Efter mindre än en halvtimme är vi klara och jag samlar ihop mina dokument och önskar dem allt gott, innan jag beger mig hem till Frida och Theo som väntar vid CAWA’s lilla förrådshus i Bakouma. Arbetet är slut för den här gången och nu väntar en lång resa tillbaka hem till Kocho. Men först en måltid bestående av gozo och kött i en vattnig tomatsås, ett långt telefonsamtal med min bror, och sedan en natts sömn.

Hemma. (Igen.)

Hemma. Detta stora lilla ord.

Hemma. H e m m a. Fem bokstäver, en flyktig vibration i stämbanden som formas till förstålighet av läppar och tunga. Hemma. Tänk att detta korta ord, så enkelt och anspråkslöst, kan rymma en hel värld!Från Svalbard till Nya Zeeland, från Kamchatka till Terra del Fuego, allting är hemma, för någon.

Och vi, vi är nu hemma i Kocho, det som i denna fas av vårt liv faktiskt är det ställe som är hemma, HEMMA. Theo, som nu är drygt två och lär sig nya ord varje dag, har till en början lite svårt att förstå vad det betyder. Efter alla resor hit och dit är det inte lätt att veta vad som är ”hemma” och vad som bara är ”framme”. Är vi hemma eller är vi framme på flygplatsen i Paris? Ska vi gå och lägga oss hemma i sängen eller framme i sängen? Efter lite funderande verkar han dra slutsatsen att ”hemma” är ett ställe där det finns tak och väggar, och så går det några dagar då varje besök på toaletten, som ligger i ett separat hus, föranleder små glada utrop: ”Hemma! Hemma!”.

Sedan åker jag, Frida och barnen bort några nätter till annan av våra jaktcamper, Yassa, och Theo är som en osalig ande tills jag förstår vad som är fel och sätter mig ned honom och förklarar. Förklarar att vi snart ska åka hem igen. Hem till pappa, hem till Theos leksaker, till Theos böcker och till Theos små gula och gröna båtar som ligger förtöjda i floden med långa snören. Det är sådant som är viktigt för en tvååring. Sådant som skapar hemkänsla. För visst är det sant, som min syster säger i sin blogg: ”Hemma är mer en känsla än en plats.” Inget ont om Theos slutledningsförmåga, men hemma har väldigt lite med tak och väggar att göra. Ett hem skapas av människor, av sammanhang, dofter, ljud och föremål som betyder något.

Och hemkänslan för mig? Ja, hemkänslan i Kocho är uppbyggd av så många olika element att det är svårt att sammanfatta dem. Morgondiset över floden, de slingrande stigarna i regnskogens svala skugga, knallblå himmel som skymtar genom trädkronorna från min veranda och de glittrande krusningarna i Siriris vatten. Det flagnande grönmålade golvet i duschen, den rangliga bron över floden på väg bort mot köket,de nästan decimeterstora spindlarna som ibland med all önskvärd tydlighet avtecknar sig mot mina vitkalkade väggar. Brödet bakat i vedugnen, krigsmyrornas parad framför mitt hus. De små konversationerna med våra anställda (Bara ala Madame – Merci, ala kiri awe? – E kiri awe. – Tongana nye, ala pika mbeni ye? – E wara ye oko ape. – Asala ye ape, ayeke ga senge.). Brummandet från elgruppen borta vid garaget, kontorets fönsterluckor i obehandlat trä som jag varje kväll stänger med ett gigantiskt lås av ihopsvetsade metallstänger… Allt detta och oändligt mycket mer är mitt hem, och mitt i mejlsvarandet och listskrivandet och kontorsjobbet så njuter jag ofantligt av att vara här.

Med detta är jag också tillbaka på bloggen igen, och jag tänkte våga mig på att nämna mitt mål för i år: En text i veckan. Den må bli lång, den må bli kort, men en text i veckan ska jag göra mitt bästa för att få till. Så, nu har jag sagt det. Då kan jag inte smita så lätt. So long.

Hejdå igen

Vår tid i Berberati börjar lida mot sitt slut, för den här gången. I lördags åkte David och Alexis tillsammans med ett tiotal av våra centralafrikanska anställda till Bangui, och igår åkte också Erik. Idag eller imorgon ska de så fortsätta vidare österut, mot vildmarken och jaktcampen.

Jag, Frida och barnen är kvar i Berberati i ytterligare ungefär en vecka, tillsammans med Eriks föräldrar, som kom från Sverige förra söndagen. Sedan åker vi till Bangui, för att den 25 november ta flyget till Paris och Arlanda för en snabb Örebrovisit. När vi så fått vår beskärda del av höstmörker och lucialjus bär det av tillbaka till Bangui den 14 december, och efter flera dagars bilresa räknar vi med att vara framme i campen strax före jul.

Vårt liv är onekligen fyllt av en massa hejdå, men också av fina återseenden. Det är den där med den andra sidan av myntet… man kan inte komma ifrån den. Det går inte att bara välja den ena och ta bort den andra.

Banken

Jag går till banken, Ecobank i Berberati centrum, alldeles intill bensinstationen. Här ser allt ut precis som förra året. Samma blå-vit-rutiga gardiner med blommor på. Samma flammiga rödmålade golv med en list av vita kakelplattor. Samma affischer med reklam för Internetbank och kontokort på väggarna och samma porträtt av Hans Excellens President Francois Bozizé placerat över samma väggur med bilder från Paris och London. Minsann hänger porträttet lite på sned också, som det brukar om jag inte minns fel.

Bankkontoret består av ett stort rum som delas av på mitten av en stor disk. I vardera ände av disken finns en kassa där man, enligt datorskrivna papper prydligt upptejpade på de glasrutor som skiljer kunderna från banktjänstemännen, kan göra inbetalningar, kontantuttag och överföringar. I taket lyser två gulsvarta Western Union-skyltar, och över fönstren sitter ett par surrande luftkonditioneringsaggregat som ger hela kontoret en förvånansvärt behaglig temperatur.

Kundernas sida av rummet är sparsamt möblerad. Ett antal plaststolar i bleka färger är uppställda längs ena väggen, och alldeles vid ingången står någon sorts pulpet med en anteckningsbok uppslagen, i vilken kunderna uppmanas att skriva ned förslag på förbättringar för att banken i fortsättningen ska kunna ge ännu bättre service.

Utrymmet bakom disken fylls nästan helt och hållet upp av ett stort skrivbord, vid vilket ett antal banktjänstemän sitter och fördriver sin tid. Arbetstakten kan knappast kallas hektisk, men då och då kommer det i alla fall ut något papper ur en skrivare i ena hörnet, och rätt som det är kommer en ung man in med en bunt sedlar i handen. Han slår sig ned bredvid en kollega, och de börjar tillsammans räkna pengarna.

Själv går jag fram till disken, och hälsar glatt på samme unge man som alltid brukar sitta där.
”Mo kiri awe?” frågar han glatt. ”Har du kommit tillbaka?”
Efter de vanliga hälsningsfraserna (nej, man hoppar aldrig över dem) ber jag att få saldo på mitt konto. Efter en stunds knappande på datorn hittar han rätt, skriver en summa på en liten papperslapp som han lämnar över till mig. 16758425. Jag ber att få ta ut tio miljoner, och han hjälper mig att fylla i en uttagsblankett medan han frågar om mina barn och konstaterar att jag är en bra kvinna som fött två söner så tätt efter varandra. Jag skriver under blanketten och får sedan sätta mig på en av plaststolarna och vänta. Efter tio minuter dyker en annan banktjänsteman upp bakom disken med ett tjockt kuvert i handen. Han nickar åt mig och jag reser mig och går in genom en dörr som leder in till ett litet rum där de kunder som gör större uttag kan få sitta i lugn och ro och räkna sina pengar.

Tio miljoner CFA, det motsvarar ungefär 150000 svenska kronor, en ansenlig summa att ta ut kontant, men så är kontant betalning också det enda som fungerar i det här landet, reklamaffischerna för kontokort till trots. Den största sedeln som finns är tio tusen CFA, så tio miljoner ger alltså tusen sedlar att räkna igenom. Medan jag bläddrar mig igenom sedelbuntarna (ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tionde vikt runt bunten, ett, två, tre fyra, fem, sex, sju, åtta, nio…) tänker jag på alla ställen som dessa pengar kan ha förvarats på innan de hamnade i mina händer: under madrasser, inknutna i sjalar, i luftfilter på bilar, i folks kalsonger…

Summan stämmer och jag lägger tillbaka pengarna i kuvertet innan jag stoppar dem i en plastpåse, vinkar hejdå och går ut till bilen. Med den dyrbara lasten åker jag sedan raka vägen hem till kassaskåpet. Nu har vi pengar för den närmaste veckans utgifter.

Flyttfåglar

Som svar på en fråga kommer en liten översikt över hur vårt år ser ut.

Egentligen kan man faktiskt säga att vi lever som flyttfåglar. Jaktsäsongen i RCA varar ungefär från mitten av december till slutet av april, några månader längre om man jagar i regnskogen. Vårt eget arbete börjar dock långt innan den första jägaren anländer till safaricampen. Under sommaren i Sverige försöker vi ta lite semester, men det blir också arbete med bokslut för den gångna säsongen och budget för den nya, mycket kundkontakter och försäljning av safaris, en hel del inköp, och så vidare… I september är det hög tid att åka ner till RCA för att börja förbereda på plats. Vid denna tid på året är det fortfarande regntid och svårt att ta sig ut till vår safaricamp. Vi tillbringar därför den första månaden i Berberati, i västra delen av landet, där vi har tillgång till en verkstad som vi kan arbeta i. Där får alla våra bilar en rejäl genomgång. Det blir också ytterligare inköp, pappersjobb och annat, och framemot mitten av oktober är det dags för den första delegationen att ta sig till safaricampen. Sedan fyller det på med fler människor allteftersom, vi röjer upp jaktvägarna som hunnit växa igen ganska ordentligt under regntiden, rustar upp husen och bygger nytt om det behövs. Framåt november upphör regnen, gräset torkar och bränns, och så är vi klara att ta emot våra första gäster.

Under de följande månaderna avlöser jägarna varandra. Eftersom säsongen är så kort har vi inga pauser, utan det gäller att få in så mycket som möjligt under den tiden som det går att jaga. Sista kunden brukar lämna någon gång i mitten av maj, och sedan har vi en månads arbete med att stänga ned och förbereda för troféexporten. Tillbaka till Sverige kommer vi alltså ungefär i mitten av juni, en stund efter svanarna men ändå medan sommaren fortfarande är ung.

Men nu flyger fåglarna söderut, och vi följer med. Två dagar till avfärd. Och jag har annat att göra än att sitta och blogga. Närmast blöjbyte.

Resan börjar

En tidig morgon i februari 2006 lämnar vi alltså Berberati i en nyinköpt sandfärgad Nissan Pick-up. Bilen är lastad med tält och sovsäckar, grytor och tändstickor, socker och sardiner, maniokmjöl, tomatsås och annat som man kan tänkas behöva under några månader i vildmarken. Morgonen är kylig, vi kör med stängda fönster och vi lyssnar på BBC World Service på en knastrig bilradio. I min mage fladdrar några fjärilar och om sanningen ska fram känner jag mig lite som ett påhäng. Erik, med sin erfarenhet från åren som lärling och sedan som yrkesarbetande professionell jägare, är den av oss som är hjärnan bakom expeditionen. Själv har jag oändligt mycket att lära om bushen och om att arbeta i RCA. Men här, i det disiga morgonljuset på vägen mellan Berberati och Carnot, börjar vår gemensamma resa, som ska ta oss båda till nya upplevelser och erfarenheter.

Vi sover första natten i Bangui och fortsätter morgonen därpå först norrut. Där asfalten slutar i Sibut tar vi av åt öster. Vi passerar platser som jag hittills aldrig sett: Grimari, Bambari, Ippy. Erik berättar om när han som barn reste här tillsammans med sin far då han var ute och borrade brunnar. När den andra dagen skymmer stannar vi i en liten by strax utanför Bria. En äldre dam låter oss sova under mangoträdet på hennes röddammiga, välsopade gårdsplan. När jag frågar om det finns något ställe där vi kan tvätta av oss lite skickar hon iväg en pojke i tioårsåldern som en stund senare kommer tillbaka med en hink klart, kallt vatten. Vi värmer en burk ravioli i tomatsås på vårt lilla gaskök och äter direkt ur grytan innan vi kryper ned i våra sovsäckar.

Följande morgon möter vi upp Baba och Housseini vid färjan som ska ta oss över floden i Bria. De är våra första anställda och har lämnat Berberati en dag innan oss i en annan bil. (Detta för att Baba, som har släp, kör långsammare än oss, och Erik avskyr att ligga och sega i en konvoj.) Housseini är upprörd för att Baba under natten har skaffat sig en wali temporaire, en ”tillfällig fru”. Jag blir också lite arg, men tids nog ska jag lära mig att detta tyvärr är mer regel än undantag för centralafrikanska män på resa.

Med hjälp av färjekarlen och ett gäng unga killar som ser en chans att tjäna lite pengar skeppar vi våra båda bilar och släpkärran över floden på den gamla färjan med rangliga påkörningsramper som är lagade flera gånger om med brädstumpar och träslanor. Sedan fortsätter vid österut mot Yalinga på nästintill obefintliga vägar. Vi hoppas kunna komma fram till kvällen, men riktigt så enkelt blir det inte. Vid middagstid ska vi köra över en bro som endast består av två tjocka järnbalkar. Vi kör först och det är inga problem, men när sedan Baba ska följa efter går det så här:

Det är på håret att bilen, med släp och allt, dråsar ned i bäcken under bron, och det tar ett helt dygn innan vi lyckligt och väl kan rulla vidare…

Till slut kommer vi i alla fall fram till Yalinga, civilisationens sista utpost. Därifrån har vi ytterligare några timmars körning till Safari de la Haute Kotto’s safaricamp, från vilken vi sedan ska utgå för att rekognoscera i vårt eget tilltänkta framtida jaktområde. När vi kommer fram har det redan blivit mörkt, och vi bjuds på enkel kvällsmat vid ett lite rangligt bord under ett grästak intill floden Ndji. Vi inkvarteras i ett kundhus med blå myggnät och blommiga lakan i sängen, får duscha i ett litet separat duschrum utan tak och går och lägger oss med drömmar om hur mycket finare vår camp ska bli. Några dagar i Ndji, och sedan ska vi vidare ännu längre österut, mot hjärtat av det stora gröna. Chinkofloden är vårt mål, bara namnet andas äventyr…

När föds en dröm?

…tillbaka till hur allt började…

Ja, hur började det egentligen? Och när? Var föddes drömmen om att starta ett jaktsafariföretag så långt in i den afrikanska vildmarken som man bara kan komma?

Man skulle kunna gå hur långt som helst tillbaka i tiden. Speciellt på Eriks sida sträcker sig kopplingarna till jakt och Afrika flera generationer bakåt. Men låt oss börja i den tid som jag själv känner till, min egen barndom, göra en snabb bakgrundsskiss där och sedan raskt förflytta oss fram till våren 2006, då det drog igång på allvar i och med att jag och Erik tog oss ut i vårt nuvarande jaktområde för att rekognoscera.

Jag flyttade alltså till RCA när jag var fem år gammal. Där lärde jag, bland många andra, känna Erik. Hans föräldrar arbetade liksom mina för den svenska missionen, men drev även ett eget brunnsborrningsföretag. Efter ett par år började jag och Erik skolan tillsammans på den lilla Svenska Skolan i Berberati, som bara hade ett tiotal elever. Eftersom vi var så få var vi ganska hänvisade till varandra, och alla vi barn brukade oftast leka tillsammans, men det hindrade ändå inte att man fick en del vänner som stod en närmare än andra. Förutom några jämnåriga tjejkompisar var Erik den jag trivdes bäst med.

Eriks stora intresse i livet var jakt, djur och natur. När vi målade föreställde hans bilder alltid bufflar eller elefanter. När vi fick ”forska” om valfritt ämne valde han vilda djur. Och när vi på skolavslutningen fick sjunga om vad vi skulle göra på lovet löd Eriks vers: ”Och jag ska till Batangafo och jaga lejon där…”

Själv var jag av den mer blödiga sorten, som sprang och gömde mig under sängen med en kudde tryckt mot varje öra när någon olyckssalig get skulle slaktas och bli vår middag. Naturintresset hade jag dock gemensamt med Erik, liksom suget efter äventyr och spänning i tillvaron. Trots att vi till och från var kära i varandra kan jag inte minnas att vi som barn någonsin pratade om några gemensamma framtidsplaner, men jag kommer tydligt ihåg en gång – vi måste ha varit i 12-årsåldern – då vi stod framför en RCA-karta och fascinerades över det stora området i östra delen av landet som bara var en grön fläck, utan en enda väg eller by…

Så blev vi tonåringar, och jag flyttade till Sverige med min familj för att kunna fortsätta skolan. Erik blev kvar i RCA och läste högstadiet på distans, och eftersom hans jaktintresse inte hade minskat med åren fick han därefter plats som lärling för att bli professionell jägare eller jaktguide på ett jaktsafariföretag i norra delen av landet. Varje sommar kom han dock till Sverige tillsammans med sin familj, och sommaren 2001 blev vi ihop.

Erik klarade sin examen och fick jobb som jaktguide på Idongo Safari, där han gått som lärling. Efter att jag tagit studenten tillbringade jag några månader med honom i campen, men vid det laget stod det redan tämligen klart för oss att vi inte ville bli kvar där. Dels var det mycket problem med tjuvjakt i området, eftersom det låg så nära flera större byar och inte heller särskilt långt ifrån staden Ndele, som var i ständigt behov av bushmeat. Därtill kom de karavaner av sudanesiska jägare som framför allt var ute efter elfenben och vars automateld man titt som tätt kunde höra, både ute i jaktmarkerna och från campen när man på kvällarna satt runt middagsbordet. Men det var inte bara tjuvjakten som gjorde att vi ville dra vidare. Vi hade också en stark önskan att starta något eget, något som vi själva kunde få råda över och utforma som vi ville.

Och så kom det sig alltså att vi i februari 2006, efter att ha tillbringat många mörka svenska hösttimmar framför datorn och Google Earth, lämnade Berberati med två bilar packade med mat och förnödenheter och styrde österut, förbi Bambari och Bria, mot det där stora, gröna, outforskade…

Början

Efter att ha tröttnat på både duplo och trummor smiter Theo in på kontoret och river ut alla pärmar på de två lägsta hyllorna i min bokhylla. När jag plockar tillbaka dem faller blicken på en smal grå pärm. På ryggen står det: “CAWA 05-06: ANSTÄLLDA & BOKFÖRING”. Jag öppnar den och ögnar igenom innehållet. Bakom fyra färgglada flikar, en blå för anställningskontrakt, en orange för lönespecifikationer, en grön för bokföring och en röd för kvitton, sitter ett femtiotal papper insatta. Detta är i stort sett allt pappersjobb som gjordes under företagets första år. Det enda som tillkommer är en rapport på ca 20 sidor som lämnades in till Eau & Forêt, och som sedan låg till grund för vår ansökan om att få hyra ett jaktområde och börja arrangera safaris. Jag ler lite. Vi har fortfarande ingen enorm kontorsavdelning, men mängden papper som produceras varje år har ändå ökat väsentligt. Bara anställningskontrakten fyller numera två stora pärmar varje säsong.

Jag bläddrar i den lilla grå pärmen och minns det första årets anställda: Baba, chauffören, som alltid drog med handen över huvudet när han blev generad. Hervé, som skröt om sin styrka och ville jobba med släggan och slå sönder de största stenarna när vi byggde vägar. Juslin, som tvärt om alltid drabbades av yrsel eller bråck så snart det var dags att utföra något tungt arbete. Patrice, som inte ville tilltalas med det respektfulla ”papa” trots att han var äldst, men som var tacksam att han, av samma anledning, slapp att laga mat åt oss andra, en uppgift som annars cirkulerade mellan deltagarna i vår knappt tio man starka grupp.

Av det första årets anställda finns två fortfarande kvar i företaget: Lido och Housseini. Ibland pratar jag med dem om ”den gamla goda tiden”, tiden då vi åkte runt och högg vägar och sedan satt runt en eld under stjärnorna på kvällen och inte hade någon annan att tänka på än oss själva. Jag har, som jag sagt tidigare, svårt att hitta saker att skriva om när jag är här i Sverige. Kanske ska jag berätta om den här tiden, kanske ska jag ta er med till hur allt började…

Som sagt, bara nästan

Mitt i lagandet av ugnspannkaka med äpple och kanel, med köket fyllt av inte mindre än tre små barnröster och en god vän vid min sida (ett av barnen hör ihop med henne) ringer min mobil. Det är ett utlandsnummer, +44, och så en lång radda av siffror. Efter en kort tvekan bestämmer jag mig för att svara: “Emelie.” Rösten på andra sidan är gäll och lite släpig, som om personen jag pratar med anstränger sig för att uttala orden tydligt. Om det beror på att han tvivlar på mina kunskaper i engelska eller om han helt enkelt bara är van vid att telefonförbindelser kan vara knastriga och kräver tydligt tal vet jag inte.

Mannen, vi kan kort och gott kalla honom M, är en av våra försäljningagenter. Han ringer från London, dit han kommit tillbaka för en knapp månad sedan efter en vistelse i RCA. Jag lämnar pannkakan till min vän och sätter mig framför datorn, dock efter att först ha påpekat att jag faktiskt har ganska mycket att göra med två barn. M brukar kunna prata länge när han kommer igång.

Och mycket riktigt. Först kommer en lång förklaring om hur jag ska göra fakturan. Ingenting får lämnas åt slumpen. Det ska vara datum och fakturanummer, och glöm för all del inte kontonummer! Sedan, när jag tror att vi är klara och flikar in att Theo väntar på maten, får jag en beskrivning av en ny Mycket Viktig Kund som M har bokat, och kan jag göra ett säljkontrakt på den safarin och skicka till honom?

Jag lyckas till slut avsluta, bara för att få ett nytt samtal lagom till kaffet, med lite mer instruktioner. Så, som sagt, riktigt riktigt mammaledig blir jag nog aldrig. Men egentligen är jag ganska nöjd med att ha det så här. Det är underbart att vara med barn, men det ger inget vidare intellektuellt utbyte. Tur då att man kan jobba lite litegrann och på så sätt hålla hjärnan igång.

Bara nästan föräldraledig

När barnen har somnat sätter jag mig vid datorn en stund. Nog för att jag har tillräckligt att göra ändå och faktiskt borde kunna vara 100% mammaledig, men finns ingen som riktigt tagit över mitt jobb, så det som inte blir gjort av en redan övertidsarbetande Erik eller Charlotte eller av en mycket hjälpsam svärmor (tack!) blir liggande på hög tills jag jobbar av det. Ikväll sammanställer jag listor över troféer som ska exporteras till en dansk konservator, och översätter från franska till engelska:

buffle, 1 crâne, buffalo, 1 skull, leopard, cape complet, full mount, crâne, céphalophe à flancs roux, red flanked duiker, 1 skull, buffalo, 1 skull, warthog, 4 dents, 1 cape, eland, buffalo, 1 cape, 1 skull… skull, cape, eland, red flanked duiker, skull, crâne, skukkm´crÅne, buffsko, 4 tysks, cephslophe, guant firest hog, 4 tydkd, 1 skukk…

…fingrarna lyder inte längre… godn´aaatt…