Kategoriarkiv: Safari

”Program ti Safari”

Söndag morgon och jag sitter i “restaurangen” intill floden och dricker kaffe och äter rostat hembakat bröd med smör och honung. Morgonljuset speglar sig i vattnet och jag tänker, liksom tidigare morgnar, att detta måste vara paradiset på jorden.

I snart tre veckor har jag varit här nu, och om ett par dagar är det dags att åka tillbaka till Bangui. Det var inte så det var tänkt från början, egentligen skulle Erik och barnen ha kommit tillbaka och vi skulle ha varit här i vår safaricamp, Kocho, tillsammans. Men om det är något jag vet om planer i bushen, så är det att de aldrig blir som man räknat med. Fenomenet är så vanligt att det har fått ett namn, vi brukar kalla det för “program ti safari”, safariplanering. Hur man än funderar och planerar och tycker att man tagit med allt i beräkningen, finns det alltid något som kan kasta om programmet. En bil som kör fast och blir försenad. Ett möte som flyttas fram några dagar. En bränsletransport som inte kommer som beräknat. Ett oväder som sätter stopp för en planerad flygresa…

Som saker utvecklat sig nu blev det nödvändigt för Erik att stanna i Bangui ytterligare i alla fall någon vecka. Och jag vet inte om det är jag som längtar mest efter honom och pojkarna eller om det är de som längtar mest efter mig (jag skulle gissa på det första alternativet), men vi är i alla fall ganska överens om att två veckor är tillräckligt lång tid att vara ifrån varandra för den här gången. På tisdag reser jag alltså tillsammans med min morfar (som är här och hälsar på – jag vet inte om jag skrivit det förut…) och de tre jägare som är här nu, ner till Bangui. Jag hoppas behöva vara där max ett par veckor innan vi kan komma tillbaka till Kocho igen, men vi får väl se hur det blir med “program ti safari”.

Framme i Kocho

Nu är vi här. Kocho. Vår safaricamp som jag har längtat efter i två långa år. Ja, egentligen mer än så: sedan Theos njurproblem upptäcktes och vi hastigt fick evakueras till Sverige i april 2011 har jag endast varit tillbaka här under knappt två veckor i mars 2012, då när massakern i Ngunguinza upptäckte och Erik hamnade i fängelse. (Jag kan tyvärr inte lägga till några länkar när jag bloggar via mejlen, men ni som inte känner till denna historia kan titta tillbaka i bloggarkivet från april till september 2012 så förstår ni.)

Men nu är vi alltså här igen, och hittills verkar jag inte med min närvaro har orsakat några större katastrofer. (Det kändes nästan ett tag som att jag inte borde komma hit igen, för när jag kom 2012 hamnade Erik i fängelse, och när jag kom i mars 2013 blev det statskupp. Vilken olycka skulle vi dra med oss nu, 2014?)

Mycket är sig likt i Kocho, det är faktiskt svårt ibland att tro att jag varit borta i tre år. Det finns så klart en del nya ansikten bland personalen, och det har gjorts förbättringar i organisationen, men samtidigt är det väldigt mycket som känns alldeles som vanligt. Den stora skillnaden för mig är förstås att jag inte längre har något som helst ansvar för den dagliga driften av stället. Det känns lite konstigt, fast mest skönt. Nu kan jag istället ägna tiden åt att fundera över de utvecklingsprojekt som Chinko Project ska försöka få igång i byarna runt omkring safariområdet. Och även om det var fantastiskt roligt att starta upp hela CAWA safari känns det faktiskt mer som “min grej” att fundera på hur man kan hjälpa till att förbättra skola och sjukvård för människor som bor i denna del av CAR, än att sitta och sköta ekonomi och administration till ett safariföretag.

När det gäller situationen i landet i stort har jag inte blivit mycket klokare än jag var innan jag åkte. Även om jag nu faktiskt är på plats, har jag på sätt och vis tillgång till ännu mindre information nu än när jag sitter hemma i Örebro. Då kan jag åtminstone läsa artiklar på internet och ringa personer jag känner i olika delar av landet. Här i Kocho är jag ganska avskärmad från allt sånt.

Som jag skrev hade vi en bra natt i Bangui och hörde ingen skottlossning. Jag pratade kort med två personer där, som sa att det var lugnare nu än tidigare. De sa också att muslimer nu flyr från landet, och att det är orsaken till att det är mindre spänningar. Jag uppfattade en ganska tydlig motvilja från vissa icke-muslimer mot den muslimska befolkningen, något som jag inte upplevt på samma sätt tidigare. Konflikten har uppenbarligen satt sina spår. Samtidigt har jag också hunnit prata med personer som uttrycker att det här med motsättningar mellan kristna och muslimer känns lite påklistrat, och att det verkligen inte är alla centralafrikaner som tagit till sig denna förenklade beskrivning av dynamiken i konflikten. Så även om det finns en tydligare tendens till polarisering jämfört med hur det var innan Selekas kupp, uppfattar jag inte någon total och självklar uppdelning mellan kristna å ena sidan och muslimer å andra sidan.

Mer om detta får följa så småningom. Nu ska jag ta mitt glas vatten och gå och sätta mig vid elden under stjärnorna och lyssna på jakthistorier.

Bangui here we come…

Jag vet, det är lite tyst här trots att det finns mycket att skriva om. Anledningen är att jag förbereder mig för att resa. Inte till Bangui och CAR väl? Inte med barnen? När läget är som det är? Jo, just dit, med barnen, trots att läget är som det är. Men det är inget lätt beslut. Så medan jag fixar allt det där vanliga som man behöver – mediciner, försäkringar, visum och inköp (ni vet de där berömda vinglasen på IKEA) – försöker jag också att hålla mig uppdaterad, prata med människor som är på plats i Bangui, värdera och omvärdera vårt beslut och fokusera på att inte bli alldeles fartblind så att jag glömmer bort riskerna. Så långt står beslutet fast. Biljetter är köpta, halvpackade väskor står på golvet och imorgon säger vi hejdå till dagis för några månader framöver. Four days to go…

…och våra safaris fortsätter, om än i lite mindre skala

Det var länge sedan jag skrev något om vår safariverksamhet. Kanske för att det är en av de få sakerna som ändå har flutit på, om än inte helt utan komplikationer. Vårt jaktområde ligger så långt österut att Seleka inte varit där, även om de tagit Bakouma, det samhälle som är den “sista stora utposten” innan man åker ut till oss i bushen. De kunder som fanns hos oss när statskuppen ägde rum märkte alltså inte så mycket. Jakten fortsatte som vanligt. Däremot blev det lite knepigt att ta in och ut människor genom Bangui, så vi har fått trixa lite i programmet. En del kunder har känt sig osäkra och inte velat komma – dem har vi erbjudit att skjuta upp sin safari till senare. Andra har valt att komma ändå sedan det blev klart att det går att flyga in och ut från Bangui som vanligt.

Sammanfattningsvis ingen katastrof på safari-hållet alltså, men en del omplaceringar i programmet och en lite förkortad säsong. Vi får hoppas på bättre arbetsro nästa år. De två senaste åren har det varit lite sisådär. Men så är ju också RCA rankat på sista plats i världbankens index över företagsvänliga länder. Då ska man väl förvänta sig lite utmaningar?

Vi skjuter upp första veckans safaris

Med tanke på osäkerheten om vad som kommer hända de närmaste dagarna, har vi beslutat att skjuta upp de safaris som skulle ha börjat nu på onsdag hos oss. Vårt beslut beror faktiskt mindre på säkerhetsläget i landet (vårt jaktområde är långt ifrån någon oroshärd, och våra jägare passerar endast Bangui och stannar en natt innan de flygs till bushen), och mer på det faktum att det inte verkar helt säkert att Air France kommer att flyga som de brukar från Paris till Bangui på onsdag. Det vore ju väldigt tråkigt om våra kunder från USA blev strandsatta i Paris om det inte går något flyg därifrån. Det vill vi undvika. Tråkigt beslut alltså, men förhoppningsvis lugnar saker och ting ner sig snart igen, så att resten av safarisäsongen ändå kan genomföras.

Och hur går det med safarisäsongen?

Jag pratade med Erik för en stund sedan. I jaktområdet, där han befinner sig, är allt väldigt lugnt. Det ligger långt ifrån Selekas väg mot Bangui. Vi har inte ställt in några safaris utan räknar fortfarande med att jobba som vanligt. Däremot hade vi en av våra kunder på flyget som vände halvvägs till Bangui. Inte så lyckat. Men så länge flygplatsen är öppen och Bangui är lugnt finns det ingenting som hindrar att vi jobbar vidare. Om nu bara Air France flyger.

Däremot har jag ännu inte fått tag på Gere i Ndele. Jag hoppas att hon är ok. Ndele är ju långt bakom fronten och borde vara relativt lugnt.

Förberedelser inför jaktsäsongen

Jobbar ni nu igen? frågar många. Ja, det gör vi. Om tre veckor kommer säsongens första kunder och det är mycket som ska ordnas innan dess. Vägen från Bakouma till vår huvudcamp Kocho är röjd efter regntiden, de två hembyggda bilfärjorna över floderna Nzako och Mbari är ihopsatta, och just nu pågår arbetet för fullt med att få ordning på camperna. I år ska vi jaga utifrån fyra olika camper, förutom huvudcampen Kocho öppnar vi också Ngoy, Mbotou och Mbari.

Vattenståndet i floderna har varit väldigt högt i år, vilket gjort att en del av våra hus helt enkelt spolats bort. Bland annat är sovrummet och vardagsrummet i det som var vår familjs hus helt borta. Bara taket står kvar. Så kan det gå…

Förutom camperna måste även jaktvägar, “saltlicks” och jakttorn ses över. Det är mycket jobb. David är på plats i bushen tillsammans med ett stort antal anställda (jag vet faktiskt inte hur många). Erik är fortfarande i Bangui men ska snart åka upp till Kocho.

Så här såg vårt hus ut medan det fortfarande stod kvar

48 glas vin

Detta är tecknet på att det snart är dags att ge sig av. Vinglasen. Det verkar som att samma scenario är förutbestämt att utspelas år efter år, ända sedan starten 2006. IKEA. Kundvagnen full av Svalka rödvinsglas, 6 st för 39 kr. En del andra grejer också. Slom glasflaska, gröna tekoppar (vi har bytt modell i år för att få ner priset), bestick. I kassan beräknar jag alltid för många papperspåsar att packa i. Betalar och minns sedan hur man ska ställa kartongerna med glas för att det ska få plats så många som möjligt i en kasse. Det går för långt mellan gångerna för att man ska skaffa sig rutin, men minnet kommer ifatt: två kartonger ovanpå varandra på längden, fylla ut tomrummet med lite flaskor, en tredje kartong över de två tidigare, och så en kartong på tvären över flaskorna. Packar in i bilen i kallt duggregn på en grå parkering och funderar på hur många av dessa glas som kommer att ha slagits sönder innan halva säsongen gått. Ler lite när jag tänker på Souleman, diskaren som vi hade det första året, han vars pappa hade blivit dödat av en hyena och som därför blev full av hämdlystnad varje gång vi hörde de eggande skratten från bushen, så nära men ändå utom räckhåll. Souleman var makalös på att slå sönder glas och porslin, förmodligen för att han dittills i livet endast diskat tallrikar av plåt och muggar av plast. En gång när, trots upprepade förmaningar, hade slagit sönder fyra av våra ynka återstående tolv vinglas blev jag irriterad på hans oskyldiga: ”Madame, fyra glas till har gått sönder”, och frågade: ”Har DU slagit sönder dem eller har de hoppat ned från diskstället och slagit sönder sig själva?”. Hans svar lät sig inte väntas på: ”De hoppade själva, Madame.”

Många diskare senare är problemet mer eller mindre detsamma. Det är mycket klirr i köket och jag försöker förgäves komma på en lösning. Morot eller piska. Kan man hålla en kurs i hur man handskas med omtåliga material? Kanske är det värt att fundera på.
48 vinglas står i alla fall i bilen och väntar på att packas. Åtminstone 48 potentiella glas vin. Om de nu inte blir sönderslagna redan INNAN första disken.

The beginning of the end

Det är inte så att jag inte skulle trivas, absolut inte. Jag bor fortfarande i paradiset på jorden. Men så här i början av april, när säsongen lider mot sitt slut, då börjar tankarna ändå vandra om man ger dem tillfälle. Vandra långt bort, söka sig till något annat, något som bryter det ständigt återkommande mönstret av kunder som kommer, kunder som åker, eland-fester, redovisning av handkassor och chokladmousse på fredag.

Plötsligt befinner jag mig vid fikabordet hemma hos mamma och pappa på den nya uteplatsen. Eller kanske på en cykel på väg genom den svenska sommarkvällen. Eller mitt i stan i Örebro, med en kasse nya kläder i handen. Sommaren har tagit mina drömmar i besittning. Sommaren, som alltid ter sig så underbar så där på håll. Sommaren, då man ska hinna med tusen saker och lite till. Sommaren.

Om två månader flyger vi från Yaounde. Lagom till studenten landar vi i Sverige. Jag försökte förklara för Theo vad som ligger framför oss den närmaste tiden: först ska vi vara lite mer i Kocho, sen ska vi åka bil till Bangui, sen ska vi vara lite i Bangui, sen ska vi åka bil till Berberati, sen ska vi vara lite i Berberati, sen ska vi åka bil till Yaounde, och sen ska vi flyga till Sverige och träffa mormor och morfar och David och Elise. Theo förkortade det hela litegrann. Han tyckte att vi skulle flyga till Sverige redan imorgon, så idag har han packat.

Men ännu är vi kvar i Kocho, och apropå ingenting så måste jag berätta om det nyaste tillskottet på frukostbordet. Jag tycker egentligen inte att det är särskilt häftigt med historier om vilka fantastiska eller förfärliga maträtter som man får smaka i främmande (?) land, men detta var ändå lite roligt. Häromkvällen, efter regnet som slutligen kom, svärmade flygtermiterna. I västra RCA, där jag växte upp, brukade man samla ihop dessa och rosta för att äta som tilltugg eller koka ihop i en sås. En delikatess faktiskt. Men igår kom Georges till mig med något som jag aldrig tidigare smakat. Stolt räckte han fram en burk med något som liknade jordnötssmör, fast lite mörkare i färgen.
”Jag fick ihop en hel burk,” sa han med ett stort leende. ”Den är till dig.”
Ungefär samtidigt som jag tog emot burken förstod jag vad det var. Han hade pratat om detta några dagar tidigare med en drömmande ton i rösten: ”kpi ti bobo”. Malda flygtermiter. Att äta till bröd eller sötpotatis eller egentligen vad som helst. Tyckte jag om rostade termiter så skulle jag älska detta, sa Georges. Och… jo, visst gick det att äta på frukostmackan, även om jag nog föredrar att äta dem, så att säga, helstekta. Men nu har jag en hel burk, och en gåva lämnar man ju inte tillbaka. Återstår bara att tugga termitmackor alltså…

Akui awe

Ett gevärsskott.

Den kompakta tystnaden på några tiondels sekunder som följer är tillräckligt
lång för att man ska hinna man tänka: Vem? Vad? Ibland vet man, eller tror
sig åtminstone veta. Andra gånger är skottet en obesvarad fråga.

Tystnaden bryts av ett ensamt jubel:
-Wewewewe!

Andra röster stämmer in:
-Oooooo!
-Lo kui awe!
-Lo kui aweee!

Bank, bank, bank, bank, bank!

Någon slår på en tom plastdunk.
Jag tittar på Theo, som ler med hela ansiktet.
-Akui awe! säger han förväntansfullt. ”Den är död.”

Alla släpper vad de har för händer och beger sig mot infarten till campen,
för nu ska det firas! Om man lyssnar noga hör man redan sången på håll.
Ibland ger riktningen en ledtråd: Kommer de från Kocho-hållet? Ja, då måste
det ju vara Anton och hans jägare, för de andra åkte mot Mbari i morse.
Bilen närmar sig och fler stämmer in i sången. Den stackars pick-upen, som
redan är tungt lastad med flera hundra kilo kött, får snart kämpa under
tyngden av ett 20-tal män som hänger som klasar runt sidorna. De sista
hundra metrarna är det knappast att den tar sig fram.

Tut, tut, tuuuut!

Bilens signalhorn tutar i takt med sången. Bilen svänger in på uppfarten,
flankerad av ett dansande hov. På passagerarplatsen sitter en jägare som
ibland är rörd till tårar av det överväldigande välkomnandet efter den
lyckade jakten.

På den lilla runda öppna platsen framför ingången till själva campen stannar
bilen, och dansen sätter igång på allvar. Till ackompanjemang av hemmagjorda
trummor och det vassa ljudet av två järnbitar som slås mot varandra avlöser
sångerna varandra:
– Oooh, den är död, heja CAWA, oooh den är död.
– Elanden har fallit vid Kochos källa, elanden har fallit, den lyckades
nästan komma undan, elanden har fallit.
– Oh vårat CAWA, ii-oo, här ska vi alltid vara, ii-oo.

Luften fylls av damm och någon drar tag i jägaren och vill att han ska vara
med och dansa. Stämningen är hög. Många har klätt ut sig med gröna löv
fastknutna runt benen och i midjan. En tomkartong har målats med kol och
gjorts om till en grinande mask som döljer bärarens ansikte. En bit gult
plastband har blivit en provisorisk slips, en vit uppfransad säck blivit
klänning, grått damm har målats på läppar som läppstift.

Dansen fortsätter men de vita männen drar sig långsamt ur, går och tittar på
trofén, dunkar varandra i ryggen och gratulerar. Nu vill de helst av allt
dra sig tillbaka och ta en kall öl, men festen är fortfarande i full gång
och sången ger inget intryck av att klinga av. Istället hörs nya texter, en
tydlig uppmaning fast med glimten i ögat:
– Oooh, den är död, ge oss cola, oooh, den är död.
– Vissa får dricka, andra inte, vissa får dricka, andra inte.
– Erik din bandit, vi får inte äta, inte dricka, inte ens dricka te, Erik
din bandit.
Så lätt ska de inte få slippa undan, de vita jägarna. Ska det firas så ska
det firas ordentligt.

Till slut kliver Erik fram, sträcker knytnäven i lyften och ropar:
-Courage!!!
-Courage! svarar en samstämmig kör, och sången tystnar för ett ögonblick.
En spårare sätter sig vid ratten och startar bilen för att köra iväg med
trofén och lämna till dem som ska flå djuret. Jägarna drar sig mot
restaurangen och den efterlängtade ölen. De andra tar upp sången och dansen
igen och beger sig mot den stora planen framför garaget, där de kommer att
dansa en liten stund till innan de också bjuds på något att dricka.

Theo är lite besviken att det redan är slut. Han har försiktigt hållit sig
lite på avstånd när festen pågick som mest intensivt, men nu vill han dansa
mer. Vi går hem. På verandan leker vi ”akui awe” en sådär fem gånger till.

Efteråt infinner sig alltid en viss lättnad. Jakten har varit lyckad, och vi
kan andas ut lite, för den här gången.